Petter har spelat en himla massa MP-matcher i 343 Industries underskattade actionpärla.
Petter har spelat:
Halo 4
Det är väl kanske en av de där impopulära spelåsikterna, trots allt. Men jag anser att Halo 4 är ett av de senaste 20 årens mest underskattade actionspel. Det kändes lite för egen del som att fansen väntade på att få basha 343 Industries första egna storspel efter det att Microsoft köpt loss Halo, och när jag nu regelbundet återvänder till såväl single- som multiplayer, inser jag ju att det är bättre än både Halo Reach, ODST samt Halo 5. Det känns fortfarande fräscht, tungt, snyggt, varierat och multiplayeraspekten är absolut helt klockren. Just därför har vi fortsatt att nöta det via systemlänk hemma hos mig, åtta skjutglada kompisar. Oftast kör vi "Haven" och möts i den där underbara trappan. "Vi ses i trappen din förbannade ryggskjutarfegis" brukar det låta, ofta.
Henric Pettersson:
Resident Evil Village
Med flera soliga och varma dagar har det inte blivit så mycket spelande denna månad. Men självklart kunde jag inte vänta på att få sätta tänderna i den nyaste installationen i Resident Evil-serien, och det var en riktig fröjd. Village var ett fantastiskt spel som kändes större än något annat spel i serien vilket välkomnades ur ett rent utforskarperspektiv. Jag hade kanske önskat mig lite mer skräck och en ännu längre vistelse hos Lady Dimitrescu som på förhand kändes som att det var platsen som majoriteten av spelet utspelade sig på. Spelet är hur som helst avklarat sedan ett par dagar tillbaka och nu suktar jag bara efter mer.
Måns Lindman:
Mass Effect: Legendary Edition
Ända sedan jag fiskade upp den här magiska trilogin med all sin ljuva DLC inför min recension har det spelats kopiöst mycket Mass Effect och nostalgin har bokstavligen sprutat ur öronen på undertecknad. Efter att först ha paniklirat dag och natt för att hinna skriva ner en text innan deadline så har jag nu stannat upp för att lukta på rosorna. Eller rosor är väl att ta i. Snarare gammal metangas och döda Geths i drivor. Men det var helt enkelt så mycket jag missade och nu har jag tagit igen det med råge. Jag har letat ädelmetaller på de mest avlägsna av planeter, grävt i grottor, krigat i oländig terräng och sprängt rymdskepp stora som blåvalar. Desperat har jag försökt att rädda livet på mina närmaste bara för att inse att allt har varit förgäves. Jag har hängt i rymdbarer och druckit mig själv till sömns i ett försök att glömma mitt svek. Jag stått på kommandobryggan och ljugit min bästa vän rakt upp i ansiktet och sagt att det kommer att gå bra, att det inte finns något att oroa sig för men innerst inne har jag ju vetat hela tiden. Att Ridley Scott hade helt rätt. I rymden kan ingen höra oss skrika.
Marie Liljegren:
Assassins Creed: Valhalla - Wrath of The Druids
Denna månad har Majsan och Eivor kilat stadigt ännu en gång, men denna gång styrde vi skutan med hårfagra blonda män till den gröna ön Irland i det senaste DLC-äventyret. Det kändes härligt att få dra på sig rustningen igen och svinga mina yxor efter att ha haft något av en speltorka ett tag. Men nu är jag då äntligen tillbaka i sadeln igen och har störtat kungar, blivit drogad på första träffen med en Druid och även blivit biten av en varulv som måste rymt från Resident Evil Village för jag har inget minne av mansulvar i mitt senaste besök hos Eivor. Jag har blodtörstigt plundrat kloster på deras rikedomar och jag har skaffat mig en till mö på andra sidan havet, för det som händer i Irland stannar tydligen i Irland har jag hört. Spelet tog dock slut på tok för fort trots jag försökt dryga ut det med att stapla stenar, gräva efter skatter och supa skallen av mig för en hög med mynt. Så nu är det dags att byta vikingaskepp mot rymdskepp för min del då jag nu ska kliva i skorna som John Shepard igen i ett kärt återbesök i Mass Effect.
Adam Holmberg:
Mass Effect: Legendary Edition
Är knappast originell i att säga att jag den senaste veckan spelat nysläppet av Mass Effect-trilogin och jag har än så länge plöjt igenom Mass Effect, Mass Effect 2 och är halvvägs in i Mass Effect 3. Det är fortfarande, trots offantliga brister med det tredje spelet, en enastående trilogi av spel. Det släpper för varje titel på sina redan i första spelet hyfsat lätta rollspelselement men oavsett om vi jagar Saren, samlar psykopater för att spöa rymdinsekter eller försöker bekämpa domedagen så är det världen jag varit såld på sedan första stunden jag satte mina fötter på Eden Prime. Bioware lyckades plocka ihop ett universum så rikt på detaljer med klara inspirationer från varje hörn inom Science Fiction och jag känner samma glädje idag som när jag var 17 bast och spelade det första spelet för första gången. Även om jag fortfarande surnar ihop av trilogins sista timmar, så är detta en samling jag rekommenderar varmt, särskilt på de nya konsolerna med 4K60fps med rymdopera.
Niclas Wallin:
Crash Bandicoot: N. Sane Trilogy
Tanken var ju att jag bara skulle spela lite snabbt och fräscha upp minnet för min topp 10 om Crash. Istället sögs jag in totalt och började spela som besatt och jag gav mig inte förrän jag hade plockat platinan. Jag har slitit allt mitt hår och uppfunnit helt nya svordomar men jag har också haft otroligt roligt. Jag älskar de första tre spelen oerhört mycket och att helhjärtat återvända och dessutom lyckas med det jag aldrig hade tålamod till som barn var otroligt tillfredsställande. Vicarious Visions remake är fenomenal från början till slut och jag lär återvända fler gånger i mitt liv, den saken är klar. Nu får dock Crash vila ett tag efter närmast total dominans i maj månad.
Olof har besökt havsbotten mängder av gånger under den gångna månaden.
Olof Westerberg:
Subnautica
Det började med att jag frågade frugan en regnig söndagsförmiddag om vi inte skulle testa ett undervattensspel. "Jaha, vad gör man där då?" svarade hon. Helt ärligt hade jag inte heller så bra koll, men jag installerade det och plötsligt hade vi suttit framför teven tio timmar i sträck. Tio hela timmar alltså - så fast har jag inte varit i ett spel sen Last of Us 2. De kommande vardagarna hade vi tyvärr inte lika mycket tid över, men istället ritade vi upp sporadiska planer och scheman i anteckningsblock för vad vi skulle göra härnäst: utforska det kraschade skeppsvraket, bygga den största ubåten, åka ner förbi 300 meters djup (herregud). Tempot är verkligen så otroligt välbalanserat också. Kände vi oss lite väl tallasofobiska (rädda för havet, har jag lärt mig) för att stöta på eventuella odjur i djupen så kunde vi bara ta en kväll och bygga lite på basen, inreda med förvaringsutrymmen, plantera växter och samla resurser i det mer trygga närområdet. Riktigt häftigt hur ett spel både kan kännas mysigare än Stardew Valley och två minuter senare läskigare än Outlast.
Johan Vahlström:
MLB The Show 21
Det var väl aldrig nåt snack om vilket spel som skulle vinna den här månaden. Medan resten av redaktionen verkar ha spelat Mass Effect har jag spelat mitt absolut favorita sportspel, och då är jag inte ens intresserad av baseboll. Lanseringen var dock ett fiasko. Serverproblem gjorde att det knappt gick att spela de första veckorna. Kanske de inte hade räknat med ett sånt högt tryck som man får när spelet blir gratistitel på Xbox Game Pass? Annars är det återigen ett spel på allra högsta nivå. Det finns så mycket innehåll att jag knappt hinner klart med den ena grejen innan det kommer en ny. Jag har velat spela online, men det finns så mycket att göra offline att jag inte hinner. Basebollmatcher är ju inte direkt korta heller. Har hunnit med tre stycken, två vinster och en förlust där jag fick rejält med smisk mot någon som verkar ha lånat sin mammas kreditkort. Alla de bästa spelarna upplåsta nästan direkt. Det jag tycker att The Show gör mycket bättre än någon annan sportserie är att ge ut bra spelare gratis i deras Diamond Dynasty (motsvarigheten till Ultimate Team). Jag har inte spenderat en krona och har ett kanonlag. Spelarna från veckans lag och månadens bästa spelare låser du upp helt gratis genom att bara spela och klara av utmaningar. Tänk om FIFA och NBA 2K kunde ta efter det, då vore inte Ultimate Team så hatat som det är. The Show dock, det hatar jag verkligen inte. Många, många, många timmar har det blivit och fler kommer det bli.
André Lamartine:
Subnautica
Precis som herr Olof har jag valt att ta mig ett dopp i utomjordiska vatten och precis som väntat var det en lika mysig som beroendeframkallande upplevelse som är lätt att fastna i (och därmed glömma bort värdefull sömntid). Jag gillar hur man skapar sin egen berättelse i sin egen takt, hur man uppmuntras att utforska utan några forcerade stressmoment och även om jag inte alls har kommit särskilt långt är det svårt att inte sluta tänka på alla inredningsmöjligheter och vilka outforskade avgrunder med gigantiska monsterfirrar som väntar på mig därute. Coronaoron lär väl hindra mig från att bada utomlands i år, men att istället simma bland flerögda firrar och brinnande skeppsvrak i sommar låter faktiskt inte så dumt det heller.
Marcus Persson:
Age of Empires II: Definitive Edition
Det är inget snack om att spelandet likväl som mycket annat hamnat lite på bakfoten den senaste månaden, men situationen till trots har jag tacksamt nog lyckats plöja in en handfull timmar i den ständigt lika briljanta nationsslaktar-simulatorn. Det blir helt enkelt aldrig tråkigt att storma fientliga civilisationer med riddare klädda i skinande rustningar som lämnar död och förintelse bakom sig. Teamet på Microsoft Game Studios gör ett fortsatt superbt jobb med uppdateringarna och allting är verkligen orimligt tok-polerat, även om de två senaste tillskotten till civilisationerna fått en lite ruffig start. Nä, ge oss nu bara native Linux-stöd också så kommer jag bli glad som en pojkvasker på julafton.
Mäki har under maj återvänt till det han anser vara världens bästa spelupplevelse.
Jonas Mäki:
Mach Rider
Efter att inmundigat en alldeles adekvat eko-lök och tecknat en mangafigur i finaste blyerts startade jag och min tvillingbror klassikern Mach Rider under en sen spelkväll i början av månaden, och där sitter vi fortfarande. Världens bästa spel!
Patrik Severin:
Mechwarrior 5: Mercenaries
Det är inte det bästa fristående spelet jag lirat denna månad. Istället för att även jag skriver Mass Effect: Legendary Edition tänkte jag prata om något annat. För denna titel är det kombinationen av dlc paketet Heroes of the Inner Sphere plus moddar som gör det så härligt. Det nya inslaget som stjäl showen är samma inslag som Battletech fick mot slutet av sin livscykel. Nämligen ett karriärläge som tar bort den ganska mediokra berättelsen och låter oss bygga en legoknekts-styrka själva. Det påminner lite om Battlebrothers på det sättet. Du väljer en av flera nationer att starta i men får döpa och välja flagga. Beroende på vilken nation du kommer från och börjar i så startar du i lite olika modeller av robotarna.
För dig som inte har en aning om vad Mechwarrior är så kan man summera det som piloter i en framtid som i sina skrotiga krigsmaskiner slåss i en splittrad galax för olika fraktioner. De här maskinerna är inte lika fina som säg Japanska robotar utan är tunga, skrotiga, oljiga, delar faller isär och annat. Robotarna har ingen egen vilja utan de styrs helt av mänskliga piloter. Mechwarrior 5 fortsätter den trenden och du får sköta en egen styrka lejda hejdukar. Vart du ska resa, vilka uppdrag du tar, vilka piloter och robotar som följer med i strid, reparationer och mycket annat. Du har ganska mycket kontroll över vad som görs, när och hur. Det gör att du behöver planera lite då allting i spelet kostar mycket pengar och din budget är begränsad. Du får pengar av uppdrag men måste också bekosta reparationer, resor, inköp och förluster. För att summera tänk dig Battletech i förstaperson.
Små förbättringar med det nytta tillägget och en del puts med den nya uppdateringen har gjort det till ett nöje att återigen spela detta. Till det här behövs lite moddar som öppnar upp hur du kan designa dina krigsmaskiner i mer detalj och lite andra funktioner. Det är få robotspel som fångar känslan av att sitta i en massiv flera ton tung krigsmaskin. Det är något jag alltid gillat med Mechwarrior serien. Det är inte perfekt men det är ändå riktigt roligt. Känslan när man landstiger på en värld under artillerield och trycker med sin lans (4 robotar) med dånande steg genom tät dimma med nattvisir påslagna är rätt mäktigt. När hela horisonten några sekunder senare lyser upp i laserstrålar och raketer småler jag. Mer variation, en del problem lösta, ett öppet karriärläge och en hel del annat gör det till en riktigt trevlig upplevelse (även om enspelarkampanjen är svag). Plus att både grafik, ljud och musik gör Mechwarrior universumet rättvisa.
Vad har du spelat under månaden som gått?