Petter Hegevall väljer: Doom (2016)
Jag hoppade på det köttiga dödståget till Mars rätt sent, faktiskt. Det hann gå ett par varv, nå slutstation och plocka upp miljontals skjutglada resenärer innan denne gamle tantfarbror äntligen fick tummen ur och nu när jag hittat tillräckligt mycket tid för att tokslakta tillräckliga mängder dödsdemoner för att känna mig tillfredsställd, är det faktiskt det enda som snurrar i min PS4 Pro. Id Software är idag inte samma studio som de en gång var. John Carmack, Adrian Carmack, Tom Hall, John Romero och Todd Hollenshead finns inte kvar och flera av deras kärnvärden har slungats ut genom fönstret till följd av att tech-jätten Zenimax köpte upp dem. Samtidigt är Marty Stratton kvar och det var under hans stilsäkra hand som studion pulade ihop Doom som för lite drygt 18 månader sedan slog ned, som en bomb. Jag äskar det.Jag älskar det furiösa tempot, den ursnygga grafiken, den köttiga designen, den rejäla svårighetsgraden och den sanslöst mustiga musiken. Och då har jag knappt rört det lite för röriga multiplayerläget.
Kim Orremark väljer: Warhammer: Vermintide 2
Även om jag likt Joakim inte riktigt kan slita mig från Monster Hunter: World ännu har jag sakta men säkert börjat försöka i alla fall. Jag spelar otroligt många spel samtidigt just nu - men ingenting kommer i närheten av hur mycket jag har spelat Svenska Fatsharks uppföljare den senaste tiden. Redan när den första "technical alphan" letade ut sig på Steam var jag nyfiket där och nosade och idag har jag över 50 timmar tillbringade i spelet som släpptes förra veckan. Jag älskar kaoset, skalan, paniken. Jag älskar den slumpmässiga fiendeplaceringen som antingen resulterar i glada hejarop eller mordiska, gutturala, dödsvrål när jag och mina vänner kämpar med näbbar och klor på svårighetsgraden "Champion". Jag lovar och svär att det här lootandet kommer stiga mig åt huvudet någon dag men att ständigt vara på jakt efter en aning bättre vapen och konstant känna den där magin av belöning är ett beroende som jag kommer behöva söka hjälp för. Men, det får bli i april för nu ska jag spela med Vermintide 2.
Jonas Mäki väljer: Super Mario Odyssey
Det kom så vansinnigt mycket spel i höstas att det dröjde innan jag fick tiden att grotta ner mig i Suyper Mario Odyssey, men nu är jag i full gång och efter att snabbt ha spelat igenom det (och dyrkat varenda sekund) håller jag nu på att leta månar. Medan spelet i sig var magiskt bra, är det finurligheten i månarnas pussel som verkligen imponerat på mig. Nästan samtliga är en enorm tillfredsställelse att plocka efter att ha sett dem på håll och undrat hur i hela Hälsingland jag ska kunna komma åt dem. Det visar sig vara lättare sagt än gjort, men samtidigt ofta så otroligt enkelt när man väl kommer på hur. Som till exempel (milda spoilers för de som inte vill veta något om månarna) att sätta sig bredvid den ensamme mannen i New York, hoppa över kanten i skogen för att hitta en ny värld efter att ha fått ledtrådar, fotografera tavlor med screenshot-funktionen för att sedan jämföra mot andra banor, använda portaler som tar en till oåtkomliga platser på tidigare besökta banor och såklart leta Captain Toad på de mest udda platserna. Jag har säkert spelat närmare hundra timmar Super Mario Odyssey senaste månaden och ännu känner jag mig inte klar utan att det någonsin blivit tråkigt - givetvis undantaget det förbannade hopprepet.
Kim Jakobsson väljer: Hearthstone
Det känns som att jag är inne på lite av en avgiftningsperiod nu efter den hektiska spelhösten. Spelsläppen hamnar inte lika tätt på varandra nu under vintern, och jag har således inte haft så mycket att lira. Har försökt gå tillbaka till gamla ogenomspelade spel, men fastnar inte riktigt. Men efter att jag läste att nästa Hearthstone-expansion är på ingång ryckte det till i spelnerven en aning, och jag har funnit mig själv hamna nere i träsket, igen. Sitter och kollar Twitch-streams på kvällarna, och läser på om de bästa meta-lekarna. Hearthstone är i behov av en stor förändring om jag på riktigt ska fastna igen, men just nu känner jag väl att det underhåller för stunden. Jag gillar att lira ett par "dungeon runs" varje kväll, ett nytt spelläge som Team 5 introducerade i och med förra expansionen. Mer av sådant i framtiden tack. Jag vill inte ens veta hur mycket pengar jag har spenderat på detta spel, men mer lär det väl bli nu när jag fastnat för Hearthstone ännu en gång.
Ronny Carlsson väljer: Yakuza 0
Efter ett kort uppehåll återvänder jag till det sinnessjuka Kamurocho anno 1988. Är inte mycket längre än slutet av kapitel 4, men det finns en bra förklaring till det: jag vill göra allt jag stöter på! Spela Space Harrier i arkadhallen, kortspel på casinot, karaoke i baren... Sällan blir jag så lockad av att följa varje sidouppdrag jag stöter på, ända till slutet, som jag blir här. Jag har faktiskt aldrig spelat ett Yakuza-spel tidigare, men detta ger mig underbara Shenmue-vibbar, med inslag av Streets of Rage! Dessutom älskar jag excentriska japanska filmer, och spelet checkar samma boxar. Helvilda karaktärer, utflippade uppdrag och en härlig mängd självironi. När man trodde att man var trött på open world, bevisar Sega att problemet ligger i hur andra utvecklare hanterar det, inte speltypen i sig. Nu handlar det ju inte om vidöppna landskap här, men det känns minst lika fritt och stort. Vågar säga att 0 är en perfekt ingångspunkt för de som varit nyfikna på serien, då jag själv kunnat hänga med under hela resan hittills. Tvekar inte en sekund på att skaffa Yakuza Kiwami när jag blir klar.
Nils Sjöstedt väljer: Hellblade: Senua's Sacrifice
Sent ska syndaren vakna. När jag först hörde talas om Hellblade var jag snabb med att avfärda spelets upplägg - alltför snabb, skulle det visa sig. "Psykotisk hjältinna, säger du? Röster i huvudet och svärdfajter mot hjärnspöken? Bah, gimmicks." Såhär i efterhand skäms jag nästan. Ninja Theory har skapat något som å ena sidan känns köttigt, rått och skitigt, å andra sidan spirituellt, tankeväckande och vackert, utan att det skär sig ens det minsta. Det är ett djärvt drag att ta sig an så många tunga ämnen. I många andra fall då spelutvecklare har gapat efter mycket har spelbarhet och tematik hamnat på kollisionskurs, men här flätas de samman utan att någon del fått stryka på foten. Bitvis suddas gränsen mellan spelaren och Senua ut: hennes förvirring och rädsla blir till min egen, och resten av världen försvinner. Det är inte första gången som jag blir medtagen och uppslukad av ett spel men det är sällan som det når den här nivån. Jag kan inte göra mycket annat än kapitulera här - Hellblade är välresearchat, genomarbetat i sin story och bländade väl utfört. Ifall någon där ute har missat detta, likt undertecknad, skaffa det nu.
Andre Lamartine väljer: Bloodborne
Jag har egentligen precis tagit mina första steg över Yharnams tröskel, men redan tidigt in i äventyret är det lätt att förstå varför världen var så lyrisk över detta blodiga, fasansfulla och hemskt svåra speläventyr när det väl begav sig. Även om man ofta känner för att kasta PS4'an genom fönstret av ren frustration, känns det ändå otroligt belönande att göra minsta framsteg i den loopande galenskap som är att börja om mardrömmen varje gång man dör; att bara känna hjärtslagen i Yharnams monstruösa själ och luska ut hur detta vansinne hänger ihop ger spelvärlden en rytm och en puls som är direkt oemotståndligt att utforska. Visserligen handlar det om babysteg i en värld som straffar dig för minsta lilla snedsteg, men kicken man får av att exempelvis ha hittat en genväg eller av att ha fällt sin första boss är ovärderlig och plötsligt känner man sig som den skickligaste jägaren i hela världen. Dessutom är Bloodborne ohyggligt snyggt och den viktorianska gotiken blandas så naturligt ihop med de Lovecraft-aktiga vidunder som hemsöker alla monsterjägares hjärtan att man nästan inte vill vakna ur denna bloddränkta nattmara. Bloodborne är ett oförutsägbart, hänsynslöst, äckligt stämningsfullt, hutlöst väldesignat och oväntat engagerande spel som jag vill fortsätta att utforska - hur frustrerad jag än blir.
Joakim Sjögren väljer: Monster Hunter World
Hej, jag heter Joakim och jag är beroende av Monster Hunter World! Jag trodde till en början att jag hade allt under kontroll och att jag kunde sluta spela när jag ville, men tydligen är min motståndskraft till Capcoms Monster-titel i paritet med den hos en amerikansk och gruppressad tonårig som vill äta tvättmedel, och jag kommer inte heller ihåg när jag duschade eller såg solljus senast. Om man sedan beaktar att spelet endast har varit ute i drygt en och en halv månad och att jag närmar mig redan nu tvåhundra speltimmar (och det med stormsteg) är det faktiskt rätt galet. För det var verkligen evigheter sen jag var såhär uppslukad av ett TV-spel och även om jag inte "grindar" efter nya vapen och rustningar längre så kan jag inte hålla mig från att slunga mig in i äventyrets flerspelarläge om kvällarna och försöka besegra någon av "åldersdrakarna" eller svära högt när - spelets irritationsmoment numer uno - Bazelgeues ska försöka krama allt och alla med sina utsprida lavavingar. Jag känner visserligen (som tur är) att jag inte är lika manisk som jag var förra månaden men samtidigt vet jag med mig att så fort jag får en ledig stund så kommer jag garanterat tillbringa den tillsammans med Capcoms briljanta jägar-titel. För ja, så extremt bra är det - fortfarande.
<newpage>
Henric Pettersson väljer: Injustice 2
Titt som tätt återvänder jag till vad jag anser vara det, just nu, bästa fightingspelet som går att få tag på. När Teentage Mutant Ninja Turtles nu har släppts är spelet helt komplett och som vi har berättat tidigare är ''Legendary Edition'' på ingång för de som inte inhandlat ett exemplar än. I och med att allt DLC nu har släppts har jag därför tillbringat mer tid med Injustice 2 än vad jag gjort på länge. För fans av serietidningar och DC:s värld är uppföljaren till Gods Among Us verkligen helt enastående som fortsätter leverera en intressant berättelse där Superman har ändrat sina värderingar och inte längre tänker samarbeta med Batman och hans team för att skapa fred runt om i världen. Utöver en välgjord berättelse fortsätter jag naturligtvis att underhållas av den tighta fightingen och trots att jag har svårt att släppa taget om favoriterna Green Arrow och Green Lantern försöker jag ständigt att förbättra min skicklighet som Catwoman, Sub-Zero och Raphael. Variationen i Injustice 2 är verkligen suverän och jag är bombsäker på att det lär dröja innan jag helt har lagt ifrån mig det här magiska liret.
Andre Wigert väljer: Beyond: Two Souls
Jag råkar ha en brutalt total förlossningsfobi. Spindlar, clowner, asiatiska Grudge-brudar - det är ingenting, men när en liten minimänniska ska skjutas ut i ljuset måste jag hålla mig själv i huvudet för att det inte ska flyga av. Europeisk åldersgränsmärkning bör göra en symbol för när livets mirakel innefattas i ett spel, så jag kan hålla mig långt, långt borta, och jag hade förstås ingen aning om att en sådan fadäs skulle braka lös i Beyond: Two Souls. Ett av årets hetaste spel är ju enligt oss på Gamereactor Detroit: Become Human, så för att förbereda mig på android-äventyret blev jag förstås tvungen att bränna av Beyond: Two Souls, som hittills, trots navelsträngsklippande och innanlårstortyr har underhållit mig ganska bra. Uteliggardelen har varit det än så länge bästa kapitlet som lyckas skildra sådana äkta karaktärer, och dessutom ger en insikt i hur jäkla lätt det kan vara att falla in i karusellen som slutligen kastar av dig i rännstenen, och hur samhällets tjusiga inre cirkel blir en flera mil lång strapats att jobba sig tillbaka till. Det finns dock potential till förbättring. Jag gillar inte spelkontrollen över huvud taget, där ologiska högerspaksryckningar styr Jodies förregisserade rörelser, och de olika valen som finns aldrig läggs fram speciellt tydligt. Telltale är bra mycket bättre på den fronten då de faktiskt presenterar vad jag kan välja bland på ett vettigt sätt istället för att gömma undan de ödesdigra samvetskvalen som Beyond: Two Souls gör. Alltsammans ser dock ut att falla på plats i Detroit: Become Human. De trailers vi har sett än så länge ser direkt äckligt välregisserade ut, och David Cages sedvanliga kontroversiella moraliska dilemman gör sig verkligen perfekta i ännu en filmiskt valstyrd spelupplevelse. Jag har fått mestadels goda vibbar av Beyond: Two Souls såhär långt, och längtar efter att slutet ska blåsa ut hjärnan på mig så jag kan paniklängta ännu mer efter maj månad när Detroit äntligen släpps. Förhoppningsvis, en spelupplevelse utan spår av förlossningar.
Lisa Dahlgren väljer: Wasteland 2
Så snubblade jag dit igen, rakt ner i "nu sitter jag här och spelar om spel jag redan lirat hundratals timmar av"-träsket. Jag har märkt att jag allt oftare, istället för att ta tag i nya spelupplevelser (det finns såklart undantag, jag spelar ju fortfarande nya spel), spelar om spel jag redan kört igenom och älskat. Jag sitter i samma sits med The Witcher 3: Wild Hunt, 2017 års Prey samt The Evil Within 2 som jag nu sitter i med Wasteland 2. Detta faktum har delvis med achievements att göra (det där poängsamlandet blir ett allt större problem här hemma) men även vad jag förmodar är en slags speltrötthet. Några av er känner kanske igen er; man har spelat nästan för mycket under lång tid och helt plötsligt orkar man inte ta sig an nya spel. Istället för att ta en faktisk paus (inte klarar jag mig utan att lira, kom igen) går jag tillbaka till gamla lir som fått vänta mellan alla nya spelsläpp för att spela hjärnlöst (dvs utan att behöva fokusera på handling eller gameplay egentligen). Wasteland 2 är ett av mina absoluta favoritspel, utan tvekan, och jag måste erkänna att det inte riktigt gick att bortse från handlingen. Det är helt enkelt för bra. Nu sitter jag i alla fall här, med två Wasteland 2-genomspelningar på Xbox One och jag funderar nästan på att dra igång det en gång till. Men borde jag?
Fredrik Säfström väljer: Sonic Mania
Det är svårt att beskriva med ord hur jag känner för Sonic Mania. Ända sedan jag recenserade spelet för Gamereactors räkning har jag njutit av varenda liten sekund av Christian Whiteheads sagolika projekt. Det kommer säkert inte som någon överraskning när jag säger att jag älskade originalspelen när de begav sig men faktum är att Sonic Mania är bättre i de flesta avseenden, ändå. Det är så pass bra att jag till och med har valt att köpa spelet till min Nintendo Switch och det känns faktiskt skönt att jag äntligen kan plocka med sig långdistanslöparen på resande fot. Även om jag i stort sett har lyckats göra allt som går att göra i spelet så finns det någon slags dragningskraft som gör att jag med jämna mellanrum bara måste kasta mig in i Sonics underbara äventyr för att avnjuta några banor, eller spöa Dr. Eggman i ett parti Puyo Puyo. Det är ingen tvekan om att Sonic Mania är det bästa som finns på marknaden just nu och det kommer med all sannolikhet ta lång tid innan jag tröttnar och känner att det kanske är dags att ge sig på något nytt.
Kristian Kask väljer: World of Warcraft
Det händer lite då och då att jag återigen doppar tårna i den massiva ocean som är World of Warcraft, och varje gång är det lika svårt att slita sig loss. Det är en ganska enorm nostalgitripp att återigen ta en karaktär från level 1 hela vägen upp till level 110 vid det här laget. Och under den resan är det ganska uppenbart varför World of Warcraft fortfarande, närmare 14 år efter sin lansering, fortfarande är herre på täppan. Det finns alltid vissa nymodigheter att vänja sig vid efter längre frånvaro, men i stort sett allt i spelet vid det här laget är gjort för att jag som spelare ska ha det så bekvämt som möjligt. Borta är de timmar av skrikande i spelets städer för att hitta grupper att dra ut i dungeons med, likaså behovet av massa tredjepartsappar för att hålla ordentlig koll på uppdrag och loot. Blizzard har fattat det här med att den huvudsakliga målgruppen för World of Warcraft inte längre är kvar i gymnasiet och har hur mycket tid som helst. Av just den anledningen, att jag bara kan hoppa in närsomhelst, snabbt ta mig igenom någon dungeon, levla upp lite och klara av några uppdrag så är World of Warcraft fortfarande det allra bästa massiva onlinerollspelet som finns.
Så! Vad spelade du mest under mars 2018?