Jonas Mäki har tillbringat mest tid tillsammans med:
Call of Duty: Black Ops 4
Förra månaden hade jag varit fullkomligt övertygad om att svaret här hade varit Red Dead Redemption 2, spelet jag väntat på i åtta långa år och tjatat om regelbundet i bloggen. Nu har det släppts, men på premiärdagen var det kräftskiva med släkten, under lördagen resa till Stockholm och under söndagen tävling i nordiska mästerskapen i Star Wars Destiny. Mitt mest efterlängtade spel, kanske någonsin, fick alltså vänta några dagar. Istället är det Call of Duty: Black Ops 4 som pockat på min tid. Istället för singleplayer har Treyarch som bekant gjort ett eget battle royale-läge kallat Blackout. Och jag kunde inte vara mer nöjd. Det har den klockrena spelkontrollen från Call of Duty, det har snabbheten och intensiteten samt känns riktigt underhållande. Dessutom är det betydligt snyggare och mer välpolerat än både PlayerUnknown's Battlegrounds och Fortnite, och otaliga nätter har kunnat summeras med "bara en gång till, jag ska åtminstone bli topp tre innan jag lägger av", varpå jag blir uppe en timme eller två (eller fyra) till. Till detta kan läggas att den vanliga multiplayer-komponenten också är bättre än på närmare tio år, sedan Call of Duty 4: Modern Warfare, för att vara mer exakt - och Zombies ska vi bara inte tala om. Om inget radikalt händer kommer detta vara ett av de spel jag lirar mest inte bara i oktober, utan även under flera månader framöver, möjligen undantaget november då jag äntligen ska få spela igenom Red Dead Redemption 2.
Kenny Gustafsson:
Soul Calibur VI
Självklart så förväntar jag mig att sitta fastklistrad framför Red Dead Redemption 2 de kommande dagarna, men av olika anledningar så hann jag aldrig att starta igång mitt cowboy-äventyr i helgen. Så nu i oktober så måste jag ge vinstpallen till Soul Calibur VI. Ett spel som har hunnit stjäla en stor del av mina lediga timmar den här månaden, på den korta tid det har varit ute. Visst.. jag kan erkänna att single-player-läget är lite av en besvikelse, jämfört med andra stortitlar i genren som Injustice 2, men det bjuder fortfarande på lika tight och välbalanserad fighting som spelserien alltid har gjort. Att spöa på lillebrorsan med favoriter som samuraj-Mitsurugi eller nunchaku-Maxi är lika underhållande som det alltid har varit. Samtidigt som karaktärsbygget är förbannat kul att snickra med. Även om mina gubbar konstant ser ut som skithögar på två ben bredvid brorsans ståtliga och eleganta skapelser.
Petter:
Assetto Corsa
Jag hade önskat att jag skulle kunna skriva om uppföljaren Assetto Corsa: Competioziotinizioneniozione-Vezzuvio, här. Men det vore direkt lögnaktigt eftersom det spelet ekar tomt på innehåll i dagsläget (det befinner sig i alpha-stadiet, så det är ju inte särskilt knepigt) och är smockproppat med buggar. Istället har jag proppat in ett par nya moddar i Assetto Corsa (1) och återuppväckt mitt gamla (fina) kärleksförhållande med Kunos briljanta simulator. Under den gångna månaden har jag och kompisarna Vaniljen / Thug Life skruvat ihop den nya Next Level Racing-simulatorn som jag tjatat om i min blogg och även om jag fortfarande väntar på ytterligare två Philips Momentum-monitorer på 43" vardera (ska köra 129 tum i simulatorn, sammanlagt) hart det blivit väldigt mycket Assetto, i en GT3 Huracan - på Mugello. Och ja, det spelet är fortfarande lika genuint briljant.
Kim Jakobsson:
Red Dead Redemption 2
Det är sjukt att det har gått hela fem år sedan GTA V släpptes. Ett spel som jag hyser mycket respekt för, kanske är det mitt absoluta favoritspel förra generationen tillsammans med The Last of Us. Självklart var mina förhoppningar skyhöga inför uppföljaren till Red Dead Redemption, och det var med trevande spel jag inledde mitt äventyr. Och trevande är ett bra ord för att beskriva Rockstars senaste spel. Det långsamma tempot är något som har skrämt iväg många spelare som är vana med ett mer hektiskt berättande. Allting i Red Dead Redemption 2 tar tid. Det finns animationer för precis allting - och det tar tid. Ska du flå en stor björn du nyss har dödat kommer animationen ta cirka 50 sekunder när huvudkaraktären Arthur bökar och stånkar med sin kniv i det stora djuret. Men jag älskar det. Hårt och innerligt. Det är definitivt mer av ett simulatorspel än ett renodlat Rockstar-spel - och det är allt som jag önskat mig och mer.
Joakim Sjögren:
Dead Cells
Oktober har i grunden varit en enda lång väntan på att Red Dead Redemtption 2 ska släppas, men vägen dit har ändå varit tämligen behagligt tack vare sällskapet av två andra toppspel. Månaden började nämligen kanon i sällskap av underbara Forza Horizon 4, och efter halva oktober började jag även (äntligen) stifta bekantskap med indiepärlan Dead Cells och dess beroendeframkallande Castlevania/Dark Souls-mix. För ända sedan Kim "inte Orremark" Jakobsson slungade ut en fullpoängare i augusti har jag gått runt och suktat efter att få testa Motion Twins pixelskatt på egen hand, och nu efter ett par intensiva veckor bland slottsruiner och illaluktande kloaker är jag både imponerad och utmattad av den mäktiga utmaningen som utvecklaren har lyckats svarva fram. Visst, jag hade förmodligen inte lassat fram en tia i betygskolumnen likt min kollega gjorde (nöjer mig nog med en 9:a), men att Dead Cells är äckligt välgjort, beroendeframkallande till tusen och ett av årets bästa spel råder det absolut inga tvivel om.
Johan Vahlström:
Ni No Kuni II: Revenant Kingdom
Jag är nykär. Jag var helt förälskad i det första Ni No Kuni. Storyn, karaktärerna, grafiken. Allt var bara underbart. Det var en känsla jag inte känt så ofta när jag spelat tv-spel. Men spelet tog slut och det gick några år. Då dock det upp igen. Uppföljaren. Mer vuxen (redan den första scenen är något som de flesta spelen aldrig skulle våga göra), lika vacker, men kanske inte lika kul som en gång i tiden. Jag klockade runt 80 timmar på Ni No Kuni 2 under oktober och har klarat allt som finns att klara. Jag väntar på DLC:n som jag hoppas kommer väldigt snart, för jag vill verkligen fortsätta utforska denna spelvärld. Det är inte lika bra som det första spelet. Det var en solklar 10:a (personligen) medan det här kvalar in som en finfin 8:a. Att få bygga upp ett nytt kungarike, i bästa Suikoden-stuk, efter att ha fått sitt första stulet från sig är en kanoninkludering. Jag älskar denna spelserie. Må den fortsätta för evigt!
Henric Pettersson:
Red Dead Redemption 2
Det finns få åsikter som är så impopulära som att säga att man inte uppskattar Rockstar särskilt mycket. Jag anser mig själv ha gett deras största spel flera chanser men har aldrig fastnat för dem. Det är först nu som jag fastnat för deras senaste, och sanslöst påkostade, spel. Sedan jag startade upp spelet och mottogs av fredlösa gänget i snöovädret har jag njutit något oerhört. Trots härliga Hateful Eight-vibbar under spelets introduktionen var jag inte riktigt övertygad men så fort det öppnades upp har jag inte kunnat sluta spela. Det Rockstar åstadkommit med Read Dead Redemption 2 är helt enkelt bland det mest imponerande jag stött på i spelväg och det glädjer mig att jag fortfarande har så mycket kvar att upptäcka. För redo att lägga ifrån mig handkontrollen är jag inte än. Inte på långa vägar. Här ska det fortsätta letas skatter, panga avskum, drickas kaffe och allt annat som man kan tänkas hitta på.
Lina Svensson:
Red Dead Redemption 2
Jag har precis som flera av mina kära kollegor på redaktionen ägnat många timmar uppe på hästryggen denna månad. Red Dead Redemption 2 var verkligen ett efterlängtat spel. Efter 8 års lång väntan satt jag där och nästan vibrerade hemma i soffan medan jag väntade på att spelet skulle installeras. Snart skulle jag äntligen få dyka ner i ett fartfyllt vilda västern igen. Det var en något trög start, om jag ska vara 100% ärlig. Jag var inte helt såld på spelmekaniken och kände mig en aning frustrerad till en början, vilket gjorde mig nervös. Skulle spelet som jag längtat efter i så många år göra mig besviken? Hemska tanke. Lyckligtvis kunde jag andas ut efter några timmars spelande. Trots den lite bökiga spelkontrollen och den något sega starten öppnades tids nog, bit för bit en imponerande (och snuskigt vacker) värld fullproppad med roligheter. Red Dead Redemption 2 är verkligen ett magnifikt spel som jag kommer fortsätta att njuta av i många, många timmar till.
Kim Orremark:
Call of Duty: Black Ops 4
Precis som multiplayermästaren Mäki har jag tillbringat okristligt mycket tid i årets upplaga av Call of Duty och älskat varenda sekund av det. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett par matcher Control, lite zombieslakt eller ultraseriösa Blackout-matcher - Black Ops 4 är ett otroligt väl sammansatt paket av otaliga timmar underhållning. Jag har finslipat mina taktiker och vinner fler matcher än jag förlorar i Blackout och känner mig faktiskt riktigt bra på spelet. Att slänga på sig perken "brawler" och en snabbskjutande pistol och sen ninjahoppa runt på kartan och slå folk till döds är ren och skär spelglädje för mig och jag vet att jag kommer fortsätta spela Black Ops 4 under en lång tid framöver.
Adam Holmberg:
Red Dead Redemption 2
Slank in sådär i slutet av månaden men fortfarande ett spel jag redan spenderat åtskilliga timmar med. Rockstar har återigen levererat en upplevelse med sin egna, superdetaljerade "spin" på som sätter ribban för vad en öppen värld kan leverera i detaljrikedom och inlevelse. Vare sig jag jagar hjortar i djupa skogar, rånar tåg eller knäpper banditer så vill jag bara stanna upp och ta in allt. Det finns segment som drar ut på upplevelsen lite mycket då och då, men för det mesta är jag helt absorberad av den Vilda Västern och de äventyr som kommer med detta. Fantastiska öppna världar som släpptes bara nyligen känns nu direkt föråldrade i jämförelse.
André Lamartine:
Thronebreaker: The Witcher Tales
Medan majoriteten av kollegorna leker cowboys i Rockstars senaste västernepos, försöker jag - som drottning Meve - befria Lyria & Rivia från Nilfgaards invaderande armé i CD Project Reds förtjusande rollspelspärla Thronebreaker i vad jag anser vara en av de roligaste och vassaste spelupplevelserna i år. Gwent-systemet har uppdaterats kraftigt med urläckra 3D-modeller och det är en ren fröjd att försöka lösa spelets geniala kortpussel med en alltmer växande kortlek. Medan svårighetsgraden hade kunnat vridas upp snäppet mer i vissa fall, håller det tjusiga berättandet och den beroendeframkallande kortspelsmekaniken hög klass rakt igenom och jag ser framemot att hitta fler hemligheter (och fler kort) i Witcher-världen. Samtidigt har jag också börjat sätta mig in i multiplayerläget som förändrats radikalt från Beta-perioden och det är fasligt kul att återupptäcka detta fängslande spel i uppiffad format. Länge leve Meve!
Mathias "Mahoney" Holmberg:
Pippa Funell: The Game
Det var chefredaktör Hegevall som tipsade mig om Pippa. Om att det skulle vara något av ett bortglömt mästerverk, något som fick mig till att importera spelet för 699 kronor (plus frakt). Nu har jag dessutom tillbringat en hel månad med att verkligen försöka förstå vad det är som Petter anser är så himla bra med denna hästskötselsimulator, men kan inte komma på en enda positiv grej att säga. 100 timmar i sjön, med andra ord. Aldrig mera Pippa!
Vilket spel tillbringade du mest tid tillsammans med förra månaden?