Marie Liljegren:
A Plague Tale: Innocence
Denna månad blev jag med Xbox Series S med Ultimate Game Pass så jag har suttit som ett dampbarn och testat olika spel på löpande band. Och plötsligt såg jag det som en hägring, spelet jag trånat efter men varit för snål för att köpa till fullpris. Så fort som satan laddade jag ner det och har blivit sittande som i trans framför det. Jag har njutit av de mörka dystra men vackra medeltida Frankrike som översköljts med råttsvärmar och onda makter i sällskap av syskonparet Amicia och Hugo. Jag har löst pussel som fått mina små grå att arbeta och jag har lärt mig att älska det annorlunda stridssystemet som mer går ut på att använda hjärnan och få de fientliga råttsvärmarna att jobba med dig istället för emot dig för att slå ut soldaterna som helst vill sticka svärdet i dig och förvandla dig till kebab. Och det har faktiskt varit väldigt tillfredsställande att blåsa ut deras lyktor och släcka deras eldar när de känt sig trygga i ljuset och sedan gett mina långsvansade vänner ett skrovmål de sent ska glömma.
Det är ett mysigt spel som jag varmt vill rekommendera även om min spelrage alter ego Leffe dykt upp till ytan några gånger och könsorden haglat likt en kulspruta, vilket resulterat i att jag fått ta paus i några dagar. I en sekvens i spelet ska en karaktär till exempel putta en vagn medans du smyger vid sidan och ska försvara den genom att knocka inkommande fiender i skallen med stenar och det var ju något som inte gick helt smärtfritt vill jag lova. Vågar faktiskt inte säga hur många gånger jag behövde genomlida samma sak om och om igen och lyssna på samma konversation innan som inte gick att hoppa över, men det gick till den milda graden att min stackars handkontroll förvandlades till en flygande projektil och mitt ordförråd fick sig några nya beskrivningar av det manliga könet. Men trots detta har jag faktiskt bara bra att säga om spelet, det kunde ju trots allt inte hjälpa att jag sög apröv på att katapulta stenar i fiendernas pannor. Nu har jag bara en slutboss att banka ihjäl innan jag får njuta av eftertexterna så jag hoppas att jag inte får äta upp mina ord om rekommendationen.
Putte har tillbringat mängder av tid med nyversionen av Diablo II och han älskar denna gamla skinntorra farbror.
Petter Hegevall:
Super Mario 3D World
Jag och Frank har tillbringat mycket tid tillsammans med Switch-versionen av Super Mario 3D Land den gångna månaden och min lilla Mini-me älskar det. Särskilt efter att vi klarat New Super Mario Bros, Mario Kart 8, Super Mario Odyssey samt Super Mario Galaxy. Jag, däremot, är väl inte fullt lika imponerad. Jag spelade förvisso Wii U-spelet en del men inte jättemycket ändå, märker jag nu, och det går liksom inte att blunda för att kameraplaceringen och 3D-djupet i detta oftast isometriska plattformsspel - är hemsk. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin missat fler precisionshopp i något spel, någonsin, än vad jag gjort i Super Mario 3D World. Det går under långa perioder inte pricka en avsats, alls. Och det har naturligtvis retat absolut gallfeber på mig.
Henric Pettersson:
Immortals: Fenyx Rising
Jag var aldrig särskilt intresserad av Ubisofts grekiska Zelda-kopierade äventyr när det väl begav sig, utan sysselsatte mig hellre med Assassin's Creed Valhalla. Men under en speltorka hittade jag spelet till PS5 för ett riktigt lågt pris och jag slog därför till i brist på annat. September har därför präglats av cykloper, Medusa och grekiska gudar i form av Immortals Fenyx Rising och det var ett ganska trevligt äventyr. Jag älskade Breath of the Wild och således älskade jag många delar av Fenyx Rising (framför allt friheten och uppmuntrandet till experimenterande). Däremot var berättelsen sanslöst ointressant att jag nästan slutade spela efter någon timme. Idag har jag dock plockat hem platinumtrofén och har därmed tillbringat drygt 30 timmar med Fenyx. Ett hyfsat kul spel.
Måns Lindman:
Maneater
Som den obotliga sharkoholic jag är så är det väl egentligen märkligt att jag inte fiskat upp den här titeln långt tidigare. Den innehåller ju faktiskt precis allt det där jag håller kärt. En maritim massaker där jag befinner mig allra högst upp i näringskedjan och därmed är fri att förtära valfri pöbel, både till sjöss och på land. En öppen spelvärld med lätta rollspelselement och en ostig men skön åttiotals-estetik, dessutom bara tio timmar långt. Tyvärr "råkade" jag tidigt se en gameplay-trailer som kändes oerhört medelmåttig och när de svala recensionerna sedan började droppa in en efter en, där spelet beskylldes för att vara både buggigt och ruskigt repetitivt samtidigt som backloggen växte försvann det i mängden och den hype som en gång funnits flyttades snabbt över till andra produktioner. Livet är som bekant alldeles för kort för trasiga och enformiga lir. Nu var det rejält prissänkt och jag tänkte, ja men varför inte. Vid det här laget borde ju åtminstone buggarna vara bortpatchade. Är det jawsome? Nej, verkligen inte men det är definitivt värt den låga prislappen som nu lockar oss som månatligen puttar in våra surt förvärvade slantar i PS Plus, med väldigt lite avkastning. Det är ett lagom hjärndött tidsfördriv som underhåller för stunden och ibland är det allt som behövs.
Olof Westerberg:
Stardew Valley
Som en rutin viktigare än att i arla morgon lägga ut hö till mina kor och grisar, har jag börjat och slutat varje dag denna månad med att spela en halvtimme Stardew Valley. Det har nu hunnit bli höst på mitt tredje år på farmen och jag har äntligen lyckats uppnå den relativt stabila ekonomi som låter mig utforska spelet med större frihet. Innehållet och komplexiteten öppnar liksom upp sig i en sådan takt att man aldrig känner sig stressad, och ju mer jag spelar (just nu över 60 timmar) upptäcker jag att det alltid finns mer att utforska. Till exempel: När jag äntligen fick ihop pengar till en större lada innebar det möjligheten att föda upp grisar och sälja deras tryffel, vilket gav mig möjlighet att köpa fler grisar och utvinna olja från tryffelsvamparna, vilket i sin tur lät mig laga nya maträtter i köket. Det här tydliga och intuitiva steg-för-steg-tempot är så underbart utformat att Stardew Valley faktiskt börjar segla upp över en av mina bästa spelupplevelser någonsin. Nu håller vi tummarna att Barone utannonserar sitt nya spel snart.
Mackegård har äntligen spelat igenom The Last of Us II och älskade det innerligt.
Johan Mackegård:
The Last of Us Part 2
När jag förra månaden beskrev min resa i Naughty Dogs hett debatterade tvåa som långsam så menade jag det verkligen. Jag har dragit ut på upplevelsen maximalt den här gången, satt en maxgräns på ett fåtal ynka speltimmar varje session och sett till att utforska varenda litet skrymsle innan jag gått vidare till nästa del i berättelsen. Således har det tagit mig omkring en och en halv månad att ta mig igenom äventyret men nu är det gjort. Finito. Avklarat. Vilken resa det har varit. Jag har fått nya vänner och förlorat gamla, rest runt i staterna till fots och till häst. Kämpat mot monster som skulle få vem som helst att spontan-kola-vippen i ren panik om de inte vore skyddade bakom skärmens trygga barriärer och jag har framför allt berörts av resan som på många sätt cementerat varför Naughty Dog är nutidens absolut vassaste utvecklare. Jag har klarat The Last of Us Part 2. Vad gör jag nu?
Adam Holmberg:
Pathfinder: Wrath of the Righteous
Efter OwlCats Pathfinder: Kingmaker var jag väldigt nyfiken på vad studion skulle göra härnäst, om de skulle göra en rak uppföljare i både story och spelstil eller om de skulle skulle göra något nytt, svaret är både ja och nej då Wrath of the Righteous fortsätter vara ett till rötterna pappersrollspel baserat på Pathfinder men iställer för aspirationen som regenter av ett växande kungarike axlar vi rollen som ledare för ett korståg. Det sista korståget i hopp om att rädda världen från den annalkande horden av demoner som sakta tagit mark. Djupet i Pathfinder är enormt, där klasser, förmågor, lagkompositioner är något som i sig kan spenderas timmar och efter att ha spenderat kanske 20 på spelet har jag bara skrapat på ytan av vad det har att erbjuda. Det har några buggar och tekniska styltigheter jag stött på, men det är lätt att förstå när detta isometriska rollspel känns enormt och något jag kommer fortsätta dumpa timmar in i under hösten.
Johan Vahlstrom:
FIFA 22
Den här månaden har varit en total sportspelsmånad för mig. Tre sportspel har recenserats och jag har delat upp tiden mellan Madden NFL 22 (ett spel som bara gör mig förbannad), NBA 2K22 (som bjuder på bra basket, men är girigt så in i h-vete) och FIFA 22 (som jag gillar, men som har sina problem). Det är ändå det sistnämnda jag gillar bäst och har tillbringat mest tid med, även om den delen är väldigt jämn. Jag tycker så klart att du bör läsa min recension, men sammanfattningsvid gillar jag den mer långsamma fotbollen det bjuds på i år. Det är mer som riktig fotboll och mindre av förra årets dribbla snabbt och spring snabbt. Jag vet att jag kommer göra av med alldeles för många timmar i det här spelet och egentligen är det inget jag bör klaga på.
Jonas Mäki har spelat Psychonauts 2 som en dåre under september.
Jonas Mäki:
Psychonauts 2
Det är sällan jag tar mig tiden längre att verkligen jaga alla gömda flaggor, bananklasar, mynt, månskäror eller vad det nu är man ska samla i spel. Men så är ju inte alla titlar utvecklade av Tim Schafer heller. Följdaktligen har jag bestämt mig för att göra allt i Psychonauts 2, och börja om från början. Den sparfil jag använde under mitt recensionstillfälle gav nämligen inga Achievements, och därför har jag under september kämpat mig igenom det fullkomligt fenomenala plattformsspelet en gång till och faktiskt haft om möjligt ännu roligare andra varvet när jag vet vad som kommer att hända och vad allt betyder. Det finns snyggare och häftigare äventyr, men inga som är så minutiöst utsökt planerade att det får en att känna sig som en bättre och smartare människa medan man lirar. Det lyckas Psychonauts 2 med, och det förblir det absolut roligaste jag lirat i år för min egen del.
Patrik Severin:
Diablo II: Resurrected
Det är svårt att se igenom nostalgi och eller se kritiskt på något man växte upp med att gilla. Jag är inte ett superfan av actionrollspel som lag även om jag gillar spel som Titan Quest, Dibalo och Grim Dawn. Diablo II: Resurrected kom vid rätt tidpunkt och var en genomarbetad version av originalet utöver dess expansion. Allt såg bättre ut, lät bättre och spelade bättre än någonsin förr. Det är fortfarande vansinnigt beroendeframkallande och alla små ljudeffekter är perfekta. Finns det något mer ikoniskt än ljudet av guld som trillar ur en demon vid dess dö eller ljudet av hälso- och manadrycker. Det är lite klumpigt jämfört med spel i genren idag men håller ändå förvånansvärt väl. Jag menar på att det är Blizzards finaste remaster och ett kliv upp från båda försöken med Starcraft och Warcraft III. Om du är sugen på ett actionrollspel under hösten är det svårt att gå fel med detta.
Joakim Sjögren:
Eastward
Underbara Tales of Arise i all ära, men september har framför allt kantats av briljansen som väntat inuti indieäventyret Eastward. Jag belönade spelet med en saftig nia i betygskolumnen när det vankades recension, och jag kan verkligen inte tala nog gott om denna lilla magnifika spelpärla. Grafiken är magisk, karaktärerna är ljuvliga och soundtracket lämnar verkligen inget att önskan. Om du inte har köpt din biljett på tåget som leder till Eastward ännu så är det läge att göra det nu. En bättre spelupplevelse i höstmörkret är svår att hitta.
André Lamartine:
Dark Souls 3
Jag återvänder ofta till Dark Souls 3, som idag står sig lika bra som Bloodborne och det första Dark Souls-kapitlet som de ultimata tröstspelen. Det var mitt första Dark Souls-spel, så jag håller den väldigt nära spelhjärtat - trots sina många tekniska brister. Tänka sig, att jag så skyggt har undvikit From Softwares spel i så många år tack vare den avskräckande GIT GUD-kulturen, men idag kan jag inte tänka mig något annat. Att straffas i spel har som sagt aldrig varit roligare och jag finner mig fortfarande lika förtrollad av Miyazakis deprimerande, asktäckta undergångssaga som första gången jag spelade. Jag blev också glatt överraskad av den höga online-aktiviteten efter så många år, där jag exempelvis kunde leka boss som Spear of the Church flera gånger i rad så fort jag slog på spelet. Jag kommer att invadera och stöka omkring i detta märkliga fantasyuniversum ett bra tag till.
Marcus Persson:
Valheim: Hearth & Home
För den som sneglat i min blogg de senaste två veckorna lär det knappast komma som någon större överraskning att den svenska framgångssagan Valheim är vad som konsumerat det mesta av min vakna tid under september månad. Jag har i skrivande stund spenderat lite mer än trehundra timmar i Irongates förunderliga skäggsimulator och tack vare den nyligen släppta expansionen Hearth and Home så är motivationen att stöka runt som viking återigen alltjämt på topp. Jag har en helt ny värld att erövra och kuva, skatter att upptäcka, monster att slakta och tillsammans med min muskulösa, virtuella krigare Ragnar Storpung seglar jag in i solnedgången med yxan i högsta hugg. Kort och gott, Valheim är roligare än någonsin och Hearth and Home expansionen har skänkt nytt liv åt spelupplevelsen som berikats med en lång rad välbehövliga nyheter, förbättringar och finjusteringar. Hearth and Home är gediget, genomtänkt och polerat, allt jag kunnat önska och lite till. Valheim är tillbaka med besked och där har aldrig funnits ett bättre tillfälle att återvända till den fornnordiska världen än nu, antingen ensam eller med ett gäng vänner. Jag ser med spänning fram emot det kommande året och de tre andra stora uppdateringarna som är utlovade. Magiskt är bara förnamnet.
Petter har spelat Super Mario 3D World till Switch, men sonen Frank, och är mycket arg över hur omöjligt det är med avståndsbedömningen i 3D är i detta spel.
Niclas Wallin:
FIFA 21
I väntan på FIFA 22 så får man hålla till godo med 21, så enkelt är det. Jag har massor av spel i min backlog som jag behöver ta tag i, så vad gör jag? Jag startar ett nytt karriärläge på FIFA såklart som jag sedermera kommer bränna över 100 timmar i utan några som helst bekymmer. Det är ju så förbaskat kul att ta över ett lag och sätta sin prägel på det, göra fynd på spelarmarknaden och avgöra i sista möjliga sekund för att säkra avancemang eller titel. I skrivande stund har jag på två säsonger tagit Lincoln City från League One till Premier League, där jag dock får storstryk så det kanske gick lite väl fort. Men jag siktar givetvis ändå på ligatiteln inom två säsonger med min skrala spelarbudget och jag får inte alls hybris så fort jag börjar skörda framgångar.
Vad har du spelat under den gångna månaden?