(5) Street Fighter II
1991 / Super Nintendo
Det var i februari 1991 som Capcoms Yoshiki Okamoto förändrade spelvärlden för alltid. För även om det första Street Fighter-spelet var en monsterflopp och ett av de sämsta slagsmålen vi någonsin testat här på redaktionen, lyckades Okamoto vända steken och skapa en uppföljare som skulle komma att fungera som måttstock för speltypen i sig, i årtionden. Allt från det urstarka, minnesvärda, charmiga karaktärsgalleriet till det superba stridssystemet till den magiska musiken gjorde att Capcom kunde sälja över sju miljoner exemplar av Street Fighter II som verkligen var starten på något väldigt, väldigt stort.
-
(4) Street Fighter IV
2009 / PC, PS3, Xbox 360
Det tog slut, inte bara för Street Fighter, utan för hela Capcom under några år efter att den förra generationen startat. Capcom hade helt glömt sina gamla stora spelserier, gjorde rätt dassiga lir och talangen lämnade företaget i oroväckande snabb takt. Men så kom det. År 2009 i japanska arkadhallar var Street Fighter tillbaka igen för första gången på ett decennium efter endast återutgivningar och sjaskiga försök att dra in snabba cash. Medan den tredimensionella grafiken helt saknade de vackra pixlarnas charm, hade Capcom ändå hittat spelmekaniken igen och inkluderandet av de nya Focus-attackerna tillförde välbehövlig variation till striderna. Dessutom hade man hottat upp de gamla kämparna samt tillfört relevanta nya. Resultatet blev ett riktigt, riktigt bra spel som fortsatte underhålla hela förra generationen och bidrog till ett allmänt ökat intresse för fightingspel igen. Kanske blev det rent av lite för bra, för när det var dags för den femte delen var det snubblande mycket karbonkopia från Capcom, och vi tycker fortfarande att detta är det bästa polygonbaserade spelet i Street Fighter-universumet. Med god marginal.
(3) Street Fighter II Turbo
1993 / Super Nintendo
Av alla Street Fighter II-versioner är Turbo den bästa. Kände du att Street Fighter II var lite långsamt? Då kom Turbo in som en orkan och svepte över spellandskapet. Spelet levde verkligen upp till sitt namn då det var mycket, mycket snabbare än det ursprungliga spelet. Du kunde själv bestämma vilken snabbhet du ville ha (av fyra förinställda nivåer) och detta gjorde att spelet blev mycket roligare att spela, och mycket mer actionfyllt. Att gå tillbaka till den första Street Fighter II-versionen var som att spela i sirap. Spelet hade titeln Hyper Fighting när det släpptes i arkader 1992 och hyper är nog det minsta man kan säga om det här spelet. När spelet sedan kom till Super Nintendo året efter blev det en enorm succé och att äntligen kunna spela och sparka rumpa som de fyra bossarna Balrog, Sagat, Vega och M. Bison i Turbo gjorde nog varenda spelare glad, speciellt efter allt blod, svett och tårar man gjort av med för att besegra dessa i originalversionen. Tillbaka var dessutom alla de älskade (eller hatade) karaktärerna som man lärde sig spela med i Street Fighter II. Alla hade vi en favorit och om du inte riktigt visste om du föredrog Ken eller Ryu gjorde Turbo det enklare då de två inte längre hade samma moveset. Oavsett om man föredrog att spela igenom spelet helt ensam och försöka att klara M. Bison på mindre än en halvtimme, utan att bli förbannad och kalla honom för fuskare, eller att spela med vänner i soffan var det här är verkligen ett av de mest klassiska spelen till Super Nintendo och ett av de bästa fightingspelen som gjorts.
(2) Street Fighter III: Third Strike
1999 / Dreamcast
Det var verkligen inget fel på Street Fighter III, men Capcom hade vågat lite för mycket och kastat ut i princip hela den klassiska ensemblen sånär som på pyjamasduon Ken och Ryu. Fansen hade lärt sig dyrka Blanka, Guile, Chun-Li och de andra, och tillsammans med dett delvis nytt spelsystem blev Street Fighter III något av en flopp - och det hjälpte heller inte att enda konsolen som kunde driva spelet var Dreamcast som inte heller sålde särskilt bra. Capcom behövde först Second Impact på sig för att förfina formeln (jämför med hur mycket bättre Street Fighter II blev i och med Turbo) innan de fick till absolut perfektion med Street Fighter III: Third Strike (som blev för serien vad Super blev för Street Fighter II). Det nyskapande Parry-systemet uppmanade till mer risk/reward-spelande än någonsin och folk blev osannolikt skickliga på att ta sig an inkommande attacker och kontra. Street Fighter III: Third Strike är inte för alla, det är dock den i konkurrens med Street Fighter Alpha 3 höjdpunkten för tvådimensionella slagsmål och en absolut milstolpe för hela genren.
(1) Street Fighter Alpha 3
1999 / Dreamcast, Playstation
I juni 1998 släppte Capcom lös det vi här på Gamereactor anser vara det allra bästa spelet i denna fantastiska följetong. någonsin, och ett pixelperfekt dunderslagsmål som fortfarande, såhär 21 år senare - är precis lika bra. Allt från det faktum att Alpha-serien fungerade som en prolog till Street Fighter II till hur man nyttjar Isms för att avsluta på topp i varenda rond, gör detta till ett av de bästa fightingspelen som producerats tillsammans med Tekken 5 och Soul Calibur.
Tidigare artiklar i serien:
Best of Halo
Best of Call of Duty
Best of Resident Evil
Best of Sonic