Relationen till våra favoritspel kan ibland, precis som äkta mänskliga relationer (eller Carl Brännströms ohälsosamma, inbillade relation med Scarlett Johanson) vara komplexa. Även om vi älskar spelet så smyger det in egenskaper eller moment i det som får oss rynka på näsan. Vi på redaktionen har valt ut varsitt spel och försökt bena ut vår speciella relation till det. Kanske känner du igen dig?
Oliver Thulin om Alan Wake:
Hat är inte ett främmande ting ens i de finaste av kärlekshistorier och kärleken mellan spel och spelare är inget undantag. Det finns få spel som för mig belyser det bättre än Alan Wake, Remedys psykologiska thriller om en författare med skrivkramp som undermedvetet får sina mörkaste fantasier realiserade. Jag älskar Alan Wake. Jag fängslades i berättelsen och förälskade mig snabbt i det atmosfäriska samhället Bright Falls och dess vackra natur.
Men jag föraktar spelet för att det inte vågar vara mer än vad det är. Jag är frustrerad för att det aldrig får ett riktigt slut. Och jag hatar det för att en alldeles för stor del av spelet går ut på att i evighet springa genom disharmoniska skogar och skjuta horder av identiska, förvridna vålnader om och om igen. Det finns mycket för någon som mig att älska i Alan Wake; starkt berättande, djup skönhet och kraftfull tematik. Men den plågade författarens på pappret magnifika mardröm nådde aldrig upp till dess monstruösa potential.
Proppat med spelmässiga brister men ändå så otroligt inbjudande... Simons känslor för Stalker är minst sagt blandade.
Simon Eriksson om S.T.A.L.K.E.R: Shadow of Chernobyl:
Muterade grisvildsvin, män som dricker taggtråd till frukost, pistoler som aldrig fungerar och bandage som alltid tar slut när de behövs som mest. Jag älskade spelvärlden i S.T.A.L.K.E.R: Shadow Of Chernobyl. Den var inbjudande, skräckinjagande, uppslukande. Spelaren var offret i en värld av råhet och orättvisor där utelämnandet tvingade fram en angenäm relation till omgivningarna runtomkring. Det är inte alla spel som vågar rivstarta så plötsligt och med närmast noll bakgrundstory dumpa dig i Chernobyl där du steg för steg får lära dig att överleva genom att treva fram i vildmarken och med försiktighet och lite tur undkomma både blodsugare och opålitliga banditer.
Rent spelmässigt var dock S.T.A.L.K.E.R kantrat av brister som många gånger skar blodigt i de mest ömma irritationsnerverna. Att pricka och åsamka skada hos fienden var inte helt sällan en svettig brottningsmatch mot spelet själv på grund av den opålitliga träffdetektionen, gränssnittet i menyerna var för komplicerat för sitt eget bästa, svårighetsgraden ojämn och den ansenliga mängden av buggar som ofta kraschade spelet totalt var sådär lagom icke-roande. I slutändan är dock S.T.A.L.K.E.R ett spel som jag ser tillbaka på med värme just på grund av dess tilldragande spelvärld och närvarokänsla som fortfarande saknar egentligt motstycke.
Massor av meningslösa val och buggar, men samtidigt också helt... helt underbart.
Tobias Garsten om The Elder Scrolls V: Skyrim:
Ingen spelserie betyder så mycket för mig som The Elder Scrolls, så är det bara. Morrowind var revolutionerande, Oblivion ett mästerverk och Skyrim inget mindre än fenomenalt. Ingen kärlek är däremot villkorslös, och som med alla spel i serien har jag, som amerikanerna säger, något av en biff med Skyrim. Inbördeskriget, för det första, borde väl knappast kallas för ett krig utan liknar snarare något ur ett halvtamt avsnitt av grannfejden, och jag spelar inte rollspel för att låtsas vara Robert Aschberg. Dessutom är det som så många andra val i spelet nästan helt utan meningsfull konsekvens, förutom kanske färgen på vakternas uniformer.
Att jag i en av tidernas mest atmosfäriska spelvärldar ska behöva stå ut med meningslösa val, platta karaktärer och Bethesdas älskvärda men katastrofala oförmögenhet att ens närma sig begreppet "episkt" (jag tänker tillbaka på Oblivion och "striden" utanför Bruma) är minst sagt synd. Ändå längtar jag varje dag tillbaka till snön, drakarna och mitt något skäggigare alter ego. Nej, jag kan inte odla skägg. Då var det sagt.
Trots att Jonas gjorde samma saker dag ut och dag in så kunde han inte sluta spela Animal Crossing: New Leaf, som för honom är ett ickespelens okrönta konung.
Jonas Mäki om Animal Crossing: New Leaf:
Nya dag. Kolla brevlådan, vattna blommor, morsa på mina grannar, gräva upp fossiler, hjälpa folk med diverse tjänster, handla lotter hos Nook och ta en tur över till den lilla soliga ön för att fånga dyrbara insekter så huset kan byggas ut. Samma sak, dag ut och dag in utan att egentligen variera något alls och utan att egentligen ens vara sådär omåttligt underhållande.
Ändå älskar jag Animal Crossing: New Leaf som för mig är ett så kallat ickespel på ett sätt som inget annat kan matcha. Inget jag gör fyller något egentligt syfte, inget enskilt moment är ens sådär riktigt roligt. Trots det återkommer jag än idag till min lilla by Iacon för att ta itu med dagens bestyr och se till allt rullar på som det ska. Jag undrar varför jag gör det och jag skäms ibland lite över meningslösheten i spelet - men trots det är det få andra spel jag spenderat så mycket tid med och som jag älskar så förbehållslöst som just detta.
Mass Effect 2, I många avseenden fantastiskt men även enerverande, menar Patrik...
Patrik Andersson om Mass Effect 2:
Mass Effect 2 är i väldigt många avseenden ett fantastiskt spel. Karaktärerna är spännande med intressanta inre och yttre konflikter. Jag älskar den Lovecraftianska tematiken med Reapers som slumrar i yttre rymden och kan driva människor till galenskap. Cover- och skjutmekaniken fungerar galant för det mesta och musiken är fantastisk. Men så finns det i synnerhet en sak som sänkte upplevelsen för mig och ni får kalla mig småaktig för det. Många tycker att slutet i Mass Effect 3 var kasst, men det är tvåans slut som jag inte kan släppa.
Här tar jag mig in på Spoiler-territorium så om du inte spelat slutet av Mass Effect 2 borde du inte läsa vidare, eller så borde du det för att bespara dig besvikelsen. Allt bygger upp mot ett spännande klimax och man vill så gärna veta varför Collectors kidnappar människor. Det visar sig vara för att bygga en mänsklig Reaper, som ser ut som metallskelettet från en Terminator. Min besvikelse var total över hur berättarmässigt och estetiskt klichéartad den mänskliga Reapern var som slutboss. Jag kunde inte hantera det på annat sätt än att skratta åt att Bioware bestämt sig för att återanvända en boss från Contra III till sin episka rymdopera.
David älskar Ocarina of Time, trots att han egentligen aldrig orkat spela klart det.
David Eriksson om The Legend of Zelda: Ocarina of Time:
Julen 1998 skulle bli jularnas jul, ja, högtidernas högtid. Kosmos stod inför ett paradigmskifte och mitt nioåriga jag inför en pånyttfödelse. Det var julen då jag äntligen skulle få spela The Legend of Zelda: Ocarina of Time. Om tomten skulle få för sig att tilldela mig något annat skulle mina späda barnanävar personligen tilldela honom ett rejält kok stryk. Men visst fick jag spelet. Och visst älskade jag det, fast kanske mer i teorin än i praktiken.
Det var något som inte helt och hållet klickade. Jag lyckades aldrig ta mig igenom det. Så har det konstigt nog också förblivit, trots att jag påbörjat spelet säkert ett tiotal gånger sedan dess, med ärligt uppsåt att verkligen spela skiten ur äventyret. Även fast jag alltjämt hyser varma känslor för spelet, brister det någonstans på vägen. Varför kan jag inte riktigt svara på. Kanske var vi bara inte menade för varandra. Jag vet att vi kommer försöka igen. Jag vet att det återigen kommer att brista. Och så lär vår omöjliga kärlek fortsätta.
Spelvärldens otrevligaste community gör att Johannes förblir splittrad i sitt LOL-omdöme.
Johannes Leander om League of Legends:
League of Legends är ett närmast perfekt spel rent spelmekaniskt. Det erbjuder ypperlig balans mellan strategi och ren fingerfärdighet samtidigt som dess mål är lika simpelt som fulländat. Ta dig in i fiendens bas och förstör den. Men för att göra detta krävs en koordinerad och välsvarvad laguppsättning där varje individ räknas, precis som i många andra lagsporter, och här fallerar upplevelsen nästan alltid monumentalt.
De flesta matcher utspelas likadant: någon spelare gör ett misstag, ger motståndarlaget ett övertag och får därefter stå ut med en hagelstorm av svordomar och rasistiska skämt kastade åt sitt håll. Det hela slutar nästan lika ofta i ett skriftligt krig de båda lagen mellan och slutligen stänger någon ner klienten i ren frustration. Kvar står dennes lagkamrater med en helt lönlös kamp på nacken. Men ändå återvänder jag och mina vänner gång på gång. Vi tänker: "Kanske har vi tur denna gång, kanske slipper vi idiotiska motspelare..." Vi har lika fel varenda gång.
Briljant men också strukturellt problemartat. Calles känslor för GTA V är minst sagt blandade.
Carl Brännström om Grand Theft Auto V:
Grand Theft Auto V var ett av fjolårets bästa spel men innehöll samtidigt en brist som jag återfunnit i varenda del i serien. I vanlig ordning hade Rockstar gött sitt femte kärleksbarn till bristningsgränsen med innehåll. Tyvärr, i samma vanliga ordning, så hann jag också tröttna innan eftertexterna började rulla. Anledningen är uppdragsstrukturen och berättandet. Även om storyn i grunden är väldigt bra och karaktärerna ofta härligt karikatyraktiga utan att bli för endimensionella så har jag hunnit bli redigt trött på den narrativa strukturen. Åk till plats A, titta på en filmsekvens, utför ett uppdrag för någon knasig uppdragsgivare, titta på filmsekvens, slut. Åk till en ny plats och repetera. Även om flera uppdrag anknöt till varandra och gav konsekvenser så var det aldrig i den skala jag önskade.
Karaktärerna gjorde diverse galna stunts och kupper men efter 20 timmar så hade det egentligen knappt hänt något. Det liksom bara började om hela tiden. När uppdraget var avslutat så var det som om alla känslor karaktären gått igenom hade nollställts. Glömts bort. Istället var det bara att dra vidare till nästa prick på kartan.
Petter älskade produktionskvaliteten i Uncharted 2 och den otroliga mängd finpolerade spelmoment som spelet erbjöd. Samtidigt tröttnade han chockerande snabbt på den något enformiga eldstriderna.
Petter Hegevall om Uncharted 2: Among Thieves
Jag har skrivit 2700 spelrecensioner sedan 1994. Den text som ogillats mest är min recension av Uncharted 2, detta trots att jag belönade Naughty Dogs mustiga uppföljare med en stark 8:a. Hatet visste inga gränser. Texten översattes till engelska av förgrymmade läsare och spreds på internationella spelforum. Det pratades om tjänstefel, om att jag var dum i huvudet och borde ge mig själv kicken. En smula dum i huvudet är jag ju (det vet vi alla, sedan länge) och ibland har jag på allvar funderat på att ge mig själv sparken, men absolut inte efter att ha skrivit recensionen av Uncharted 2.
För mina åsikter om det här spelet står sig. Jag har spelat igenom det tre gånger sedan premiären och känner fortfarande samma sak om Nate Drakes popcorndoftande skattjakt. Produktionskvaliteten i den här titeln var och förblir fullständigt fantastisk. Grafiken är underbar, spelmekaniken smidig och följsam, variationen fenomenal, mellansekvenserna superba och presentationen genial. Samtidigt håller Uncharted 2 mig i handen för hårt. Det styr mig genom passager där jag vill springa fritt, det bygger en betongmur mellan mig och Nathan som karaktär eftersom han alltför ofta automatiseras och i princip själv hoppar över bottenlösa avgrunder och klättrar i lianer utan att jag knappt behöver nudda handkontrollen. Jag upplevde även balansen mellan pussel och action som snurrig då utforskandet och pusselmomenten upplevdes som betydligt mer atmosfäriska och underhållande än de ganska generiska eldstriderna. För mig står sig Uncharted 2 som ett "mycket bra" spel. Min 8:a känns rätt, fortfarande. Samtidigt är jag fortfarande splittrad, har blandade känslor för Nathans äventyr och hoppas att spelserien blir en smula mer pusselorienterad i framtiden.
• Vilka spel hyser du blandade känslor för?