Årets Julklapp 2023 (sällskapsspel) väcker som vanligt funderingar hos mig. Förra året fick tydligen alla ungar en stickad tröja av mormor att glädja sig över i stället för PS5:an. Stickad med kärlek av rynkiga fingrar och kliande garn så att de skulle veta hur Jesus kände sig med tagelskjortan på mån tro och gåvan togs säkert emot med öppna armar av de små tacksamma liven. För de är ju så tacksamma för gåvor som inte kostar en halv förmögenhet våra kommande ledare som ska torka våra åldrande rumpor i framtiden. Året innan var det stormköket som skulle ligga under allas gran och den enda som blev glad för det och firade med ett tandborstglas vodka var vår finske muminkollega Mäki vars största hobby är att köra elbil, basta och piska sin bleka lekamen med björkris och vandra på fjället (det vill säga vila på ett normalstort stenrös och förtära enkom Eko-tomater).
Brädspel är som ett andra världskrig ibland.
Årets klapp för 2023 hade en motivering som lyder "Att samlas med nära och kära och få en välbehövlig paus från verkligheten är något vi söker oss till i svårare tider. Årets julklapp är en gåva som förenar och skapar samhörighet för svenska folket". Med den motiveringen hade jag tippat på att det skulle vara en toalett holk, en Paradiskartong eller kanske en gasolgrill men nej, de snackar om sällskapsspel. Så här kommer då min fråga, vad har ni för familj och släktingar egentligen? Moder Theresa? Heliga Birgitta? För i min familj kan jag ju säga från hjärtat att sällskapsspel ALDRIG har förenat eller skapat samhörighet. Däremot har sällskapsspel startat mindre släktfejder och ett och annat blått öga i våran familj. En splittring djupare än vad en yxa kan åstadkomma och han den där Moses ligger i lä. I våran familj finns några riktigt dåliga förlorare och ett gäng dåliga vinnare också ska tilläggas. Vi varken vinner eller förlorar med värdighet, inte det minsta. Ett år när mina föräldrar var på solsemester i Västindien roade vi oss barn här hemma med Monopol en kväll.
En tärningsfuskare finns i alla hushåll.
Efter några felsteg från min bror Michaels sida när han hade den dåliga smaken att hamna på ett av mina hotell startade ett fullskaligt krig emot spelplanen och en icke ont anande frukt som vilade på köksbänken. För när pengarna inte räckte till flippades spelplanen upp och ner i ilskan innan brodern skenande iväg som en ilsken kvinna som missat en klädrea in i köket där han drämde sin högra näve i en delad vattenmelon så köket färgades rosa och kärnorna flög all världens väg. Samma broder var alltid "bank" i alla spel under min uppväxt och tog jobbet på stort allvar med liten keps och allt. Tyvärr upptäckte vi allt för sent varför han aldrig kavlade upp ärmarna och att han var bra lik Mona med Tobleronen som gjorde inköp med företagskortet när ingen såg och fuskade som en politiker utan samvete. Varje gång vi trodde att han var ute för räkning i spelet och skulle kursa lyfte han alltid på sin tröja och drog fram mer sedlar från ingenstans som om han vore en strippa som hette Fluffy som hade femhundringar i trosorna. Där och då slutade det alltid med att vi syskon låg och rullade runt på spelplanen medans vi lät knytnävarna vina i ren Bud Spencerstyle medans någon annan luggade och drog i håret så testarna flög tills mamma dök upp med fingret i en varnande gestikulering.
Dåliga förlorare eller dåliga vinnare? Vem är värst?
Så låt mig skratta när jag hör ord som förena och samhörighet när jag hör dom i samma mening som ordet sällskapsspel. Själv hör jag häckling, slagsmål och tusen nålar och ett och annat hästabett. Själv är jag inte heller en bra spelare. Jag är en hemsk retsticka som älskar att häckla mina motståndare och jag vinner aldrig med värdighet utan gör det alltid med ett osmickrande leende på läpparna. I spel som kräver koncentration är jag en mästare på högljudda mogna munspruttar. Spel tar liksom inte fram en vacker sida men jag har aldrig tagit spel på allvar dock. Det har varit en kul grej. När jag gifte mig fick jag dock se den fula sidan av just spel och den riktigt dåliga förloraren. Min make växte upp som enda barn och hans mamma satte honom snabbt på en piedestal och i alla spel de spelade genom hans liv fick han vinna. Jämt. Samma sak med hans farmor som även hon lät honom vinna så han inte kunde ta en förlust överhuvudtaget. När jag tog över karlen var han 26 år och hade aldrig förlorat en dag i sitt liv och att spela spel med honom var på blodigt allvar upptäckte jag en julafton när min svärmor, jag och mannen skulle spela mitt favoritbrädspel Hotell. Han spenderade snabbt sina stålar på de dyraste hotellen medans jag själv körde taktiskt som vanligt.
Vinnarskallen är alltid på plats när tärningen kastas.
Jag köpte ett billigt hotell och fixade upp det snabbt och billigt och köpte många entréer som han och hans mamma hamnade på ständigt och deras plånböcker länsades om och om igen och blev bara tunnare och tunnare. Julhumöret förvandlades snabbt som om de vore två vithajar i vattnet och jag var en blödande sköldpadda som skulle slitas i bitar för att jag hade förmågan att vinna i spelet. När han hamnade på mitt hotell en sista gång och han räckte över sina sista ynkliga sedlar tänkte jag deklarera mig själv som vinnare när han lilla mamma avbröt mig med orden att han kunde låna pengar av henne. Låna? Vad fasen snackade hon om?! Hade hon sniffat för djupt i äggtoddyn??? Poängen med spelet är att man åker ut när man kursar inte att man lånar kosing till varandra! Kan ju säga att den julaftonen var väldigt kylig efteråt och saknade allt vad samhörighet hette. Sen kanske vi inte ska tala om gången jag krossade en fyraårig "Memoryexpert" så det slutade i tårar. Min systers pojk Nico var tydligen det, memoryexpert iallafall om man skulle tro hans mamma och han frågade gulligt om jag ville spela en match.
Monopol, skilsmässans fader.
Själv har jag fotografiskt minne och spelar alltid för att vinna så självklart tackade jag ja till inbjudan utan en tanke att jag spelade emot ett litet barn. Han började och tog snabbt ett par och sedan ett till. Ett stort leende täckte hans lilla näpna ansikte och han skrattade och sa att jag minsann inte hade några par än. Minuten senare började min egna hög växa. Den blev faktiskt bara större och större och jag skrattade högt tillbaka medans jag la min enorma hög jämte hans två par och sa att han knappt hade några heller. Läppen började darra och ögonen var blanka och jag missade helt de menande arga blickarna från min syster. Tydligen ska man låta små barn vinna typ hela tiden för att hålla dom glada om man ska slippa tårar.
Tyvärr har jag inga egna och hade ingen aning att små barn var så känsliga för nederlag precis som en vuxen karl, alltså stark som en disktrasa när jag krossade allt självförtroende i memory som den lilla experten hade medans jag skrattade nöjt åt min hög med kort. Den kvällen saknade också känslan av samhörigheten som tydligen ska komma med brädspel och sällskapsspel. Så, nja, jag skulle väl inte säga att sällskapsspel skänker samhörighet. Mer arga blickar, ilskna och sura syskon och en blodsfejd av aldrig skådad bemärkelse.
Schack matt eller bara matt?
Rivsår, bitmärken och blödande knogar. Skadeglädje och segeryra. Och diskussioner väcks alltid för att alla och då menar jag alla har olika regler för samma spel. Det är som om ingen läst de skrivna reglerna som står i locket och istället bara hittat på egna och redan där börjar fighten. En dåre slår dubbelslag medans den bredvid skriker fusk i fullan hals medans en tredje snor pengar ur kassan. Barn som lipar när de inte får hoppa över fängelset i Monopol och vuxna som roffar en extra sedel i smyg när de passerar Gå. Brädspel tar ofta fram det värsta i oss homosapiens. Om man nu inte är Moder Theresa eller Heliga Birgitta förstås, men tyvärr tillhör inte dom min innersta sfär. Men detta får ju mig inte att sluta spela, jag är trots allt inte en dålig förlorare utan bara en ynkligt dålig vinnare.
Game Over, orden som triggar en dålig förlorare.
Så jag kommer fortsätta att retsamt spela, räcka ut tungan som om jag vore tolv år och inte fyrtiofem och skratta högt varje gång det går dåligt för min motspelare. Så sluta lipa, det är trots allt bara ett spel och tydligen är det årets julklapp vilket förutspår att denna julen kommer tredje världskriget till Alingsås och vårat middagsbord denna 24 December. Kanske dags att börja gräva skyttegravarna redan nu medans tiden finns? Finns lite plats för en bakom julgranen som min far satte upp redan i Oktober. Så förbered er för en belägring i jul mina vänner! Det gäller trots allt att vinna eller försvinna! Eller vad pratar jag om? Det som gäller är ju samhörighet och förening. Och ja, skilsmässa. Men det är smällar man får ta när man spelar för att vinna.
Vad blir det för spel till jul för att starta erat egna världskrig?