Brädspel: The Last of Us: Escape the Dark

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Men det var mer än såhär. The Last of Us-världen är fantastisk i mångt och mycket - alltså - inte som om det är en värld man vill leva i men som setting i en film eller i det här fallet som ett brädspel så är det något som bjuder på otroliga berättelser och actionfyllda sekvenser. Här har jag, tyvärr, mest lunkat runt och känt mig som en av zombierna... för det händer inte så mycket och när det väl gör det blir man så extremt frustrerad och förbannad av hur långsamt det går och att ammunitionen tar slut stup i kvart. Men innan vi fortsätter med den svidande kritiken ska jag slänga fram lite beröm och prata om några positiva sidor spelet har. För rakt igenom värdelöst är det inte.

Först och främst - den kanske mest lysande punkten hos Escape the Dark. Det här är nog det snyggaste spelet jag har haft förmånen att lägga händerna på än. Det går helt i svart och vitt och art-stilen är smutsig och vass men främst otroligt läcker. Det är verkligen mörker här och det passar in i den här kontexten när spelvärlden är så pass fientlig som den är. Det skadar inte heller att komponenterna med allt från små marker till brädet är gjort av ordentligt tjock kartong och att korten är rejäla och välgjorda. Det är en ordentlig bit det här och det ska Themeborne Ltd. ha en applåd för.

Jag tror i alla fall att jag hoppades på ett mer öppet spel. Ett som låg närmre TV-serien där man fick tid på sig att utforska världen genom berättelser. Men så blev det inte. Har man spelat Themeborne Ltd.s andra Escape the Dark-spel förut kommer man antagligen att känna igen sig. De har nämligen utformat ett system här och det är inget jag har tagit del av tidigare och inget jag tänker utforska vidare nu heller. Men gillar man de andra Escape the Dark-spelen tror jag att man kommer att gilla det här mer än vad jag gjorde. För det räcker liksom inte att älska hur ett spel ser ut eller hur välbyggda komponenterna är. Det är bisaker som egentligen spelar väldigt liten roll. Otroligt liten - för är spelet bra så kan man ha kul om det så är gjort av lövtunna A4-ark och har småsten som spelmarkörer.

Hur som helst - spelet går ut på att ta sig från karantänzonen och hela vägen upp till fristaden Jackson. Detta medan man ser till att alla i gruppen (Joel, Ellie, Tommy, Tess, Bill och Marlene) överlever och mår bra. På vägen stöter man på allt från FEDRA-agenter, jägare och de infekterade och ingen av dem är särskilt trevliga typer. Med hjälp av spelets femtioelva tärningar ska man lyckas kasta rätt för att vinna strider. Även om det bjuder på viss strategi så är det i grund och botten ett spel som förlitar sig på att man har tur. Ett annat exempel är när man lootar och ska vända upp ett kort - så kan man ha oturen att råka fastna med fingrarna i en fälla istället för att ha tur nog att lägga vantarna på en eldkastare. Så tur är något man behöver här. Och jag tycker inte riktigt att det fungerar i den här kontexten. The Last of Us är för mig en värld som kräver noggrann planering och stealth. Men The Last of Us: Escape the Dark är tyvärr inte ett sånt spel.

Det går även att uppgradera vapen och sin utrustning i stort men de bjuder på sån marginell skillnad att det inte är något man behöver ödsla sin tid på. För det här är ett långsamt spel och ju snabbare man kan kriga sig igenom det desto bättre kommer man må efteråt. Spelar man fem stycken så vill jag inte ens tänka på hur lång tid det kommer att ta. Man får sitta där och vänta tills en spelare har kastat sina mängder med tärningar och gjort sina drag och det kan dra ut på tiden - ordentligt - innan det är din tur igen. Jag rekommenderar att ni spelar det här solo eller med högst tre stycken, helt enkelt. Sen kan man ju faktiskt vara med och ta beslut tillsammans, men det tar bort lite av känslan av allvar för mig. Det är i alla fall viktigt att ta rätt beslut - stanna och lyssna lite eller kanske smyga istället för att bara kasta sig in i situationer. För när en av er dör så är spelet över - direkt.

Sen bjuder det på väldigt lite variation. Platserna man får besöka är väldigt begränsade och efter att ha spelat igenom det ett par gånger känner i alla fall jag att jag har fått se allt som spelet erbjuder och jag känner noll dragningskraft mot att spela en vända till. Karaktärerna är dessutom i stort sett identiska och man kan fråga sig om det inte hade varit rimligt att Joel borde kunna ta lite mer skada än till exempel Ellie. Att ett relativt nytt spel nästan lider av att det inte fått en expansion är en rätt tragisk men realistisk bild av brädspelsvärlden i stort. Expansioner är inget jag älskar och det här är ett av få fall där jag känner att det verkligen behövs. Ofta får man vibbar av att spelutvecklare håller tillbaka innehåll för att släppa det i expansionsform, men här har vi ett spel som inte har några planerade expansioner och som faktiskt känns tunt ändå.

Stundtals är det ett riktigt trevligt spel. I små moment har jag kul och ser vad som var tanken med det. Men så stöter jag på något av alla störningsmoment och korthuset faller. Jag kan inte ge det här ett högt betyg, personligen, men jag förstår att andra ser det ur ett positivare perspektiv än vad jag gör och det är kul att smaken alltid visar sig vara varierad. Men Last of Us: Escape the Dark är inget för mig. För långsamt, för tunt på innehåll och variation och dessutom alldeles för mycket hänger på att man har tur med tärningskasten. Spel kan absolut förlita sig på det och vara bra - men allt vad inlevelse och känsla av allvar heter försvinner när Joel (karaktären i spelet, inte jag) dör på grund av att jag vänder upp ett kort med en fälla på istället för bandage eller medicin som jag faktiskt letade efter.

Betyg: 5/10

Spelinformation:
Rekommenderad ålder: 14+
Genomsnittlig speltid: 60-120 minuter
Antal spelare: 1-5
Pris: 799 kronor
Tack Arcade Dreams för recensionsexemplaret.