Brädspelsrecension: Gwent - The Legendary Card Game

Witcher-veteraner vet vad kultspelet Wild Hunt egentligen handlade om. Nej, det handlade givetvis inte om att återförenas med Ciri eller dräpa monster. Geralts främsta prioritering var att utmana alla hans vänner på en runda Gwent - minispelet som tog en hel spelvärld med storm för snart tio år sedan. Sedan Witcher III släpptes 2013 har det beroendeframkallande kortspelet fått nytt liv i ett standalone-spel och Gwents vackra kortkonst har printats ut av ivriga samlare världen över.

Det har alltid varit en självklarhet för Gwent att ta det fysiska kartongklivet från den digitala världen, särskilt för mig som spelat Gwent på min platta i över tio års tid. Nu har alltså CD Project Red förverkligat drömmen om ett officiellt Gwent-spel som du kan spela i närmaste krog eller hemma i köket över en öl. Äntligen, tänkte jag när jag först öppnade den bruna spellådan och färgade mitt vardagsrumsbord med Witchers poker-motsvarighet. Äntligen kunde jag dela en spelglädje som varit så djupt rotat i min spelrepertoar!

Efter ett tjugotal rundor Gwent känner jag mig dock mest splittrad av det legendariska kortspelet. Jag kan inte släppa känslan av att Gwent bara var menat för digitalt bruk, för det fysiska Gwent-formatet visar mest hur gammalt och stelt konceptet verkligen kan vara om den inte anpassas korrekt. Konceptet är nämligen densamma som i minispelet: Du börjar med tio kort och placerar kort på tre olika rader för att sprida ut dina poäng (man vill ju inte samla alla ägg i en och samma korg). Detta sker i tre rundor - den som lyckas samlas mest poäng i två av tre rundor vinner! Än så länge är detta inte ett problem.

I det fysiska formatet blir dock själva deckbuilding-mekaniken lidande för att de strategiska skillnaderna mellan spelets olika faktioner är minimala. Det är tjusiga och kvalitativa kort ska det såklart medges; du kan antingen spela som Nilfgaard, Scoia'Tael, Northern Realms, Monsters och Skellige, där samma vackra karaktärskonst från minispelet pryder de tjocka korten. Majoriteten av korten har dock inga förmågor i sig och alla faktioner sitter på identiska kort. I minispelet fungerade detta väl för att kunna använda samma kort mellan faktionerna, men i fysiskt format blir det en tydlig brist på identitet och taktikerna blir snabbt repetitiva. Det som skiljer faktionerna åt är ledarkorten, där du får välja mellan fem olika ledarförmågor för att ge dig själv ett unikt övertag. Ändå saknas ett strategiskt djup här.

Detta var något CD Project Red förstod på direkten när utvecklade en Gwent-spinoff till mobilerna (den version jag spelar på daglig basis), där varje faktion har unika kort som smälter samman med faktionernas olika personligheter. Nilfgaard satsar helhjärtat på spioner och att sabba motståndares kortlekar, medan Scoia'Tael fokuserade på fällor och alvdominans. Samma variation går dessvärre inte att hitta i brädspels-Gwent även om det finns små spår av det hät och där, men detta var ju såklart väntat. Det officiella brädspelet var inte menat att vara något annat än just minispelet i utskrivet format, jag menar bara att översättningen till kartongkort inte fungerar lika bra.

Å ena sidan uppskattar jag faktiskt den enkla elegansen i Gwents design och har alltid gjort så. Här handlar det nämligen inte om att kombinera en massa vilda korteffekter som i många moderna kortspel - här handlar mer om att hitta rätt tidpunkt att passa din tur och att "blöda" denne på kort när du väl har din motståndare i din krok. Det är kul att se hur motståndaren har förberett sig på värstafallscenarion, såsom svidande Scorch-effekter eller vältajmade spionkort. Detta är vad minispelet egentligen alltid har handlat om: att hitta en balansgång mellan antal poäng och antal kort i din hand. Har du färre kort än din motståndare riskerar mot rundans slut du att hamna efter. Enkelt och elegant, som sagt.

Å andra sidan ger fysiska Gwent mest ett platt och rörigt intryck när det väl ska multipliceras en massa poäng och administrera vädereffekter, som ju sköttes automatiskt i Wild Hunt. Jag är inte heller ett stort fan av de tillagda spellägena såsom Free For All, 2vs2 och Solo-läget, som mest känns klumpigt och påklistrat. Regelmanualen är också en otydlig röra, så se till att spela med någon som faktiskt kan någonting om Gwent. Med tanke på att prislappen ligger på saftiga 400 spänn hade jag nog också förväntat mig ett ordentligt spelbräde och inte det uppvikningsbara pappersbrädet som No Loading Games bjuder på.

Lever Gwent: The Legendary Card Game upp till legenden? Både ja och nej. Det är exakt det du förväntar dig från minispelet och försöker inte låtsas vara något annat, men som deckbuilder faller den också platt. Om du bara är ute efter att äga minispelet som någon slags TV-spelstrofé eller om du bara är ute efter att expandera din Witcher-samling lär denna låda uppskattas, mest bara för att äga alla kort som man i TV-spelet lade hundratals timmar på att samla. Som kortspel på 25-30 minuter funkar Gwent också som ett enkelt tidsfördriv, där lådan bjuder på färdiga kortlekar att spela med. Men som duellspel finns det betydligt bättre alternativ om man bara vill spela något snabbt och smidigt.

Betyg: 5/10
Antal spelare: 1-5 (bäst på två)
Speltid: 20-30 minuter
Komplexitet: 2/5