Det här med att släppa brädspel baserade på populära licenser är ungefär lika vanligt i brädspelsvärlden som det är bland spelföretag med filmlicenser. Om vi bortser från alla snabba modifieringar som Star Wars-utgåvor av Risk eller Simpsons-Monopol, så finns dock en betydande skillnad, brädspelstillverkarna brukar faktiskt anstränga sig för att ta fram det bästa ur förlagan och göra ett riktigt bra spel.
Assassin's Creed Arena är ett av dessa spel och överraskar genom att vara oväntat fiffigt och snabbspelat. En sak som egentligen saknar betydelse för spelet som sådant är dock det faktum att utvecklarna tycks ha blandat ihop Assassin's och Templars roller, vilket ger en del för fans av serien komiska effekter när man läser på korten. I realiteten påverkar det dock inget och den som inte spelat Assassin's Creed-spelen kunde förmodligen inte ens bry sig mindre (eller ens märka att något är fel.)
Spelplanen är ganska liten, kvadratisk och föredömligt tydlig med hustak placerade som ett schackbräde avsedda för spelaren, med gångar mellan dessa rutor som patrulleras av vakter. Mitten av spelplanen har rutor med andra färger, vilket är för att de är närmare huvudtemplet och har mer skatter - men givetvis också högre risk.
Grundkonceptet är att det gäller att samla skatter, hålla sig vid liv och spela taktiskt. På de färgade rutorna ligger nämligen skattmarkörer uppochnedvända så man inte vet vad som väntar på dessa rutor. Det finns även fler skatter än vad som faktiskt används i spelet och man vet därför inte vad som väntar under varje omgång, vilket gör att ingen runda blir den andra lik.
Inför varje omgång vänder man upp ett event-kort som på något sätt kastar om situationen på spelplanen, oftast genom att de vakter som patrullerar gångarna mellan rutorna flyttas. På det sättet kan man aldrig vara helt säker på vad som ska hända härnäst och måste hela tiden förutse värsta tänkbara scenario. Många ska även information och nya skatter delas ut, ofta mindre värdefulla och dessa läggs på de yttre rutorna på spelplanen. Därmed får man hela tiden planera om sina drag och spelet utvecklas organiskt på ett sätt som påminner om att ha en spelledare som har hand om fienden, trots att det sker helt slumpmässigt.
En av de mest intressanta aspekterna med Assassin's Creed Arena är det fria rörelseschemat. Man har hela tiden en hand med kort som både fungerar som ens liv, men även avgör exempelvis hur långt man kan gå. Det går att hoppa mellan byggnaderna (rutorna) som man vill, även diagonalt, men man ska helst undvika att bli upptäckt. Vakternas positioner gör därför att man ibland måste ta rejäla omvägar för att nå sitt mål eller rent av tvingas till en "plan B" och göra något annat. Som strategisk variant kan man även välja att inte röra sig alls utan fylla på handen med fler kort, och ju längre ut på spelplanen du står, ju fler kort får du. När du är inne i mitten och slåss om dyrgripar så riskerar du alltså att ha väldigt svårt att fylla på handen.
En onödigt fattig komposition av en av spelvärldens dyraste spelserier. Nu känns upplägget mer budget än det faktiskt är.
En annan aspekt av detta system är att när du kommit över skatter, antingen genom att hitta dem eller dräpa värdefulla personer, så gäller det att stuva undan dem. Det gör du på den ruta du startade äventyret på. Är du i mitten av spelplanen har du sannolikt just tampats med värre fiender, du har svårare att fylla på handen med nya kort, du har en väg som blockeras av vakter och de andra spelarna kan vilja ta dina skatter från dig.
Kanske är det mitt kompisgäng det är fel på, men just det här med att jävlas med varandra är enligt min ringa mening det absolut roligaste när vi spelar spel. Assassin's Creed Arena är tacksamt på den punkten eftersom det är möjligt att genomföra regelrätta attacker på varandra. Inte nog med att man tappar kort på det, man riskerar även att tappa skatterna man bär på och ge motståndaren livsviktiga poäng på vägen mot seger.
Den stora bristen i Assassin's Creed Arena för min del är att det känns lite fattigt. Där Assassin's Creed-spelen står för några av de absolut mest påkostade spelupplevelserna som går att finna i spelvärlden, är detta mer sparsmakat. Figurerna är fattiga brickor istället för pjäser och kort med identiska motiv kan ha olika text. Med så episka scenarion som Assassin's Creed ändå kretsar kring hade en mer påkostad presentation suttit bra.
Nu är det ändå ett trevligt och snabbspelat spel, inget jag skulle basera en hel spelkväll kring, men en underhållande titel som vi haft mycket roligt med. Det är inte särskilt djupt, men å andra sidan lättbegripligt och det finns utrymme för spelmässiga finesser. Det rekommenderas främst till brädspelare som vill ha något som går fort att spela, samt till alla er som är nyfikna och vill spela men inte riktigt vet var man ska börja.
