Ni vet hur det brukar vara. Man får en ostig huvudrollsinnehavare som antingen är odrägligt positiv och så godsinnad att man helst vill strypa personen med dennes egen frisyr. Ja, eller så får man ett emovrak som man absolut inte vill spela med och tvingas dras med under ett helt äventyr. Annat är det med bossarna, karismatiska, härligt själviska och allmänt bombastiska.
I Boss Monster ställs det här på ända genom att låta oss vara bossarna för en gång skull, med uppdraget att istället dräpa så många hjältar som möjligt. Spelet är uppbyggt för att likna ett klassiskt pixelbaserat actionäventyr av den gamla skolan, och är helt bedårande att titta på. Alla korten är vackert dekorerade och av god kvalitet, regelhäftet påminner om en gammal 8 bits-manual (komplett med tips & tricks) och själva kartongen för tankarna till amerikanska NES-fodral.
För den som kan sin spelhistoria finns här flera godsaker och hyllningar som bland annat bossen Father Brain, misstänkt likt moderhjärnans sämre hälft, samt flera andra roliga passningar till exempelvis Magic the Gathering. Jag kan inte säga det bättre än att detta är ett av de designmässigt snyggaste spel jag haft nöjet att avnjuta.
Grundkonceptet är enkelt. Du ska bygga en grotta (tänk dungeon i rollspel) bestående av som mest fem rum där du som boss väntar i det sjätte. De hjältar som kommer in i din grotta ska helst dö innan de når fram till dig, annars förlorar du ett liv och riskerar att bli Game Over. Men att bygga den här grottan är såklart lättare sagt än gjort och får normalt bara konstrueras ett i taget, och efter att varje spelare gjort sitt drag kommer ett antal hjältar från byn för att attackera.
Hjältarna går per automatik och beroende på vem som byggt vilka rum går de till olika spelare. Har du gott om svärdssymboler i din grotta kommer du attrahera krigare, medan de med böcker istället fylls av magiker. I början blir det en kamp om att inte få några krigare helt enkelt för att grottan inte är färdigbyggd, medan det snart övergår till att roffa åt sig så många som möjligt.
De rum man bygger har alla individuella regler som förklarar vad som ska göras härnäst och allt matchar på ett bra sätt hur klassiska spel brukar vara uppbyggda. Rum som är markerade med böcker har exempelvis ofta funktioner som låter dig dra magikort (ger tillfälliga bonuseffekter) eller andra tricks, medan krigarnas rum bara handlar om ond bråd död och tjuvarnas om fällor.
De underbart vackra korten innehåller ofta hyllningar, parodier eller bara kärleksfulla passningar till andra nördfenomen.
De grottor man undan för undan bygger går även att uppdatera, och här uppdagas en av de få brister som ändå finns med Boss Monster. Det är ett spel som i hög grad förlitar sig på relativt många, små och plottriga ikoner. Därmed tar det några rundor att lära sig det riktigt bra, och ytterligare några innan man börjar få kläm på att det faktiskt finns ett rejält speldjup bakom de sköna pixlarna. Nu är det inget stort minus, men för den som ofta spelar med nya människor kan det åtminstone vara värt att ha i åtanke.
I takt med att allt fler hjältar trillar av pinn och dör i ens grotta, hamnar man snart i en ny sits, nämligen det faktum att hjältarna går upp i nivå. En ny hög med kort tas i bruk och dessa är runt dubbelt så starka som de första och är följaktligen också dubbelt så värdefulla. Precis när det börjar gå lätt skruvas svårighetsgraden alltså upp, precis som det brukar vara i gamla spel. Och denna fas tar sällan särskilt lång tid innan man till slut kan kora en vinnare.
För mig har Boss Monster snabbt seglat upp som en liten favorit tack vare att det är så snabbspelat. Speldjupet är inte enormt, men man kan jävlas med varandra nog mycket för att det ska vara roligt varje gång och ofta överraskas av det som händer. Jag skulle inte spela Boss Monster timmar i sträck, men som ett komplement mellan mer avancerade spel, alternativt när man behöver något roligt som är lätt att transportera är det helt perfekt och att det varje gång gör mig sugen på att ta fram Castlevania, Wonder Boy in Monster World och Zelda II: The Adventure of Link är liksom bara bonus.
