Få andra spel kan mäta sig med kraften i Milton Bradleys kultklassiker HeroQuest, ett spel som haft en ofattbart stor inverkan på en hel generation av äventyrslystna små nördar. Jag borde veta eftersom jag var en av dem. Som liten grabb på tidiga 90-talet strävade man alltid efter att associera sig med allt det förbjudna. Det handlade ofta om att kunna skryta om att ha sett en ny, grisig skräckfilm eller att ha lirat ett nytt våldsamt spel. Man ville helt enkelt överträffa sina polare, visa sig cool och inte minst att man hade tillgång till underhållning som upplevdes vuxen och gärna tabu.
Kanske inte speciellt märkligt då att många av oss var så fascinerade av rollspelens förbjudna värld. Äventyrsspel var på den tiden mästare i att för nära nog inga pengar alls licensiera mästerlig, mörk fantasykonst att pryda sina produkter med, något som inte gick våra unga ögon förbi. Ofta syntes boxarna till både Drakar och Demoner högt upp på hyllorna i leksaksbutiken, inte sällan dessutom bakom kassadisken eller låsta glasskåp. En bidragande faktor som fick det än mer att kännas som en förbjuden frukt och de flesta av oss kunde inte annat än drömma om att få lägga våra smutsiga små labbar på spelen.
De flesta av våra föräldrar var helt enkelt ovilliga till att investera i något som så uppenbart skulle leda till deras barns förfall. Det var ett främmande koncept som såg både mörkt och farligt ut, inte heller hjälpte det att dåtidens media bedrev en form av häxjakt på all ny form av populärkultur. Skrämselpropagandan gick varm i statliga media och mer ofta än sällan associerades rollspel med satanism samt beskrevs som en bidragande orsak till att unga människor begick brott. Totalt trams så klart men mycket var annorlunda på den tiden. Vi må glorifiera 80-tals kulturen idag men få nämner eller vill minnas de mer negativa sidorna av årtiondet.
Där fanns egentligen bara två ting som ansågs acceptabla ur ett vuxet perspektiv och det var Drakborgen samt Talisman. Det var ju trots allt helt vanliga brädspel, något som definitivt ansågs vara en riskfri aveny av underhållning. En socialt engagerande syssla fri från hemskheter. Gissningsvis var spelens dåtida omslag också något som faktiskt räddade dem från förföljelse och bojkott från överbeskyddande föräldrar. Det var förhållandevis intetsägande, neutrala bilder som inte direkt skvallrade om de långt grövre bilder och texter som låg på lur under locket och plasten.
Men både Drakborgen och Talisman var i slutet av 90-talet en smula långa i skägget och det är väl egentligen inte speciellt förvånande att vi upplevde spelen som lite till åren komna. De har båda sina rötter i tidiga 80-talet och de svenska utgåvorna var inte mycket mer än en aning genanta översättningar utan speciellt mycket regional anpassning. Det existerade ett vakuum som var redo att fyllas av något nytt, spännande och banbrytande. Kanske är det därmed inte så konstigt att HeroQuest fick sådan enorm slagkraft när spelet dök upp i de svenska leksakskatalogerna.
En expansiv, fantasieggande spelplan där varje omgång bjöd på unika utmaningar, fyra storslagna hjältar och en uppsjö av ondsinta monster att dräpa i jakten på skatter och beröm. Det blev min och många andras inkörsport till rollspel, figurspel och fantasy i stort. Vi var som besatta och jag vågar i all ärlighet knappt ens spekulera kring hur många timmar vi satt där på golvet och rullade våra tärningar. Minnen som än idag gör mig helt kollrig av lycka att tänka på och HeroQuest med sina expansioner är definitionen av lyckliga barndomsminnen.
Hjältarna i hård strid mot mörkrets makter!
Så tacka tusan för att jag höll på att explodera av lycka när nyheten om en modern nyutgåva dök upp online. Ett spel som lovade att följa i Games Workshops och Milton Bradleys fotspår, hylla arvet men samtidigt expandera på det och introducera smakfulla med betydande förändringar. För hur mycket kärlek jag än hyser till originalet från 1990 så kan jag samtidigt inte heller blunda för dess tillkortakommanden. Ställt mot många moderna, liknande figurspel är helt enkelt både presentationen och regelverket minst sagt bristfälligt. Så med facit i hand, hur väl lyckas nyutgåvan av HeroQuest?
Först och främst vad som är mest uppenbart är dess enorma produktionsvärden som ligger till grund här. Boxen som spelet kommer i är dubbla storleken mätt mot sin föregångare och av en god anledning. Precis allt är större, bättre och mer genomtänkt samtidigt som det anspelar precis lagom mycket på fornstora dar och glada barndomsminnen. För de av er som likt mig växte upp med originalspelet så är det underbart att se alla gamla komponenter ur ett nytt perspektiv. Detaljnivån är fantastisk och dynamiken hos både karaktärer och monster är påtaglig. Det är miniatyrer som bara tigger om att bli målade.
Likaså har alla dörrar och annat möblemang fått en rejäl uppgradering. Borta är föregångares papp-inredning och istället är allt nu tillverkat från formgjuten plast vilket skänker spelet än mer djup och dimension. Framstegen i produktionsteknik är minst sagt påtaglig och jämförelsen med originalspelet på ett visuellt plan är som natt och dag på det mest positiva av vis. Spåren av det förgångna är fortfarande närvarande samtidigt som allt begåvats med en modern sensibilitet, och jag älskar det. För den som är utrustad med falkögon går det till och med att upptäcka att även några klassiska tryckfel kärleksfullt blivit reproducerade och överförts till nyutgåvan.
Trollformler och utrustning så det står härliga till!
Spelmässigt har väldigt lite förändrats och har du lirat originalet kommer du inte ha några som helst problem med nya HeroQuest. Det är bara att dra ihop några vänner, öppna lådan och börja klubba monster på löpande band. Visst, en del av namnen på varelserna har fått stryka på foten och ersatts av liknelser, något som helt enkelt är kopplat till det faktum att ord såsom 'Chaos' numera är varumärkesskyddat av Games Workshop. Men annars är det samma gamla goda spel där upp till fyra spelare i rollen som olika hjältar navigerar mörka katakomber och grottor i jakten på skatter och ära. Till skillnad från förr är dedikerad spelledare inte längre ett krav och för den som så önskar finns en app för detta syfte, något som fungerar förvånansvärt bra.
De fyra tillgängliga hjältarna är precis som tidigare barbaren, dvärgen, alven och trollkarlen. Samtliga med sina egna unika förmågor som tillsammans bildar de det perfekta teamet för att besegra de mörka krafterna som hotar världen. Inte helt olikt ett traditionellt rollspel har varje spelare tillgång till en rad olika actions som denne kan utföra, men enbart en går att utföra per drag. Dessa inkluderar attack, kasta en trollformel, söka efter skatt, söka efter hemlig gång, söka efter fällor eller att avväpna en funnen fälla. Striderna är även de väldigt rakt på sak och de flesta av fienderna man stöter på tål bara ett slag innan de går ner för räkning.
Striderna utförs alltid på samma vis. Spelaren slår ett visst antal tärningar specifikt utformade för ändamålet och varje döskalle representerar en träff. Motståndaren får sedan chans att försvara sig vilket görs genom att spelledaren slår samma tärningar med mål att få så många svarta sköldar som möjligt (en per träff för att negera skadan). Hjältarna försvarar sig sedermera på samma vis men skall då ha vita sköldar istället för svarta. Något det finns fler av på varje tärning och oddsen är därmed alltid till spelarnas fördel. Utöver detta har hjältarna också alltid tillgång till allsköns trolldrycker, magier och annan utrustning som hör sig genren till.
Grundboxen kommer proppfull med innehåll och många timmars äventyrande.
Det är helt enkelt ett visuellt slående men rejält förenklat rollspel som fungerar utmärkt för alla åldrar även om ärrade äventyrare kan finna mekanikerna och skapandet av karaktärer lite väl simplistiskt. Men spelet är väldigt självmedvetet och de olika äventyren är av en längd som gör dom snabbt avklarade och med en god spelledare går det alltid att piffa upp stämningen med lite finurligt berättande. För de som dessutom letar efter mer utmaningar och nya motståndare så finns det fyra expansioner att tillgå, med fler under produktion. Dessa är Return of the Witchlord, Kellars Keep, The Mage in the Mirror och Frozen Horror. Samtliga med sina egna unika teman och berättelser.
Här finns med andra ord en hel del äventyrande att göra för den som så önskar, och om du uppskattade spelet för 30 år sedan så kommer du högst sannolikt att älska denna nyutgåva minst lika mycket. För på gott och ont har väldigt lite annat än presentationen förändrats. Kärnan är i stort densamma och jämfört med andra moderna spel i samma genre kan HeroQuest framstå som barnsligt och enkelt, speciellt ställt vid sidan av Gloomhaven eller Oathsworn. Men ibland är det skönt med en snabbare upplevelse och de förhållandevis snabbt avhandlade uppdragens och dess struktur gör att HeroQuest lånar sig väl till 'pickup-and-play' stilen.
Det är en härlig inkörsport till mer avancerade spel och fungerar väl som utfyllnad under de kvällar som man helt enkelt bara önskar något lite mer rakt fram och lättsmält att sätta tänderna i. För även om spelet rent mekaniskt blivit omsprunget är det precis lika charmigt idag som för 30 år sedan och om någon behöver vidare övertygelse så finns alltid den numera klassiska videon från BardicBroadcasts som i enkla termer förklarar varför HeroQuest är det bästa spelet som någonsin är skapat. Ett påstående jag personligen kanske inte riktigt kan hålla med om till fullo men för den som söker lite klassisk dungeon crawl att engagera i med vännerna så är det svårt att hitta något med samma charm och karisma som HeroQuest bjuder på.
Betyg: 8/10
Spelinformation:
Rekommenderad ålder: 14+
Genomsnittlig speltid: 90 minuter
Antal spelare: 2-5
Pris: 1399kr
Kort notis angående upplagan. Detta är andra i ordningen som publicerades 2023 vilken korrigerar en hel del mindre fel i regelboken som den från 2021 drogs med. Innehållet är i övrigt detsamma.