Detta är alltså ytterligare en följetång av fenomenalt upplysande texter som i lagom takt kommer rullas ut den närmsta tiden här på Gamereactor, och i var och en av dessa artiklar kommer jag att dela med mig av ett antal direkt briljanta B-filmer ur olika genrer som fler borde få äran att uppleva. Detta är filmer som tveklöst är regelrätt skräp, ohyggligt mög men också underbart galna, svulstiga och skandalöst underhållande. Först ut blir action som bjuder på en hisklig blandning explosioner, pinsamma peruker, på tok för tajta trikåer och flygande motorcyklar! Så håll nu i hatten och greppa tag om trappräcket så beger vi oss ner i det mörka B-films djupets okända bland tuttar, explosioner, ninjas, monster och andra osunda välbehag.
Samurai Cop (1991)
Först ut i vår kavalkad av exkrement blir Amir Shervans legendariska direkt-till-video klassiker vars handling i lösa drag kan beskrivas enligt följande. En förbittrad polis med en högst tveksam utbildning i den ädla samurajkonsten som han genom luddiga medel anskaffat sig i Fjärran Östern ger sig tillsammans med sin hurtiga vapendragare ut för att krossa det japanskan katana-gänget som säljer kokain på Los Angeles gator. Vad som följer är en studie i inkompetens där vi snabbt blir varse att vår hårfagre protagonists främsta intressen verkar vara att göra sexuella närmanden på varje fruntimmer han kommer i närkontakt med snarare än att ge sig knarklangarna. Dialog, manus och karaktärer är alla sekundära ting i detta förbryllande fiasko som är en sann relik från VHS-eran. Fylld till bristningsgränsen med omedvetet komisk dialog, uselt klippta biljakter och överdubbad dialog tillsammans med romantik och action så hejdundrande uselt genomförd att det får en att skrika av skratt.
Filmer av denna kaliber är något som i princip inte längre existerar och har sina rötter i sjuttio samt åttio-talets guerilla-liknande filminspelningar där varken säkerhet eller laglydighet var något som prioriterades högt på agendan av filmskaparna. Allt som behövdes var en idé, en filmkamera och folk som var desperata nog i sitt sökande efter berömmelse och kändisskap. I rollen som den titulära Samurai Cop finner vi Matt Hannon i vad som länge var hans enda filmframträdande tillsammans med den inom B-films kretsar legendariska skådespelaren Robert Z'Dar (känd från främst Maniac Cop trilogin) och den ständigt underbara och allestädes närvarande Gerald Okamura. Tillsammans bildar de en magisk treenighet som ihop med det osannolika manuset och den dråpliga dialogen åstadkommer en filmupplevelse långt utöver det vanliga. Samurai Cop är en pärla till film fylld av fruktansvärda frisyrer, kalasdålig koreografi, ogrundade romanser och sexscener så pinsamma att man nära nog kväver sig själv i skämskudden. Kort och gott, Samurai Cop är ett mästerverk som är så obeskrivligt uselt att man inte kan annat än älska varje sekund av den. Spana trailern här!
Megaforce (1982)
Få filmer förkroppsligar åttio-talets totala vansinne på samma sätt som Hal Needhams dråpliga dunderfiasko Megaforce. Här har vi en film som försöker kombinera estetiken från italiensk postapokalyps med Thunderbirds mentalitet och samtidigt lyckas klä hjältarna i trikåer så tajta, avslöjande och homoerotiska att stålmannen hade imploderat i ren och skär avundsjuka ifall han fått beskåda dem. I Megaforce får vi följa vår hjälte Ace Hunter, den antagligen grabbigaste och manligaste av män som existerat som tillsammans med sina klämmiga teammedlemmar kämpar en evig strid mot deras ärkefiende Duke Gurerra och hans trupper. Ace och hans vänner är NATO på steroider. De är det ultimata rump-smiskar-gänget som är redo att sätta skurkar runt om i världen på sin plats genom teknologiska och maskulina dominans. Dom är Jem and the Holograms på flygande motorcyklar utrusade med raketer, kulsprutor och trikåer hetare än sjuttiotals disco.
Megaforce är en barnsligt underhållande film som är befriande okomplicerad i sin framtoning och blandar en lekfull upprymdhet med högteknologiska prylar, hemliga baser, explosioner med en tydlig grabbighet. Filmen floppade enormt för produktionsbolaget Golden Harvest när den släpptes (ungefär samtidigt som Mad Max 2: The Road Warrior) och regissören själv har i efterhand försökt beskriva upplevelsen som att försöka göra James Bond fast utan någon budget eller Roger Moore. Det är svårt att avgöra huruvida filmen driver med en eller inte. För Megaforce är våldsam med kulspruteeld och raketer som flyger kors och tvärs, men ingen vare sig dör eller ens blöder. Någonsin. Tillsammans med den bedövande usla dialogen, de avslöjande trikåerna, de sjaskiga skäggen och en cigarrökande Henry Silva så är det svårt att inte känna doften av ost på flera mils avstånd. Men det är min typ av ost, en ost jag vill dela med mig av. Megaforce är kärlek, en futuristisk meditation över hur ett framtida NATO fylld av glada gosar i tajta dräkter skulle kunna se ut och är en stilstudie i trams och larv att älska. Spana in den högtflygande trailern här!
Hard Ticket to Hawaii (1987)
Glöm alla moderna filmuniversum fyllda av monster, superhjältar och annat trams. Andy Sidaris var först ut med konceptet och producerade under det glada åttio och lite dystrare nittio-talet en serie med filmer som fokuserade på tuttar och högoktanig action med Playboy-tjejer i huvudrollerna. Han kallade sin speciella stil för 'The Tripple B' - Bullet, Bombs and Babes och alla filmerna utspelades sig på eller runt Hawaii med sol och ständer som inbjöd till korta eller obefintliga klädval för de involverade. Hard Ticket to Hawaii är den fjärde delen i denna följetång om undercover FBI-agenter som blir indragna i diverse absurditeter med den lösaste formen av handlingar, något som i fallet med denna titel involverar en muterad mördarorm, diamantsmugglare, radiostyrda helikoptrar, massvis av skurkar som åker på stryk och gott om toplessbadande i jacuzzis. Hard Ticket to Hawaii är kort och gott en perfekt helkväll fylld av vansinne och hinkvis av fnissade. Ingen scen i filmen representerar galenskapen bättre än när två spänniga snubbar backar på en skurk i sin Jeep med sådan hastighet att han flyger tio meter rakt upp i luften där han blir skjuten och sprängd i tusen bitar av ett raketgevär. Ren oförfalskad underhållning av högsta klass!
Det behöver knappast sägas att skådespelet i filmen är gudomligt uselt, att humorn är infantil, effekterna skrattretande och tempot helt uppåt väggarna. Hard Ticket to Hawaii landar någonstans mitt emellan A-Team trams och mjukporr med manuskvalitén av en pilotepisod från en avslagen tv-serie. Det är en Playboy version av Charlies Änglar för pubertala tonåringar fylld av välrundade talanger, vackra vyer och en muterad mördar-orm någonstans i mitten som bidrar med lite variation till filmens 'djupa' handling. Det är en film som skulle orsaka ramaskri på Aftonbladets löpsedlar idag men som istället nu fungerar som en frisk fläkt av dekadens i en tid fylld av PK-kultur och osedvanligt mycket könspolitiska påhitt. Hard Ticket to Hawaii är tidlöst tramsig och underbar som tveklöst bör avnjutas av varje filmfantast på denna jord. Trailern till Andy Sidaris mästerverk kan avnjutas här!
Invasion U.S.A (1985)
Chuck Norris är ett namn som jag vågar påstå så gott som alla självutnämnda filmnördar eller personer som växte upp på sjuttio och åttio-talet känner till. Mister rump-smisk, mannen med de tveksamma politiska åsikterna som sparkade och slog sig in i medvetandet på en hel generation unga killar när han pryglade legioner av skurkar på vita duken. Han förkroppsligade den amerikanska drömmen och dominerade under Ronald Reagans styre då 'bigger was better' och kalla kriget fortfarande var något att frukta. Tillsammans med skräpfilmsgudarna Menahem Golan och Yoram Globus, mer kända som krafterna bakom det legendariska produktionsbolaget Cannon Films, så skapades Invasion U.S.A. En hypervåldsam film som förvandlade Chuck till en enmans-armé med övernaturlig överlevnadsförmåga och bussade honom mot onda ryssar och kubaner som landstigit på stränder runtom i USA för att bringa död och förstörelse. Självfallet är både CIA och FBI handfallna inför detta hot och endast Chuck Norris är man nog för att klara den svåra uppgiften. Utrustad med sin sedvanliga stencoola brutalitet, mer skjutvapen än en mindre pluton och rockande sin ikoniska mustasch så gör han slarvsylta av kommunisterna och tvättar den röda plågan från de amerikanska gatorna innan han slutligen får nöjet att konfrontera deras onda ledare och spränga honom i tusen bitar med ett välplacerat skott från en M72-LAW raketkastare. Boom!
Invasion U.S.A är kopiöst patriotisk och hejdunderligt underhållande med sin nästan erotiska våldsporträttering och överdådiga representation av Chuck Norris som den ultimata mördarmaskinen. Det var den första av sex kontrakterade filmer han hade signerade med Cannon films efter han gjort braksuccé med Missing in Action och Missing in Action 2. Hans filmer banade också vägen för flertal andra ikoniska 80-tals rullar som spelade en stor del i den framgång Cannon Films åtnjöt under denna period. För vem kan inte älska denna vansinnesfilm som är späckad med denim, barlagda håriga bröstkorgar och en poster så hård att den antagligen riskerar påverka din hormonbalans ifall du stirrar på den allt för länge. Detta är Chuck Norris i sitt esse, en man i sitt rätta element där han på egen hand gör mos av hela Ryssland. Invasion U.S.A är högoktanigt testosteron, det är filmen du fantiserar om men inte trodde existerar och som formade myten om Norris som en oövervinnerlig best som man inte skulle göra narr av. Så gosa ner dig i soffan, måla den amerikanska flaggan i din panna, slå dig för bröstet och dundra igång detta överdrivet episka spektakel till film. Spana den tunga och actionspäckade trailern här!
Deadly Prey (1987)
In Vietnam he was the best. He still is. Näst sist på dagens eminenta lista över smuts och dekadens hittar vi David A. Priors Deadly Prey. En budgetkopia av First Blood i vilken vi får bevittna hur vår pumpade och inoljade hjälte Mike Danton blir tillfångatagen på gatorna i Los Angeles av ett gäng legosoldater som vill använda honom till levande måltavla i sina fältövningar. Under ledning av den hänsynslöse Hogan tvingar de Mike att springa ut bland buskar och snår för att söka sin överlevnad. Men de ondsinta legosoldaterna blir snart varse om att de har att göra med en mästare av ond bråd död som skulle få självaste John Rambo framstå som en gröngöling, och när de dessutom begår misstaget att även ta Mikes fru till fånga. Ja då brakar helvetet lös. Vad som följer är en hejdlös bärsärkagång där vår hjälte dundrar fram som en atombomb, gör potatismos av allt och alla som har minsta lilla samröre med legosoldaterna. Deadly Prey kopierar skamlöst från andra och betydligt bättre filmer, fyller ihop sömmarna med förtjusande usla one-liners och knyter ihop hela paketet med skandalöst underhållande och omedvetet humoristiskt våld.
Deadly Prey är verkligen inte någon bra film i konventionell mening och är späckad med inkompetens och bristfälligt filmskapande. Men verkligheten är att David A. Priors svulstiga hobby-Rambo är kriminellt underhållande och anspelar till den mest primitiva delen av våra ap-hjärnor. Visst tusan finns det oändligt mycket film där ute i det vilda som kan göra anspråk på att vara bättre än Deadly Prey, men bara en bråkdel av dem kan stoltsera med att vara ett uns så underhållande och njutningsbara. Detta är ett kärleksbrev till den dummast tänkbara formen av action, en nära nog odödlig hjälte med ärrad, blottad bringa som magisk tycks få gevärskulor att studsa av honom samtidigt som fienderna dör i drivor. Det är en underbart vacker röra av okontrollerat nonsens som kommer få dig att storkna av skratt. Gör dig själv en tjänst och klicka igång den dunderfjantiga trailern här!
Miami Connection (1987)
Sist ut för denna gång är Woo-sang Parks förlorade mästerverk om den skönsjungande gruppen Dragon Sound och deras kamp mot knark, ninjas och allt annat som råkar stå i deras väg mot framgång, vänskap och världsfred. Chanserna är goda att du faktiskt aldrig tidigare hört talas om Miami Connection och anledningarna till det är goda. Filmen visades enbart på bio under en kort period 1988 i Orlando, Daytona, Melbourne och dåvarande Västtyskland. Efter det försvann den spårlöst från jordens yta och enbart tack vare att Alamo Drafthouse genom en ren slump köpte originalnegativen på eBay för femtio dollar så kunde den äntligen släppas fri till oss B-films törstande massor. Hela Miami Connection utspelar sig i och kring centrala Florida där vi får följa Y.K Kim i sin roll som någon slags otäck fadersfigur boendes tillsammans med sina universitetsvänner. Genom en rad osannolika händelser kommer de i stridigheter med det lokala motorcykelgänget och drogsmugglande ninjas samtidigt som de försöker upprätthålla sitt Taekwondo-rockband och studieliv. Det hela urartar i en ultravåldsam slutstrid lokaliserad i en liten skog där blod sprutar och lemmar flyger.
Miami Connection är proppfull med så många små udda detaljer och egenheter att man långa stunder inte kan förmå sig till annat än att sitta och gapa över vad som försiggår framför ens ögon. Allt från protagonisten Y.K Kim med sitt obehagliga ansikte och obegripliga engelska till en mystisk sidohistoria om att spåra upp en av huvudkaraktärernas förlorade föräldrar. Eller den totala bristen på polis genom hela filmen, melodrama och komik blandat i en ohelig röra och toppat med tidsenliga hockeyfrillor. Miami Connection är kan närmast liknas vid en kokkittel i vilken de bara hällt ner allsköns idéer utan eftertanke till tempo, ton eller övergripande handling. Filmen är ett vacker tåg-vrak som sprudlar av omotiverad entusiasm, ostfyllt manus, blodigt våld, åttio-tals rock och ninjas. Kan man som åskådare egentligen begära mer? Så parkera din bakre del på soffan och smiska igång den röjiga och fantastiska trailern här!
Nu är jag hejdlöst nyfiken på att höra era åsikter om denna typ av B-filmer. Vilka är era favoriter från action-genren, missade jag några odödliga klassiker och blev ni sugna på att sätta tänderna i någon av ovanstående nämnda titlar?