Intro
Spel är kultur och underhållning. Vi upplever historier och känslor samt spelar oss igenom motoriska och mentala utmaningar med dem. Men ibland går något snett, antagligen av misstag eller av design och det blir till något annat. En börda vi tar på oss för att vi känner ett behov av att göra det.
Nästan vad som helst kan bli till ett missbruk eller en rutin. Få i dig kaffe eller problematisk medicin och inom kort behöver du det varje dag för att känna dig som en människa. Borsta tänderna två gånger om dagen och du kommer känna skam och äckel om du bryter mot rutinen. Människan är rolig på det sättet. Den kan skapa rutiner och behov från det mesta, vare sig du vill eller inte. Spel blir också drabbat. Jag känner igen mig i detta. Av någon anledning finner jag mig spela spel på sätt jag inte gillar och med det slösa tid och ibland pengar. Ni slipper ännu en panikartikel av slaget 'Tänk på barnen' gällande spelberoende, istället får ni personliga historier i olika längd om hur jag gång på gång fallit dit och tagit mig ut. Kanske känner ni igen er eller får ett nytt perspektiv. Nu kör vi.
Obligationer
Låt oss börja med att jag drar en historia från någon som står mig väldigt, nära då jag precis sa att detta skulle vara mina upplevelser. Lås oss kalla honom Günter. Detta var den typiska historien som man hörde på nyheterna hela tiden. Tonåring börjar med World of Warcraft, blir beroende, förstör sin framtid och nu är det bara en tidsfråga innan tonåringen försöker sig på dem tyngre grejerna.
Vi började köra World of Warcraft båda två, detta var tiden innan några expansioner var ute. Jag var kass, men hade roligt, men Günter blev snabbt duktig och målmedveten. Då jag lekte äventyrare och samlade ihop guld för mitt första mount i level 40 hade han redan dingat 60, hade kalkyler för damage output och blev involverad i seriösa guilds. På sin server var han bland dem första som besegrade Ragnaros och hade rekordet på mest skada med en attack. I vårt umgänge där alla var noobs på WoW var han en gud bland män. Då vi hade tur ifall all vår rustning hade färgen blå så sprang han runt helt i lila. Men efter att alla raidbossar hade blivit mördade så gick det på upprepning. Ragnaros och hans vänner skulle mördas om och om igen och deras sista dagar sattes in i en kalender. På den tiden bestod en raid av 40 personer. Raidbossar var en episk strid med 40 aktiva proffs, men om du någonsin har försökt planera in en film eller spelkväll med vänner kanske detta slår dig som något ännu svårare.
Hur får man 40 personer, som alla ska vara redo och ha rätt roller, att träffas och sedan lägga ner en massa timmar? Med en jävla massa planering. Allt behövde gå rätt. Om en enda stack för tidigt eller inte kunde dra sitt lass kunde allt jobb vara förgäves. En person som behövde en toalettpaus på 45 minuter slösade denna tid från de 39 andra personerna i värsta fall. Günter hade ett hjärta av guld och tog på sig ansvar. Han planerade. Det han gjorde var inte bara att spela spel, för sin ålder höll han mer på med vad som skulle kunna kallas för ett administrativt jobb. Han planerade in femmanna-grupper som alla skulle ha rätt kompetenser, såg till att de var tillgängliga, kollade med alla att de hade med sig rätt utrustning och potions, hittade tider som fungerade för alla och såg till att det fanns back ups om någon skulle försvinna. Men för honom fanns det ingen backup. Andra skulle kunna ha gjort hans DPS men hans hängivelse till gillet kunde man inte byta ut. Han hade ett hjärta av guld och de behövde honom. Utan Günter skulle det inte bli någon raid för de 39 andra.
Mer och mer tid lade han på WoW. I smyg skolkade han men gymnasiet meddelade aldrig detta till hans föräldrar. Günter var myndig så gymnasiet ansåg att det var hans ansvar att tjalla på sig själv. Föräldrarna hade ingen koll tills dess att betygen plötsligt började att falla in. Icke Godkänt i allt. Hus i helvete blev det. På kvällarna gömde de undan hans tangentbord i sitt rum men på nätterna smög han in likt en ninja i deras sovrum och hämtade det, för att på morgonen lägga tillbaka det. Günter lämnade huset på morgonen innan de stack till jobbet för att sedan komma tillbaka. World of Warcraft var inte bara en rolig hobby, det var en obligation, likt en martyr offrade han sig för gillet. Gillet behövde honom.
Terminens slut närmade sig och betygen kom med posten. Icke Godkänt i allt ännu en gång. Hans gymnasieklass hade sedan första året samlat ihop pengar för en resa utomlands för att fira studenten rejält. Hela gymnasietiden hade han sett fram emot det. Men han kunde inte ta studenten på grund av sina betyg, så ingen resa för honom. Något klickade för Günter. Han måste sluta, nu. Inga förklaringar eller tårdrypande farväl. Han ghostade hela gillet, från superaktiv till spårlöst borta. Hela sommaren lade han på studier och datorn hemma fick numera samla damm. På grund av mildrande omständigheter och mycket slit från hans sida fick han ihop tillräckligt med godkända betyg. Han fick ta sin student i efterskott och hänga med på resan i alla fall. Innan han startade upp datorn igen, som nu stått orörd, för att avinstallera spelet så loggade vi in på hans karaktär för att donera lite items och guld till oss själva. Han var inloggad i någon minut men blev överöst av meddelanden som undrade vart han varit och så vidare. Vi svarade inte på ett enda av dem, utan loggade snabbt bara ut igen då vi var klara.
Idag jobbar Günter som en omtyckt och välbetald arbetsledare. Han planerar in grupper som ska ha rätt kompetenser, se till att dem är tillgängliga, ser så att de är förberedda för sina uppdrag, planerar när uppdragen ska utföras och har backups i åtanke om någon plötsligt skulle försvinna. För att han ger allt och är så pålitlig har de gillat honom och med det har han klättrat upp i karriären. På sin fritid tar Günter också hand om fru och barn, men han gillar fortfarande att spela. Han har alla de nya konsolerna, alla de coola tillbehören, köper alla de nya AAA-spelen. Tyvärr är det få spel han spelar klart, han hittar inte tiden mellan familj och jobb. Men han verkar vara väldigt glad ändå.
Bland de som spelade WoW då det var nytt så var det mer imponerande att döda en raidboss än att nå toppen på ett berg.
Achievements
Jag kom i kontakt med achievements och trophies med mitt Xbox 360. Som fattig skitunge var spel en bristvara. Achievements var perfekt för att trycka ut dem där sista timmarna ur ett spel, och ännu bättre, man fick poäng för dem. I skolan kunde vi jämföra vem som hade störst poängpenis med våra siffror. I den avenyn var jag hängd ner till knäna. Något i mig var lite speciellt. Kanske var det missbrukargenen som gick i ena sidan av släkten eller bara något driv. Men jag var en jävel på att nå 1000/1000 eller i alla fall kunna få tag på dem jobbiga poängen.
I bästa fall är achievements en guide för att testa på allt ett spel har att erbjuda. Använd eldkastaren eller kör hela banan i en stridsvagn. I vissa fall blir det en svår utmaning man kan skryta med. Döda två personer med lasern i free for all eller klara kampanjen på högsta svårighetsgraden utan att dö. I värsta fall använder utvecklaren dem för att få dig att spela mer än nödvändigt. Hitta alla kaffetermosar eller logga in varje dag i hundra dagar sträck. För någon med sunt förnuft är det tydligt att achievements är meningslöst, man kan hävda att spel och livet också är meningslöst men achievements är lite extra meningslöst. Den visdomen flög över huvudet på mig.
Då mina vänner skulle spela något roligt avböjde jag, jag hade redan maxat det spelet. Då jag körde online sabbade jag matchen för alla, för mitt mål var inte att vinna, utan att köra över tre personer i rad. Då det nya coola spelet var slut hoppade jag inte till nästa, jag satt med en guide för att hitta alla dogtags som fanns gömda i spelet. En vän ville låna ut ett spel till mig de rekommenderade, jag kollade på achievmentslistan och tackade nej. De såg för jobbiga ut, jag behövde något spel med bättre achievements. Var ett skitspel lätt att maxa så led jag mig igenom det. Betyg och hype började spela mindre roll, mer hur mycket gamerscore jag kunde beräknas få per krona inom en rimlig tid. Ibland flög även kriteriet kring rimlig tid ut genom fönstret också. I Gears of war 2 fanns det en achievment som var ökänd
Seriously 2.0. Du skulle döda 100 000 fiender. Spelet hade ett långsamt tempo. I en onlinematch kunde du kanske döda tio i snitt och i en kampanjbana runt 100. Det saknades många nollor för att nå målet. I spelets final fanns dock ett segment då du rider på ett monster och skjuter ner på fiender med raketer och kulor som om de vore insekter. På en speciell checkpoint kunde du få 67 kills på en kort stund. 100 000 delat på 67 blir avrundat 1493 och jag hade ju redan ett par tusen kills. Drygt 1400 gånger skulle jag köra det segmentet om jag vill få den achievementen.
Det blev som ett jobb efter skolan. Vänta på att banan laddat klart, starta, lyssna på lite dialog, gå framåt, skjut raketerna på precis detta stället och ha ihjäl överlevarna snabbt med minigun. Tryck sedan på "Restart from last checkpoint". Nu var det 1399 gånger kvar. Det krävde full uppmärksamhet och att man hade rätt tajming, annars tog det mer tid. Varje dag efter skolan försökte jag få in några dussin omgångar. Det fanns även en bugg att om man inte gick tillbaka till huvudmenyn så kunde man förlora alla kills man gjort under sessionen som tagit flera timmar. Något jag lärde mig den hårda vägen alldeles för ofta för att få kalla mig själv normalbegåvad. Sakta men säkert kröp jag mig närmare mållinjen och tillslut fick jag höra ljudet om att den låsts upp och blev 50 gamerscore rikare. I skolan försökte jag skryta men istället för high fives och hakor som gick till golvet fick jag höra att jag var galen eller en idiot. Jag antog att det var komplimanger.
Senare i livet vändes tid och pengar. Jag hade tillgång till mycket pengar men inte så mycket tid. Istället för att testa nya spel satt jag och nötte igenom gamla spel jag inte gillade på högsta svårighetsgraden. Jag hade en ny umgängeskrets och de hade inte ens Xbox. Det fanns ingen att jämföra mig med, men jag körde på. Nya achievements skulle låsas upp. Flera år senare här i Finland och med barn började det slå mig. Jag hade just klarat av Elden Ring och hade låst upp allt utan att få alla slut. Skulle jag köra igenom detta långa spelet flera gånger till bara för att få 1000/1000? Disco Elysium, världens bästa spel enligt många, som jag är halvvägs igenom känner jag ångest att spela för de finns så många achievements jag kan missa om jag inte planerar rätt. Varför kan jag inte bara spela det och ha kul? Min tid är begränsad och jag simmar i ospelade spel. Behöver jag maxa allt?
Jag testade att börja ett nytt spel utan att kolla igenom den förbannade listan. Jag bara spelade tills jag var nöjd med det. Det var väldigt kul, och befriande. Inte behövde jag spoila spelet för mig själv genom att kolla upp guides så jag inte råkar låsa ute en achievement, inte behövde jag använda vapnet man börjar med genom hela spelet utan kunde testa alla, inte heller behövde jag tvinga mig själv till att döda första bossen utan att ta skada. Spel är till för att vara kul, inte en "att göra lista". Jag är fortfarande dålig på att ignorera achievements men jag blir bättre på det. Jag startar inte upp gamla spel för att hitta alla hjälmar, spelar inte dåliga spel för att dem är lätta att maxa. Jag kan spela bara för att det är kul. I skrivande stund har jag 176 064 gamerscore. Inte så imponerande för vissa kanske men jag skulle nog mått bra av 50 poäng mindre och besparat mig 100000 kills.
1.67% av alla som startat Gears of war 2 är idioter.
100% klar
Jag undviker att samla på grejer generellt i mitt liv. Jag vet hur jag blir. Vet jag att jag inte kan få tag på alla objekt i en samling känns det lönlöst men är det möjligt så finns risken att jag börjar spendera för mycket pengar. Jag vill alltid ha en full samling, inte bara en eller alla utom en. Det ska vara alla. 2014 var jag i Japan och i Akihabara köpte jag med mig två animefigurer från en serie jag gillade. De kostade ca 200 kronor styck. Duon blev en rolig och sentimental souvenir från min Japanresa. Väl hemma satte jag upp dem på en hylla. Det fanns plats över på hyllan och tekniskt sätt var det ju 5 huvudkaraktärer i serien. Ville jag köpa dem andra online skulle de kosta runt 600 kronor styck och sedan var det frakt och tullkostnader ovanpå det. Men en av dem var på rea...
Det ena ledde till det andra och jag spenderade ett par tusenlappar och hade sedan hela kvintetten hemma inom ett par veckor. Jag hade en annan hylla som stod tom. Jag fick reda på att samma tillverkare även gjorde en specialutgåva på de två viktigaste karaktärerna med deras nya kostymer från uppföljaren. De var mycket dyrare men nu hade jag två hyllor fyllda med sammanlagt sju figurer. Det som började med en souvenir som minne från Japan slutade med en massa importerade figurer som fick alla som besökte mig att höja ett varningens ögonbryn. Det var ett engångs-misstag. Jag visste bättre, samt att jag hade begränsat med plats. Kunde inte köpa på mig för mycket. Vad jag inte visste var att jag var lika dum då det kom till digitala samlingar. De måste vara kompletta. Det började oskyldigt. Fanns det en lista över rustningar eller vapen skulle inte ett enda hänglås få synas. Allt skulle jag ha. I spel som Halo 3 eller liknande gick det bra.
Vanligtvis var jag väldigt ekonomisk av mig. Köpte spel begagnat och väntade på reor. Men någon på en försäljningsavdelning var ett steg före mig. Köp samlarutgåvan av Halo Reach och få en exklusiv eld du kan ha på ditt huvud stod det i annonsen. Samlarutgåvor var ett slöseri med pengar men katastroftänket började. Tänk om jag kör Halo Reach och låser upp allt men den där elden är där i menyn. Grå och med ett hänglås. Spelar ingen roll hur många timmar jag lägger ner. Samlarutgåvan kommer att ta slut och jag kan inte få tag på den senare. Jag måste köpa den nu. Sagt och gjort betalade jag lika mycket som två spel till nypris kostade och för att få en eld som skulle hjälpa motståndare att träffa mig i pannan. Dock låste jag aldrig upp allt annat i spelet då jag inte ens visste hur systemet fungerade. Men jag lärde mig inget från detta.
Varje intressant spel som hade en samlarutgåva med digitalt innehåll kände jag mig manad till att köpa. De billiga statyerna brydde jag mig inte om och spelfodralen i metall stack ut från resten av min samling. Min mamma skakade på huvudet då hon fick höra hur mycket de kostade. "Du skulle ju kunna köpa två eller tre spel istället för dem pengarna. Vad är det med den där som är så speciellt?" Jag kunde inte svara på ett bra sätt, jag var för djupt nere i träsket. Att hålla med henne skulle vara ett erkännande att alla andra köp var korkade. Så hennes smarta ord fick gå in genom ena örat och ut genom det andra.
Tack och lov lyckades spelskaparna själva få mig att ta mig ut ur detta. Mer och mer spel hade för mycket innehåll. Varje spel skulle ha events varje högtid, lootboxes så du inte kunde få precis vad du var ute efter och dagliga uppdrag. Det blev för mycket, jag gjorde mitt bästa att försöka hinna med men det gick inte. Jag halkade efter och hann inte ikapp. I spel efter spel hände det. Jag orkade inte med längre. Min procent av upplåsta skins minskade och minskade i och med att nytt material kom. Istället hittade jag ett skin jag verkligen gillade och använde det tills jag tröttnade på spelet.
Istället för att spela samma spel i lönlösa försök att få allt så körde jag bara för att ha kul. Många spel blev plötsligt kortare, jag blev nöjd med dem ganska snabbt då jag inte längre försökte nå någon 100 procent. Det var som att gå till en buffé, men istället för att försöka äta flera tallrikar med varje grej så fyllde jag bara en tallrik med vad jag vet att jag gillade. Istället för matkoma som fick mig att vilja dö och förstörde resten av dagen så var jag mätt och belåten, redo att fortsätta med dagen. Nu brukar jag bara köpa de billigaste versionerna av spel och undviker aktivt spel som har season pass eller stoltserar som game as a live service. De försöker mana mig till att inte respektera min egen tid eller plånbok. Det finns ett nästan oändligt utbud av spel idag, med många titlar som respekterar mig och min tid. Jag kan plocka och lägga vad jag vill på min hårddisk, sedan spela tills jag är mätt och belåten.
Hur många hundralappar extra är du beredd att betala för att få den 'fulla' upplevelsen?
Optimera mera
Då jag spelade basket så berättade min coach för oss "Det viktigaste är att ha kul, och kul har man genom att vinna!". Det var sanning i det, att vinna är ju kul. Men till vilket pris vill man vinna? Många spel idag har många sätt du kan spela på och ännu mera siffror, stats och egenskaper på allt man kan ha på sig. Du kan ta dig fram med magi, svärd, bågar, karisma och att smyga runt. Med detta finner du även hundratals rustningar och vapen som är sig lika de andra, men med några siffror och värden som nu förhoppningsvis är större. Då jag spelade det underskattade Singularity så erbjöd spelet många roliga vapen att använda. Men jag kunde bara bära på två av dem. Jag kunde lika väl bara haft ett extra vapen, jag bar alltid med mig automatkarbinen. Det tråkigaste vapnet, kunde inte bli mer vanilla än så. Problemet var att det var för effektivt. På alla avstånd kunde du skjuta folk, den gjorde bra skada och hade inga uppenbara svagheter.
Medan jag spelade Dark Souls så förvandlades min riddare snabbt till ett missfoster från ett modeperspektiv då min outfit var horribel att kolla på. Jag visste inte vad alla stats gjorde men jag behövde så höga siffror som möjligt medans vikten höll sig under en viss procent av maxkapacitet så jag kunde rulla snabbt. Det slutade upp med en mismatch av plåthjälm, röd kjol, läderharnesk och långa silkeshandskar som verkade vara lånade från Askungens baldräkt. Det är insidan som räknas säger man, men jag såg ut som en idiot. Beräkningen hade jag dock gjort. Detta var den bästa kombinationen av utrustning jag kunde ha för tillfället.
I Fire Emblem Fates kunde man uppgradera sina vapen genom att kombinera kopior. Två svärd blev ett svärd+1. Två svärd+1 blev ett svärd+2 och så vidare upp till svärd+7. Så vill du gå upp i nivå med ett specifikt vapnen till max behövde du bara 128 kopior av det. Spelet går att vinna utan att uppgradera dina vapen. Men jag satt och körde samma uppdrag om och om igen för att samla ihop alla vapen jag behövde. Då kunde alla mina karaktärer ha den bästa möjliga utrustningen. Många timmar gick åt det hjärndöda grindandet bara så något vapen går från sju skada till nio. De sista banorna blev lättare, de var ju balanserade för att man inte skulle ha grindat. Nämnde jag att spelet inte har något New Game Plus? Så då jag besegrat sista bossen var dessa vapen inte längre användbara.
Detta för att inte tala om spel som utan något riktigt behov lägger till en massa utrustning som ska bytas ut hela tiden. Senare Assasins Creed-spel, de nya God of War och floppen Gotham Knights. Ingen av dessa spelserier har gjort sig kända för rollspels-element eller utrustning tidigare. Idag kräver spelen att du plockar upp gear om du inte vill att varje fiende ska döda dig med en träff eller behöva hundratals attacker för att bli besegrad. Jag som spelare behöver inte bli bättre på spelet, jag behöver bara bättre siffror. Ännu en gång faller jag i hamsterhjul efter hamsterhjul där jag försöker pressa mina siffror mot skyarna. Jag försöker inte lära mig någon ny combo eller svagheten hos en fiende, mitt mål är att hitta ett sidequest som ger mig nya föremål eller uppgraderingsmaterial så mina siffror är större än deras.
I Dark Souls-kretsarna började Fashion souls trenden. Skit i din rustning, ta bara på dig vad som är coolt. Då man hakade på upptäckte jag något, min rustning spelade knappt någon roll. Bossarna dödade mig fortfarande med tre attacker, enda skillnaden var att nu såg jag tuff ut medan de mördade mig. Samma med att använda mindre optimala vapen. Inget spel var omöjligt, de där sista exponentiellt dyrare uppgraderingarna behövdes inte alls för att besegra den sista hemliga bossen. I Halo vågade jag byta ut mitt Battle rifle och sprang istället runt med ett hagelbrakaren och snipern. Inte lika optimalt men mer spännande att använda. Jag älskar matematik, men vill jag optimera något så kan jag sätta mig och simulera med Matlab. I spel vill jag lära mig mönster och hur man kontrar fiender. Finns det något kul i att vinna om man bara försöker utnyttja system och fuska? Kanske. Men det är roligare att ge sig på en minnesvärd utmaning, även om det går åt skogen. Jag som spelare behöver inte optimera sönder spelet jag spelar, även om det är det min reptilhjärna försöker leda mig till.
Det vanligaste klagomålet på Batman Arkham Knight var att det fanns alldeles för lite siffror att hålla koll på. Tur att framtida utvecklare lyssnade på fansen.
Rutiner i free to play
De flesta rökare skäms för sitt beroende. Pressar man dem om det får man ofta svar som jag vill sluta men ska göra det senare eller jag kan sluta när som helst om jag bara vill. Vissa rökare bryter till och med ihop om att de vill sluta men bara inte kan göra det.
Vid ett tillfälle var det en som stod på sig. Rökaren hade ingen skam, han var stolt över att tända sina cigaretter. Han var inte galen utan hade sin logik och ursäkt för varje invändning man kunde komma med.
Han kompenserade så att för varje krona han lade på cigg så lade han en krona mindre på pizza, godis eller öl. Detta var nog till och med mer hälsosamt. Han fick sig ett umgänge. Andra personer han kände rökte också och tillsammans testade de nya märken och diskuterade om dem. Utan cigg skulle han inte ha denna kretsen. Han gillade rutinen. Varje morgon tände han en cigarett på balkongen och en gång i veckan tog han en lång promenad för att fylla på sitt lager. Det kändes härligt att ha sina ritualer. Det gav välbehövda pauser. Jobbet var stressigt och suget efter nikotin såg till att han gick ut då och då och fick sig en andningspaus. Det var bra för den mentala hälsan. Andras åsikter spelade ingen roll. Många såg ner på honom men han brydde sig inte. De visste inte hur mycket glädje han fick från det. Han hade redan rökt i många år. Varför sluta nu? Allt som var en fara hade han redan gått igenom så var bara att köra på.
Jag såg igenom honom. Han var bara beroende av sina cancerpinnar men han hade kommit med ursäkter som han själv hade gått på. Men i diskussionens hetta kunde jag inte komma med ett bra svar på tal, det kom några timmar senare då man var hemma. Fire Emblem Heroes släpptes tidigt 2017. Jag gillade Fire Emblem som spelserie men har alltid hållit ett långt avstånd från free to playspel. Men jag har läst statistik, är sunt ekonomisk lagd och har stor förståelse för alla de psykologiska trick de använder för att få en att använda pengar. Ett free to playspel kunde jag hantera, speciellt då det tillhörde en serie jag gillar. Spelet var riktigt kul. Varje dag hände något nytt och varje månad lade dem till nytt material. Jag fick reda på mer om karaktärerna från Fire Emblem som jag inte kände till så bra innan. Bland mina rekommenderade videor på Youtube fick jag upp personer som var intressanta att lyssna på när de talade om spelet. FEH, som är förkortning för spelet, blev en del av min vardag. Varje dag klockan 09:00 hände något i spelet och varje dag hade någon av de jag följde lagt ut en ny video med taktiker, guider, nyheter, bakgrundsinfo eller spekulationer. Säkert 90 minuter om dagen lade jag i spelet och ovanpå denna tid blev det ännu mer tid använd genom att ta del av dess community.
Spelet blev bara bättre. Utvecklaren lärde sig av misstag och fixade missar snabbt. De lyssnade på feedback och bad om åsikter. Det verkade finnas någon passion bland dem, detta var inte någon själlös plånboksdammsugare. Plötsligt släppte de en deal som varje spelare bara kunde köpa en gång. 20 kronor för en massa in game valuta och en kraftfull och ovanlig karaktär. I jämförelse med de andra erbjudanden så var detta nästan gratis. De var ju så bra med spelet och vad är 20 kronor? En påse chips? De kunde få en påse chips av mig och sedan skulle jag vara snackslös under veckoslutet. Som tack fick jag för att jag betala för mig fick jag en del sällsynta grejer.
Senare släppte de en tjänst som hette FEH Pass. För 120 kronor i månaden fick man en massa grejer och fick några extra funktioner så man slapp grinda lika mycket. 120 kronor lät ju ganska mycket men å andra sidan så köpte jag pizza flera gånger i månaden som kostade över hundralappen. Strunta i en pizza per månad och få allt extramaterial var ju värt det. Beslutet skulle nog hjälpa mig att hålla formen också. Varje dag sedan jag installera appen på min mobil hade jag lydigt loggat in och hämtat mina Daily rewards. Jag skulle iväg med vänner över helgen och det visade sig att där vi var fanns ingen uppkoppling. En sorts ångest började krypa över mig. Efter en massa letande hittade jag en kulle där jag fick tillräckligt med uppkoppling för att i alla fall göra det som jag kunde missa för den dagen. Lättnaden var enorm.
Varje högtid släppte de nya karaktärer i matchande dräkter. Kaniner på påsk, tomtedräkter på julen och badkläder på sommaren. Tillskillnad får de vanliga karaktärerna var dessa tidsbegränsade. Missade man tillfället fick man vänta tills nästa år för att försöka igen. Jag brukade inte bry mig om dem men plötsligt kom en av mina favoritkaraktärer. Att få en karaktär var som att spela på casino. Varje gång du försökte hade du tre procents chans att lyckas. Min tur var statistiskt osannolikt dålig, jag hade slut på in game valuta och tiden var knapp för att hinna. Pengar kunde lösa det problemet. Några hundralappar senare och så hade jag precis vad jag ville ha. Det hade redan blivit 2023. På dessa nästan sex år som förflutit hade jag nog bara missat att spela spelet ett handfull gånger. Spelet hade till slut blivit tråkigt. Det var knappt att jag spelade det på riktigt, i de mesta fallen fanns det nu inställningar så spelet kunde rulla på automatisk om du hade FEH pass. Tanken om att sluta spela slog mig ofta men jag gjorde det inte.
Visst jag spenderade pengar på det hyfsat ofta men jag kompenserade det alltid på något sätt. Det var även intressant att följa alla videor och diskussioner om de nyaste tillskotten som kom varje månad. Det var en trevlig sak att se fram emot uppdateringen klockan nio varje dag, en härlig rutin helt enkelt. Att spela var en välbehövd paus. Att få in en kvart på mobilen då och då var härligt då man glömde ta pauser på jobbet. Visst, alla jag kände tyckte spelet var repetitivt och att det förmodligen bara ville lura en på pengar. Men jag visste varför jag spelade och hade koll på budgeten. Samt jag hade ju spelat sedan spelet kom ut. Varför sluta nu?
Jag satt på golvet med mobilen i handen, min lilla bebis som just lärt sig stå stod och ryckte i mig. Hon ville ha min uppmärksamhet men mina ögon var klistrade på spelet. Tanken slog mig hårdare än förväntat. Här hade jag chansen att äntligen spendera tid med min dotter då jag var ensam med henne på semester. Men jag satt istället med ett spel jag själv inte ens tyckte var roligt längre. Men jag hade ju mina orsaker till att spela det... Rökaren som var så stolt kom i åtanke, hur jag från utsidan så lätt kunde se igenom honom men han var helt övertygad. Jag höll på med exakt samma sak bara att mitt beroende luktade mindre. När hade jag egentligen tänkt att sluta spela? Så länge Nintendo fortsatte att tjäna pengar på FEH skulle de bara fortsätta att mjölka det. Ifall de skulle sluta att tjäna pengar skulle de bara lägga ner spelet och göra appen oanvändbar. Jag skulle aldrig bli klar med spelet.
Appen avinstallerades, jag gick cold turkey. På Youtube blockade jag alla som skrev om spelet. Jag lekte med min dotter tills hon skulle sova och sedan gick jag in på mitt Google konto. Jag kollade genom alla mina transaktioner och summerade allt som hade med spelet att göra. Sedan jag började att spela spelet 2017 hade jag spenderat mer än 15000 kronor. Vad hade jag fått för det? Inget av värde vid reflektion. Ett PS5 och en ny tv skulle jag kunna köpt istället Nu börjar mitt sparkonto växa sig större då jag varken köper saker i spelet och samtidigt drar ner på annat. Istället för att lägga tid på Youtubevideor eller läsa diskussioner så går tiden till mina hobbyprojekt, vars framsteg accelererar snabbt. Då klockan blir nio känner jag inte någon stress att börja fiffla med mobilen utan kan ha kvar den i fickan. Min produktivitet ökar på jobbet då jag inte tar dumma pauser och kommer ut ur 'The zone'. Istället tar jag en snabb promenad ifall jag känner att jag blir trög i huvudet. Mina vänner som hör min historia brukar bara skratta och säga något i stil med "Det var väl på tiden att du slutade, spelet sög ju!" Med en obligatorisk ryggdunk där efter. Nu har jag slutat och tanken är att det ska fortsätta vara så ända tills Nintendo stänger ner spelet likt de gjort med andra av sina free to play titlar.
Men trots den nyfunna visheten är det ändå en del som vill tillbaka. Som säger att jag kan lappa ihop detta hålet. Allt innehåll jag missat kan jag hinna ikapp med. Bara att ladda ner spelet igen och fortsätta. Jag vet inte från vilken del av hjärnan denna rösten kommer ifrån, men tills vidare tänker jag göra mitt bästa med att inte lyssna på den.
Detta är inte hur ett hälsosamt förhållande med ett free to playspel ser ut. Men för mig var det en verklighet jag lyckades att se mellan fingrarna för.
Outro
Att spela spel borde vara lätt. Starta ett spel, bli underhållen och sedan stänger du av när du är så trött att du börjar att somna i soffan. Men som mina erfarenheter visar så gör jag det svårt för mig själv. Visst brukar jag komma till insikt och lära mig av mina egna problem men helst skulle jag inte vilja ha problemen från första början. Vad kan man göra åt det? Kanske borde jag skriva arga texter om att EU eller FN behöver gå in och sätta stop på företag som gör detta möjligt? Men då sätter jag makten över mitt liv i någon annans händer. Jag vill ha makten i mina egna händer så jag får göra vad jag kan med mina egna resurser.
Det kräver mycket reflektion. Då jag sitter i soffan måste jag fråga mig själv, gör jag detta för att det är underhållande och minnesvärt? Eller försöker jag bara döda tid på ett deppigt sätt? Tid är min mest dyrbara resurs och jag behöver behandla den med respekt. Spel är ingen relation som behöver tas hand om. Sekunden jag känner att ett spel inte gör mig glad är det mitt eget ansvar att klippa bandet och gå vidare. Det finns ingen skyldighet att spela klart, låsa upp alla skins, slå alla high scores, få 1000/1000 eller spela om så man kan se alla slut. Vare sig jag fått spelet gratis, det finns på Gamepass eller jag köpt det till fullpris. Spelen och jag är inte på en jämställd nivå. Jag är mästaren över mina spel, inte tvärtom.
Min tid är begränsad och det finns mer spel där ute än vad jag någonsin kommer ha tid att spela igenom, även om jag lämnade jobb och familj bakom mig. Så varför ska jag slava under ett och samma spel dag efter dag. Då jag likt Joakim von Anka kan dyka ner i en bassäng av spel och plocka upp något jag aldrig har testat. Ett spel som kan vara gjort med kärlek och originalitet. Vad tänker du? Har du någon erfarenhet då spel blivit en börda eller då du hittat tillbaka till spelglädjen igen? Eller är detta något konstigt bara jag råkar på?