Då tog raseriet över (1)

Jonas Mäki:
Det var i Gamereactors ungdom som Petter en dag gav mig uppdraget att recensera Catwoman. Till Gamecube. På den tiden hade vi särskilda debug-konsoler så jag drog hem redaktionens och kände mig småviktig som fick hantera en sådan dyrgrip. Eftersom jag alltid varit DC-fan drog jag glatt igång och skulle spela tutorial-banan. Redan där startade dock frustrationen. Catwoman hade den minst responsiva spelkontroll jag varit med om och kattskrället skulle förhindra ett inbrott av en juvelerare, vilket gick sådär. Samma instruktion gavs om och om igen medan jag kände frustrationen välla upp inom mig då egentligen ingenting fungerade. I de fall då jag ändå fick lite grepp om det som hände, passade kameran på att filma något helt annat och snart kunde jag inte hålla mig längre utan skrek i vild frustration.

Spelet gick vidare där Catwoman kontinuerligt började göra allt annat än det jag ville och den idiotiska utformningen av spelet kunde ofta gå ut på att man skulle gå i uppenbara fällor för att föra storyn framåt. Tillsammans med allehanda buggar började det kännas som att jag kastade bort mitt liv på skiten och frustrationen fortsatte växa. Jag önskade att utvecklarna fanns på plats så jag kunde skrika åt dem, SMS:ade Petter mitt i natten med hemskheter för att han bett mig recensera skiten och till slut drämde handkontrollen så våldsamt i golvet att den gick sönder. Min första och hittills enda medvetet saboterade sådan. Än idag kan jag få smått PTSD av att bara tänka på recensionen. Ofta kan jag ha kul åt ett dåligt spel bara för att det är just så ostigt dåligt, men Catwoman var så illa genomtänkt (till exempel hoppade man med Gamecubens svampiga R-knapp som gjorde att hoppet kom långt senare än man hade behövt - varje gång) att det var direkt kirurgiskt utformat som en mental slåttermaskin. Det är och förblir spelet som tar fram det sämsta i mig och förvandlar den optimistiskt lagde Jonas Mäki till en hatcyborg.

Joel Pettersson:
Fotboll är ett av mina största intressen, min passion och något som ger både glädje och tårar. Jag sitter bänkad framför TV:n varje helg, som fastklistrad, med ett dunkande hjärta och tummar som blånar i stenhårda grepp. Mycket känslor, helt enkelt, euforiska sådana när det väl går bra. Därför är FIFA ett spel jag lagt ner otroligt mycket tid på. Har spelat i stort sett varje upplaga sedan FIFA 98 och det hela eskalerade i och med att Ultimate Team lanserades och det blev beroendeframkallande multiplayer för hela slanten.

Jag, som fotbollsvurmare, vill spela vackert och snabbt passningsspel men det går inte att vinna på det sättet när alla man möter kollat på något Youtube-klipp och lärt sig hur man gör mål från 45 meters avstånd och dessutom kan göra det gång, på gång, på gång. Det finns alltid någon trasig spelmekanik som majoriteten av alla spelare utnyttjar för att vinna och det har alltid smärtat så äckligt mycket. Jag kan, pinsamt nog, erkänna att jag bokstavligen decimerat minst fyra stycken handkontroller till små tragiska bitar plast. Jag har stått och skrikit på TV:n som en imbecill idiot, slagit mig blå när jag skickat knytnäven ner i närmsta möbel och kastat sönder någon enstaka TV-dosa och gjort hål i gipset när stackaren träffat väggen. Ändå sitter jag där varje år med ett nytt spel, som om jag glömt att jag blir en sämre människa av att spela dem. Jag borde veta bättre. Det som jag skäms mest över är dock gångerna jag skickat meddelanden till motståndare och berättat för dem hur dåliga de är. Vem gör ens så?

Oscar Norenberg:
Jag ser mig själv i tredjeperson slå handkontrollen mot bordet. Det är ingen vacker syn. Jag slår och slår tills i alla fall något går sönder så jag åtminstone får känna att något jag gör får effekt här i livet (detta trots att jag vid det här laget innerst inne egentligen har lugnat mig så pass att jag hinner imponeras av Xbox-kontrollens robusthet). Jag spelar Sekiro: Shadows Die Twice. Jag har en kompis som är på sin typ sjunde genomspelning av Sekiro. I vad som endast kan beskrivas som någon slags gränslös masochism har han bestämt sig för att göra det lite, lite svårare för sig själv varje gång han spelar. Gissningsvis kommer han ligga upp och ner med ögonbindel när han spelar igenom det för åttonde gången. Mitt misstag var att ta sagda kompis rekommendation att börja med just Sekiro, och eftersom han ändå hade gett mig Hollow Knight några månader tidigare tänkte jag naivt att "det här blir väl roligt!".

Det är uppenbart att min frustration över att dö för nittioelfte gången efter två slag av något slags träsktroll (som än idag får mitt blod att koka bara vid den blotta tanken av det) sedan länge har gått över i rent raseri när min bordsbankningsprocess drar igång. Jag kommer på mig själv med att svära över Fromsoft, svära över min orimligt klena Samurai och svära över hela Soulslike-genren och dess fanbase. Där och då blev det helt enkelt bara så plågsamt uppenbart att jag absolut inte var, eller någonsin kommer att vara, en av dem som förstår mig på Fromsoft-spel. Det ska inte ges upp, det ska förstås parry-tekniker, det ska fortsätta att nötas, och framförallt så ska det "git gud". Jag klarar det inte.

Det värsta av allt är dock att jag någonstans innerst inne var (och är) imponerad över spelets känsla, estetik och utformning, och det utspelar sig i min absoluta favoritmiljö. Helt ärligt, det är ju ett jäkligt häftigt spel. Men, med min sargade stolthet är det dock självklart helt otänkbart att erkänna detta högt, och min kompis i synnerhet får höra både det ena och det tredje om spelets, i mitt tycke, "uppenbara brister". Detta naturligtvis innan jag tar ett nytt andetag med handkontroll nummer två av fyra och springer rakt in i Shrek och dör igen efter något slags judogrepp som kastar mig till andra sidan berget. Fy.

Marie Liljegren:
Jag skulle kunna lista spel till förbannelse som rört upp starka känslor hos mig när jag spelat för jag skäms att säga det men inget gör fredliga Majsan så arg som spel när jag får sätta livet till på samma ställe om och om igen. Men som gamla Connor MacLeod i Highlander säger: There can only be one! Och med de orden i tankarna så fanns det bara ett spel som stack ut lite mer för mig än alla andra. Här snackar vi inte bautastora bossar som är överjävliga och tar timmar att besegra, inte heller snackar vi om horder av fiender som aldrig verkar ta slut utan här snackar vi om en simpel biljakt. Eller simpel, det var där vi började vårat misstag när vi trodde att det skulle vara just det. Jag och min dåvarande make som vi kan kalla för Grisen hade köpt oss spelet Driver 3 till den första Xbox-konsolen för att försöka få tiden att gå medans vi väntade tålamodigt på kommande Grand Theft Auto San Andreas. Det påminde ju lite om GTA men ska vi vara ärliga kom det inte ens i närheten av Grand Theft Autos storhet men det var det spelet vi hade och vi försökte göra det bästa av det. Vi hade tagit oss igenom nästan hela spelet när ett uppdrag plötsligt fick för sig att ställa sig likt Gandalf och skrika "YOU SHALL NOT PASS!" så saliven skvätte i våra överraskade ansikten.

Uppdraget var relativt simpelt upplagt, du skulle jaga en annan bil och det hela startade med att någon röt -"They got Dubois!, You drive!" Och sen blev det åka av! Problemet var bara att jakten gick igenom nålsmala gator med ständiga föremål så som andra bilar, vagnar och folk som ständigt var i vägen och du körde en bil som var lika lättrattad som ett par silikonbröst. Sen att bilen du jagade inte hade några problem i världen med att undvika allt som fyllde vägen för den var datorstyrd gjorde ju inte saken lättare där den for fram som om den svävade i 200 km/h. Varje sväng togs även utan att ens behöva lätta på gasen och hur perfekt vi än körde var det omöjligt att komma ikapp. När vi hörde "They got Dubois!, You drive!" för runt tjugonde gången började vi totalt förlora det. Detta var första gången den kända pulseringen av ögonlocken började och det var ren stress och ilska som satte igång den. Min läpp blödde för att jag bet så hårt i den och mina händer var kritvita för jag höll krampartat i handkontrollen av rent raseri.

Till slut var jag millimeter från att hinna i kapp den förbannade bilen och satt där äntligen med vad som påminde om ett nöjt leende när en bondjävel backade ut framför mig som en målsökande missil och bilen trasades sönder och ljudet av "They got Dubois! You drive" fick mig att förlora förståndet och jag bet som en galning i kontrollsladden innan jag svingade och slog den i skinnsoffan om och om igen medans jag bara skrek rätt ut "Ni kan behålla den jävla Dubois-aset!" Sen stegade jag argt fram till konsolen och tryckte ut skivan och öppnade balkongdörren för att ge skivan en sista flygtur innan en lätt chockad Grisen stoppade mig och frågade vad fasen jag sysslade med. Nu var det minsann hans tur att försöka igen. Hela hans hållning sa att nu skulle han klara det. En timma senare visste vi båda två att bara för vi har självförtroende nog för 40 personer så hjälper inte alltid det. Han reste sig till slut och borstade av händerna som om han även borstade bort känslan av att vara besegrad och förklarade att han aldrig mer kommer spela detta jävla spelet någonsin igen.

Några veckor senare smög jag upp på natten och startade senare igång den gamla Xboxen och spelet och se på fan, jag klarade banan på första försöket. Jag behövde bara lite distans och framför allt lugna ner mig och få ut all irritation och ilska efter alla 589 misslyckanden. Spel av idag har blivit betydligt mer förlåtande överlag än de var då för checkpoints och sparpunkter lös med sin frånvaro långa stunder. Idag är jag en mer Zen och chill spelare även om Arga Majsan kan dyka upp ibland med mord i blicken och rök som kommer ut ur näsborrarna men det händer idag väldigt sällan. Men när det händer så stänger jag av spelet för ett tag och andas. Sen tar vi nya tag.

Moa Andersson:
Jag ska måla upp en bild för dig. Tänk dig känslan när du tvingas ge dig ut i trafiken och idiot efter idiot envisas med att förpesta tillvaron med sina obefintliga körkunskaper. Någon som svänger hastigt utan att blinka. En annan som tvingar sig in i din sida av vägen trots en fullt tillräcklig diameter. En tredje som leker Grand Theft Auto och zick-zackar sig mellan bilar som om att hela polisstyrkan är på en frenetiskt jakt efter. Eller varför inte en fotgängare som då ta mig fan inte tackar en med en liten vinkning eller nick när man snällt nog stannat bilen för dem. Jag har mången gånger grämt mig över det faktum att det är olagligt att mörda. För tro mig, den där impulsen av att skicka missiler eller andra hemskheter på andra bilister, fotgängare eller de värsta av dem alla - cyklister, infinner sig nästan alltid när jag sätter mig i bilen.

Tänk dig den känslan och multiplicera den med 100. Där hittar vi den känsla och frustration som successivt byggdes upp under en session av spelande som därefter kulminerade i ett sådant raseri att atombombens magnitud inte kan mäta sig med raseriutbrottet som kom att infinna sig i Moas möte av Ornstein and Smough i Dark Souls. Om vi backar bandet lite, så är Dark Souls och allt souls-like relativt nytt för mig. Det var först i somras som min kära sambo tillika Dark Souls-veteran envisades med att få mig till att testa spelet i löftet om att jag en dag skulle ta mig igenom det. Precis som för alla nybörjare till serien så kantades resan från start till slut av flertalet svordomar, knutna nävar och hatiska blickar som slängdes åt sambons håll när YOU DIED skärmen uppenbarade sig. Dark Souls är ett obarmhärtigt spel om man är ny till genren och det är ju ingen chock i sig.

Efter att först ha tagit mig igenom mitt egna personliga helvete titulerat Blighttown, så byggde jag upp en tanke om att "Det kan omöjligt suga mer än så här", när jag nu vände blicken mot Anor Londo. Under en kort stund av eufori över att aldrig behöva återvända till helvetet självt, gjorde jag alltså det största misstaget man kan göra i Dark Souls: det vill säga att underskatta mina fiender. För i slutändan så var det där ögonblicket av eufori borta snabbare än jag hann säga heeeeeelvete - för innan jag visste ordet av det stod jag där i ren chock när inte bara en, utan två bossar alternerade med att slå skiten ur mig.

Jag såg hela livet passera i revy i takt med att antalet dödskärmar ökade och började ifrågasätta alla livsval jag gjort som hade fått mig till att hamna där med världens största rövhål. Jag har aldrig hatat en spelkontroll så mycket som jag gjorde i den stunden. Inte ens sambon var säker, utan fick hålla sig på ett säkert avstånd under tiden som han försiktigt försökte bidra med tips för döva öron. Det var inte förrän han bestämde sig för att grabba kontrollen själv och ändra min armor till den mest tankiga av dem alla, Havel Armor, som jag äntligen tog mig förbi dem. Aldrig igen, säger jag bara.

Henric Pettersson:
Jag vill ända hävda att jag idag har rätt bra temperament när det kommer till TV-spel. Så har det dock inte alltid varit utan som barn kunde jag slänga mig i sängen och skrika i kudden när det gick käpprätt åt skogen, slita mig i håret eller pressa ihop det blöta, svettiga ansiktet för att inte skrika. Jag vet inte hur många gånger jag lyckades sansa mig innan handkontrollen flög i all världens fart mot TV:n. Under åren har temperamentet som sagt blivit bättre men jag hade en period i min sena tonår där jag ofta slog näven i skrivbordet som sedermera fick en stor spricka i sig av alla slag. Det var i samma veva som jag lirade Batman: Arkham Origins. Få skulle väl hävda att Batman: Arkham Origins är ett särskilt svårt spel. Det skulle egentligen inte jag heller vilja påstå och hade aldrig några problem under min genomspelning av det när det släpptes för elva år sedan. Det var snarare efter min första genomspelning som det fullkomligt spårade. Den som minns spelet väl minns kanske också att man efter spelets slut låste upp spelläget I Am The Night som är ett läge där du hela din sparfil raderas om du dör en gång. Här var fienderna till och med ännu starkare och farligare än i New Game+ och jag, som var fast besluten av att klara av detta, fick verkligen smaka på min egen medicin.

Jag startade säkert om spelläget tio gånger innan jag klarade det. Jag minns att det fanns ett trick som gick ut på att om man befarade att en död var oundviklig, kunde man pausa spelet och ladda om senaste kontrollpunkten för att inte ta några onödiga risker. Uppenbarligen tog jag dessa risker ändå ibland och det ledde till ett så vansinnigt raseri varenda gång att skrivbordet fick ta emot ett par rejäla slag, samtidigt som jag minns att pappa ropade på mig från ett annat rum att lugna ned mig. Varför var jag inte bara på den säkra sidan och pausade? Varför var jag så idiotisk och utmanade ödet gång på gång. Det var en så brutal förnedring varenda gång en fiende började skjuta efter mig när jag försökte fly upp mot en vattenkastare för att sedan bli beskjuten med ett dödligt skott och en fladdermussvärm svepte över skärmen och gjorde den svart för att sedan mötas av den förbannade startmenyn. Att det där skrivbordet inte gick itu är ett under och detsamma kan man säga om min hand som förmodligen stundtals var blå. Till slut besegrade jag ju dock spelläget och skrivbordet är slängt idag och jag har lärt att behärska min vrede. Varje gång någon nämner spelet kan jag dock känna elden i mina ögon och den vrede jag kände för Batman: Arkham Origins. Aldrig igen.

Vilket spel har gjort dig argast, någonsin?