Detta tvingar Kim Jacobsson att byta underkläder:
Styckandet av cowboys i Bone Tomahawk
Jag fick uppfattningen om att Bone Tomahawk flög majoriteten av alla skräckfanatiker över huvudet. Kanske har det att göra med den helt ärligt rätt ostiga titeln, eller att den helt enkelt inte marknadsfördes som en skräckfilm. Precis som i From Dusk till Dawn är första halvan av filmen en relativt normal (om än våldsam) western-rulle, för att sedan i sista akten skifta ton helt och utmynna i ett crescendo av genomläskigt über-äckel.
En av de sista scenerna i filmen är något av det mest grafiskt vidriga jag upplevt i vuxen ålder. Det handlar alltså om när en av huvudkaraktärerna vänds upp och ned av kannibalgänget, för att sedan bokstavligt talat bli kluven mitt itu, från skrevet och uppåt. Om detta inte vore illa nog så skalperas den stackars gubben och får skinnet inhamrat i munnen. Allt detta när han fortfarande är vid medvetande. I och med att filmen upp till denna punkt varit relativt nedtonad när det kommer till våldet blir det en så pass stor kontrast som gjorde att jag blev helt tagen på sängen i denna scen. På grund av denna scen kommer jag nog aldrig se om filmen, någonsin.
Detta tvingar Lisa Dahlgren att byta underkläder:
När barnen klappar händerna i The Conjuring
När jag var liten hade jag egentligen enbart en, av mig prisad, ägodel. En ägodel som var så viktig att jag inte fungerade utan den om kvällarna - en bit plast med Pocahontas-motiv och plats för en liten glödlampa. Mörkret var min absoluta fiende och trots att jag bodde i samma rum som min tvillingbror och alltid hade någon nära om mörkret (som blev än mer kolsvart för den täta granskogen utanför fönstret) blev allt för obehagligt kände jag mig aldrig riktigt trygg utan lampan tänd. Stackars brorsan, fick aldrig vila ögonen ordentligt. Pocahontas-nattlampan rök när tonåren närmade sig och byttes ut mot en låst sovrumsdörr men panikrädslan kryper sig på och växer sig successivt mer intensiv i mörkret än idag.
Det står klart alltså, det krävs inte mycket för att frammana min rädsla men jag kan ändå hålla känslorna i styr - oftast. För några år sedan såg jag en rulle jag hade hört var helt otrolig. Den bästa skräckrullen på flera år, sades det, och jag är trots rädslan ett fan av skräck i både spel- och filmform. The Conjuring var en filmupplevelse som andades retrovibbar och jag fullkomligt älskade varje sekund av den. Skådespelarinsatserna var otroliga, rullen såg fantastisk ut och atmosfären var helt sjukt obehaglig. Jag satt snällt och uppspelt och kikade, inga problem alls - tills mamman i familjen rullen handlade om lurades ner i källaren av det arga husets spöktant, blev inlåst och fick spökbollar kastade på sig medan lampor sprängdes.
Efter ett gäng klyschiga scenarion tog hon sig upp för trappan och satte sig med ryggen mot väggen och blicken låst ner mot källarvåningen. Utan fungerande lampor i källaren syntes inte en kontur och tändsticksasken bjöd inte direkt på en oändlig ljuskälla. Scenen där damen satt och tände tändsticka efter tändsticka i panik medan kameran visade trappan ner i den kolsvarta avgrunden kommer att stå sig som den, för mig, mest obehagliga scenen i en skräckrulle någonsin. De två klappande barnhänderna som blir scenens avslut har jag försökt förtränga sedan jag såg rullen. Men nu kommer ju det psykiska traumat tillbaka. Helvete.
Detta tvingar Oliver Thulin att byta underkläder:
När Pazuzus visar sitt vidriga ansikte i Exorcisten
Jag har blivit skrämd av film och spel många gånger, så det är inte jättelätt att välja ut en särskild scen eller sektion som är "värst". Lisa från demoversionen av det nedlagda Silent Hills kommer alltid hemsöka mig. Badrumsscenen i Eternal Darkness: Sanity's Requiem fick mig att reflexmässigt slänga mig över min Gamecubes avstängningsknapp (något som bara hänt en gång) och de sista sekunderna av Dead Space fick mig att känna mig väldigt illa till mods. Klassikern Hajen är ensamt ansvarig för min kroniska skräck för havet. Den amerikanska remaken av The Grudge skrämde vettet ur en då fjortonårig Oliver och det var besvärligt att somna efter att ha sett The Conjuring för första gången.
Men när vi började prata om idén till den här artikeln så var det något helt annat som invaderade mitt sinne - bilden av Pazuzus ansikte från Exorcisten. Det är en av få "jump scares" som går att finna i den älskade skräckklassikern och det briljanta med den är hur underspelad den är. Scenen är en helt normal sådan; den besatta flickan Regan undersöks på ett sjukhus tidigt i filmen, alla lysen är påtända och ingenting skvallrar om att tittaren kommer bli angripen med några hemskheter. Vi får en kort närbild av Regans stirriga blick och plötsligt är demonens ansikte där på bioduken. Det stärks inte av några högljudda effekter och det är över snabbare än man hinner reagera men bilden är som fastetsad i min hjärna. Plötsligt fylls tittaren av fasa inför vad som komma skall och med sympati för den stackars flickan som ju har äcklet inom sig. Det är, för mig, en av de mest minnesvärda ögonblicken i en av de rysligaste skräckfilmer jag sett.
Detta tvingar Jonas Mäki att byta underkläder:
Skyltdockorna i Condemned: Criminal Origins
Vi hamnar ofta i diskussion på redaktionen över det här med läskighet. Jag har extremt svårt för det övernaturliga (som av oklar anledning inte gör annat än att flytta på stolar, starta takfläktar och skriva på speglar innan de plötsligt blir tokarga), medan verkligheten, varelser av kött och blod lite för ofta lyckas skrämma skiten ur mig. Ingen gång har jag varit mer rädd än när jag spelade Condemned: Criminal Origins som tryckte på precis rätt knappar. Fienden var mänsklig och hutlöst jävla vansinnigt förbannad, attackerade när jag minst anade det och fullkomligt irrationellt oresonlig.
Ändå var det när jag kom till det sönderbrända varuhuset det gick bokstavligt kalla kårar längs ryggraden på mig när jag skymtade några skyltdockor i ögonvrån. Creepy! Men mer var det ej, förrän jag kollade bakåt igen efter att ha känt mig iakttagen. Skyltdockorna stod kvar, men var de inte närmare nu. Olustigt rörde jag mig framåt och kollade igen. Japp, skit också. Hela scenen är så snyggt arrangerad och tajmad att det slutade med att jag överhuvudtaget inte vågade kolla bakåt mer och fick ta en generös paus med Tom & Jerry-kex och saft.
Detta tvingar Andreas Blom att byta underkläder:
När Big Daddy klampar in i Bioshock
Det kan ha att göra med den perfekt satta atmosfären. Eller att jag envisades med att spela med hörlurar. Eller att jag, av naturen, är den mest lättskrämda personen på den här sidan halvklotet. Därför hade jag visserligen inte förväntat mig annat än att jag skulle bli skrämd av stolen då jag bestämde mig för att ge mig på Bioshock. Men att jag skulle flyga så högt av ett simpelt möte, var något jag inte förväntat mig. Jag vandrade, klent beväpnad och på grund av det - nervigt försiktigt, genom en dunkel korridor och lyssnade konstant efter ljud som bröt den spöklika tystnaden. Det var efter ytterligare någon meter som jag såg en Little Sister strosa omkring, som om hon inte hade något i denna värld att vara rädd för. "Henne ska vi rädda", tänkte jag och kom i samma stund på att jag då måste ha itu med hennes beskyddare (som kom gående strax bakom henne) - Det skräckinjagande, dykardräktförsedda monstret Big Daddy.
Ett skott i dess panna färgade de nyfiket gula ögonen blodtörstigt röda, och han satte av efter mig. Panikslaget sprang jag genom korridoren, följd av det frenetiska ljudet av förbannade järnfotsteg. Jag sprang och sprang, och både hjärtrytmen och blodtrycket sköt genom taket. Ljuden försvann och jag hade bara en sak i tankarna - komma därifrån. Levandes. Så plötsligt märkte jag det - de fasansfulla dunsarna bakom mig hördes inte längre.Jag stannade till och vände mig försiktigt om. Min förföljare var borta. Klent beväpnad och på grund av det - nervigt försiktigt, fortsatte jag att smyga därifrån. Det gick någon minut (och i Bioshocks lugna stunder kan en minut kännas som flera timmar). Precis när kroppen åter vant sig vid den, nu ännu äckligare, tystnaden, fick jag återigen syn på sagda Little Sister. Och bakom henne kom han. De vrålande röda ögonen kom rasande emot mig samtidigt som ljudet av fotstegen exploderade i öronen. Dessa följdes av, vad min då flackande blick, uppfattade som hans höjda borr. Sen vet jag inte om det var han eller jag som vrålade; jag minns bara att hörlurarna panikslaget kastades av och att skärmen blev svart. Sedan dess har jag inte vågat starta spelet igen.
Detta tvingar Kim Orremark att byta underkläder:
Hundarna i Resident Evil
Jag var blott nio år gammal där 1996 och på något sätt hade jag och min kompis Steffo fått tag på ett exemplar av ultraklassikern Resident Evil till Playstation. Eftersom jag praktiskt taget precis hade slutat använda blöjor var jag nästa vuxen och det läskiga omslaget till trots kände jag mig inte ett dugg rädd. Det gjorde inte Steffo heller. Vi väntade till kvällen och efter lugnet hade lagt sig i familjehuset smygstartade vi Playstation-konsolen (som vi bara timmar innan hade smugit iväg från sitt hem i vardagsrummet) och startade äventyret. Det gick ganska bra, faktiskt. Inledningen var knappt läskig, tyckte vi. Herrgården, om än spöklik var ju hyfsat upplyst och det var ju trots allt vuxna människor vi spelade som och vi var nästan vuxna också. Första mötet med de odöda, han zombien som har käkat på Kenneth gick bra, visst drog vi filtarna vi hade närmare våra kroppshyddor men det var ingenting vi inte kunde hantera. Vi fortsatte spela och viskade fram och tillbaka om olika teorier på vad spelet egentligen handlade om. Vid det här laget hade vi hittar ammunition till vår pistol, plantor att hela oss med och löst ett par pussel. Vi var alltså osårbara. Två mycket vuxna pojkar med ensiffrig ålder, redo för allt vad skräck innebar.
Det var här någonstans, då vi var som mest avslappnade vi gick in i en tillsynes tom korridor. Chris Redfield rörde sig långsamt fram och plötsligt hoppar en hund in genom rutan bakom oss. Steffo får fram ett gutturalt vrål men lyckas ändå bibehålla någon form av lugn, trots att hjärtat var på väg ut genom munnen på pojken. Han börjar springa, rundar ett hörn i korridoren med hunden i hälarna, bara vi tar oss ut blir allt... En till hund hoppar in genom en annan ruta. Steffo kastar den arma handkontrollen rakt upp i luften samtidigt som han skriker som en mycket liten flicka. Handkontrollen träffar taklampan, Chris Redfield dör, det regnar glassplitter och in kommer min mor och frågar vad i hela friden vi sysslar med. Kalsonger blev fläckiga den dagen och mitt rum hade ingen taklampa kvar.
Detta tvingar Kenny Gustafsson att byta underkläder:
När Mary Shaw flög fram i Dead Silence
Om det är något som jag är lite svag för, när det kommer till skräck, så är det spöken. Det här är en rädsla som har varit med mig sedan jag plöjde mig ner i det gamla svenska programmet Det Spökar som liten grabb. Sen hjälpte det såklart inte att jag och mina syskon fastnade för filmen The Ring. Det finns nämligen få saker som har en lika stor effekt på mig som när den där förbannade Samara klättrade upp ur brunnen. Utöver det så har jag, så länge jag kan minnas, alltid känt ett mindre obehag för dockor. Inte Barbie-dockor eller andra leksaker, såklart. Men de där otäcka små porslinsdockorna som vissa (av någon anledning) gärna dekorerar sina hem med.
Mina två rädslor korsades sen i filmen Dead Silence, från 2007. En skräckfilm som introducerade mig till Mary Shaw. För att summera så var Mary Shaw en otäck tant som såg sina dockor som sina barn, och vid hennes död så fick hon sen sin kropp opererad för att efterlikna en dockas. Simsalabim så hade vi ett billigt recept på en spökdocka. Min värsta mardröm! Den här filmen skrämde skiten ur mig varje gång Mary Shaw flög fram i bild, med hennes förbannat vidriga dockleende (jag mår t.o.m. lite dåligt nu efter att ha googlat fram ett par bilder på henne). Det blev många kallsvettiga nätter i fosterställning för min del efter den filmen... Det kan jag lova.
Detta tvingar Petter att byta underkläder:
När Licker flög in genom fönstret i förhörsrummet i Resident Evil 2
Jag har bara kissat på mig, på riktigt, en enda gång när jag spelat spel. Jag syftar då mycket riktigt på riktig urin, som läckte ut i mina denimbyxor. Varpå jag tvingades byta byxor, för att sedan fortsätta. Lyckligtvis lyckades jag hålla ordning på kisseriet under de resterande 16 timmarna som jag njöt (i stora drag) av Capcoms mästerliga uppföljare till Shinji Mikamis trendsättande skräckklassiker. Resident Evil 2 var större, snyggare och ännu läbbigare än ettan och när den där rosageggiga högen med 189 centimeter lång tunga slungade sig in genom fönstret i det där förhörsrummet (som jag undersökte i godan ro) blev jag så rädd att jag... Ja. Jag vill ärligt talat inte beskriva i någon närmare detalj vad som skedde, inte utöver det som redan skrivits. Jag pissade i byxorna helt enkelt, vilket jag fortfarande skäms för.