Sedan Dune fick biopremiär förra året fick många fans bevittna det som David Lynch aldrig lyckades göra under 80-talet, och många av er läsare fick uppleva Frank Herberts mystiska universum för första gången. Här på redaktionen tänker vissa fortfarande på hur skickligt Denis Villenueve lyckades transportera oss till den förrädiska ökenplaneten, och med redaktionen menar jag mestadels mig själv. För min del är Villeneuve en av de främsta filmskaparna idag - om inte den främsta - och med Dune bevisar han att han, likt Peter Jacksons fantasytrilogi, kan göra det omöjliga möjligt. Att förverkliga en så invecklad värld med så mycket inlevelse, passion och förståelse för förlagans själ måste belönas.
Detta är något som tyvärr kommer att förbises av Oscarsgalan nu på söndag. Visst kommer den säkerligen att ta hem några av de tekniska priserna, och kan till och med ha en chans på manuskategorin, men filmer som Dune kommer inte att erkännas av en filmakademi som varken vet ut eller in när det kommer till förnyelse eller innovation. Att inkludera tio filmer istället för fem i Bästa Film-kategorin är som vi alla vet en mycket klen tröst för de som ville se publikfriarna få en chans då dessa sällan får det och det är ingen hemlighet att Oscarsfolket förbiser vissa filmer med denna sorts blockbuster-status. Hittills har ingen science fiction-film fått äran att ta hem Bästa Film-priset i Oscarsgalan. Det är därmed hög tid att Dune blir den första science fiction-filmen att få den äran.
Till att börja med är det ju lite ett skämt att inte nominera Villeneuve själv för Bästa Regissör, även om filmskaparen själv är alldeles för ödmjuk för att vädra den åsikten. Josh Brolin sammanfattade det hela ganska bra för någon månad sedan. Tio nomineringar är dock stort för en film som länge har ansett vara en alldeles för hög ekonomisk risk sedan Blade Runner 2045-floppen och om något hade en Regi-nominering erkänt Villeneuve som en filmskapare att ta på allvar. Dune är på många sätt och vis kulminationen av Villeneuves förmåga att fånga det mänskliga i det omänskliga, det förståeliga i ett oförstående universum, det vackra i en ruttnande värld. Villeneuve förtjänar därmed att vinna i Bästa Film-kategorin för sin sömnlöshet i sitt filmhantverk.
En hand som ömt smeker en nacke, en skön viskning i ökenvärmen och ett tjurhuvud som blickar över en döende faders sista andetag klingar minst lika högt som en familjeklans blodiga nedfall och ökenmaskarnas rytande naturkraft. Villenueves mänskliga touch i en framtidens kalla mörker säger så mycket mer om sann berättarmagi än exempelvis Spielbergs återvunna musikal, Del Toros ytliga noir, McKays röriga satir, Branaghs puttriga Belfast eller Campions halvdana västern. Det är filmer som The Dark Knight och Mad Max: Fury Road som vi minns bäst i slutändan och jag tror att Dune också kommer att hamna i samma fack. Då är Dune bara en halv historia som tålmodigt väntar på leverera nådastöten!
Specialeffekterna är så välgjorda och smälter in så väl med filmen att man flera gånger glömmer bort att det är specialeffekter. Därför bör den också vinna en Oscar för bästa effekter.
Att halvera bokhandlingen hindrar visserligen berättelsen från att nå ett slut (vilket kommer i del 2), men det gör också att man som filmälskare kan insupa varje enstaka sekund från den här härligt ogästvänliga framtiden. Man njuter av den här filmen på ett helt annat sätt när regissören tar sig tiden att presentera detta karga universum, från alla vinklar och vrår. Villeneuve slösar aldrig tid på tunga expositionsdumpar, utan låter bilder och ljud väva ihop en lika lyrisk som farlig ökendröm för tittaren. Frank Herberts universum är bra märklig, fast på bästa tänkbara sätt: det transporterar dig från soffan till ett skoningslöst feodalt samhälle 10000 år in i framtiden på ett par ögonblick och som tittare ville man ju inget hellre än att nysta upp alla mysterier från denna mörka värld.
Med Imax förblev filmen dessutom en oförglömlig upplevelse som kändes ända in i benmärgen tack vare det rakbladsvassa berättandet och det pampiga soundtracket. Detta är nämligen teknisk filmpoesi i absolut högform för att man verkligen kände att man var på en annan planet. Man kunde känna öknens torrhet i lungorna från den dokumentärdoftande vidden, man kunde känna ångesten i de dånande krigstrummorna, man hypnotiserades av den allt tyngre oundvikligheten som drabbade alla karaktärer och man kände av kniveggen mot strupen. "Den utvalde"-vinkeln i Dune känns som en historia vi har sett förut, men samtidigt inte alls: det är en ytterst förvrängd hjälteresa som tar avsats från en klippa och slungar sig ner i ett oförutsägbart, säreget och inbjudande slukhål i form av Shai-huluds brinnande käftar.
Hans Zimmer har ett flertal högljudda kännetecken i soundtracket, men det är sättet som dessa vävs in med det visuella och hur musiken också berättar egna historier som det också förtjänar en Oscar. Detsamma gäller filmens utomjordiska sound, som bidrog en hel del till filmens fantastiska stämning.
Givetvis bör Dune också vinna Manus-priset. Att ens lyckas översätta ett febrigt epos av bibliska proportioner till ett balanserat, metodiskt och intelligent manus är ju en bedrift i sig och intimiteten som smyger sig mellan de överväldigande beskrivningarna är beundransvärt påtaglig. Information levereras i små omgångar, de intrikata detaljerna tar aldrig över och ändå finns det en rik detaljrikedom för den som är uppmärksam. Science fiction handlar inte alltid laservapen och gröna mångubbar: det kan också vara en inbjudan till en spekulation om människans fortsatta utveckling och det är precis det som Villeneuve, Jon Spaihts och Eric Roth har uppfyllt från Herberts komplexa layout. Som besökare i Arrakis är tittaren på helspänn eftersom allt känns så nytt, så främmande, så skrämmande, så förkrossande. Det är sparsmakat skrivet och skildringen skapar enbart mersmak.
Fotot, då? Ingen annan film kan ens mäta sig med Dune i denna kategori, därmed bör Greg Freiser vinna. Scenografi och kostym? Självklara val, här också - dessa är bidragande faktorer till den utomvärldsliga atmosfären i Dune. Make up-effekter? Svenskarna Eva von Bahr och Love Larson förtjänar all kärlek för Baronens vidrighet. Faktum är att många av de tekniska priserna redan känns "låsta" om BAFTA-vinsterna är någon som helst indikation. Dune lär inte heller vinna Bästa Film - det lär sentimentala Coda mest troligt göra - men Dune förtjänar det mer än någon annan film i Bästa Film-kategorin i år just av anledningarna ovan. Det är helt enkelt en film som påminner filmälskare om varför rörlig bild är bland det bästa som finns...
<strong>Håller du med? Eller anser du att en annan film förtjänat Bästa Film det här året? Tyck till!</v>