Saxat fritt från Wikipedia:
Mario Day is a celebration of the Super Mario franchise that takes place on March 10 annually because a shortening of the date, "MAR10," spells similar to Mario's name, especially in all capital letters. Fans use the holiday to set up their own festivities, such as simply playing Super Mario games or dressing up as Mario, among others.
Det är alltså Marios dag idag vilket såklart innebär en hyllning från Gamereactors håll. För jag tror att vi alla kan vara rörande överens om att spelvärlden inte hade varit vad den idag är om Nintendo och Mario visat vägen, i omgångar. Så! I väntan på Switch 2 och utannonseringen av antingen Odyssey 2 eller Galaxy 3 har jag skrivit om det jag anser vara de fem bästa Super Mario-titlarna som släppts. Grattis på din dag, Mario!
(5) Super Mario Land
Satoru Okada och Gunpei Yokoi jobbade tillsammans med ikoniska, odödliga Nintendo-klassiker såsom Metroid och Kid Icarus, och när det var dags för Super Mario och hans rekorderliga snorbroms att göra Game Boy-debut var det dessa kapabla herrar som fick uppdraget att översätta hans febrila plattformshoppande till det monokroma, bärbara formatet. Jag minns väldigt väl hur mycket jag älskade det här spelet i samband med att Game Boy först rullades ut på marknaden. Att svampriket den här gången hade ersatts av nya världen Sarasaland såg jag som något fräscht och minnesvärt. Okada & Yokoi hade låtit sig inspireras av gamla egyptiska designmanér, påsk-ön samt mytologi och manér från både Bermuda samt ett 1500-tals-Kina och resultatet var originalitet, samlat på en liten ljusgrå plastkassett.
Vissa av dessa texter härstammar från en Mario-artikel ur Gamereactor Magazine.
(4) Super Mario Bros 2
Jag har bara under de senaste fem åren omvärderat det här spelet helt. För det fanns i allra högsta grad en tid då jag rankade Super Mario Bros (1) högre och framförallt Super Mario Bros 3. Det fanns en tid då jag ansåg att detta i ärlighetens namn var ganska dåligt och hade alldeles för lite med "Mario-känslan" att göra, av förklarliga skäl. För som vi alla vet var det ju aldrig tänkt som ett Super Mario-spel utan handlade om andra karaktärer i en annan värld, i Japan, men styrdes om i sista sekund för att Nintendo of America / Europe skulle ha en stortitel att luta sig mot under julhandeln 1988. Jag grävde dock fram det för några år sen, efter att ha tröttnat på hur laggigt seg Mini NES kändes i de mest precisionskrävande spelen, och kopplade in min gamla NES till en tjock-TV jag sparat, mest för att visa min son Frank en bunt av dessa klassiker från min barndom. Och med Super Mario Bros 2 blev vi sittande, av flera anledningar. Jag gillar det lägre tempot, till att börja med. Jag gillar den knorrigt originella designen mycket mer idag än tidigare och det har stått sig så väldigt bra det här, med åren.
(3) Super Mario Galaxy
Jag var aldrig något större fan av Nintendo Wii. Vilket du som på regelbunden basis läser och har läst Gamereactor säkerligen känner till. Motion-spelande var ingenting för mig. Det kändes för egen del alltid känts som en trött gimmick, på samma sätt som VR gjorde (och fortfarande gör) eller stereoskopisk 3D på bio. Det finns ett undantag dock, eller två. Och dessa stavas Galaxy. Miyamotos sätt att nyttja rörelsekontrollmetoden i Super Mario Galaxy står sig som något av det mest finurligt genialiska som spelvärlden någonsin skådat och precis som i fallet Super Mario World samt Super Mario 64 är Galaxy knökat av Nintendo-magi, charm, personlighet och variation. Jag minns ögonblicket då skivan anlände till oss på Gamereactor, också. Det var den första veckan av november 2007 och Jonas Elfving hade redan tingat spelet för recension. Medan Jonas spelade de kommande dagarna satt jag bredvid, trots att jag egentligen inte hade tid eftersom vi som vanligt hade en print-deadline att jobba mot, och smålog med hela ansiktet åt all den uppfinningsrikedom och innovation som det innehöll. Visst, tvåan är väl egentligen ännu bättre (hur det nu är möjligt) men det blir ettan ändå som nyper denna placering på min högst personliga topplista.
(2) Super Mario 64
Jag recenserade på den här tiden spel för den lokala dagstidningen och en dryg månad innan premiären av den smått hysteriskt heta, efterlängtade Nintendo 64, minns jag tydligt att jag smittades av körtelfeber. Och ja, jag blev sjuk som en pestsmittad liten sork. Låg på sjukhus och allt. Gick ned massa i vikt, hade på flera veckor knappt ork att stå upp. Mitt i detta anlände min tidiga recensionsmaskin (N64) plus Pilotwings 64, Wave Race 64 samt Super Mario 64 till tidningen och det var min storasyster som hämtade upp paketet åt mig. Jag minns hur vek/svag jag var när jag skar upp tejpen som höll ihop kartongen och hur otroligt exalterad jag var när jag packade upp Nintendo 64-lådan och kopplade in maskinen för första gången. Resten är... Resten är historia. Mina första stapplande steg i den överlägset mest inbjudande 3D-värld jag någonsin skådat kommer jag aldrig att glömma, precis som att jag aldrig kommer att glömma de där ikoniska ögonblicken som Super Mario 64 var fullproppat av. Rodel-tävlingen mot den där kaxiga pingvinen. När den där jobbiga lilla apan knyckte Marios keps, den där första Bob-omb-bossen dör uppe på berget, den supercharmiga hubbvärlden samt ögonblicket då Mario till slut fick vingarna på mössan och kunde utforska världarna från luften. Otroligt spel, otroliga spelminnen.
TIDERNAS BÄSTA SUPER MARIO-SPEL:
(1) Super Mario World
Förväntningarna från mitt håll (från allas håll) var skyhöga. Nintendos nya konsol var på ingång och broschyren som jag plockade upp på lokala leksaksbutiken Korg-Olles berättade om nya Super Mario-spelet, som såg alldeles fenomenalt bra ut på förhand. Jag hade dock inte råd med en Super Nintendo. Faktum är att jag då, 1991, inte ens hade råd med en handkontroll. Eller en låda pommes, med kartoffelkrydda på. Det var därmed tur att min klasskompis köpte enheten plus Super Mario World på premiärdagen, spelade färdigt det på ett par dagar (han stannade till och med hemma från skolan för att lira, skyllde på feber) och efter det lånade ut rubbet till mig. Jag var som besatt av hur charmigt, ombytligt, utmanande och fantastiskt fantasirikt det var, Miyamotos bejublade 16-bitarsmästerverk. Det finns så mycket charm, personlighet och den där svårdefinierade Nintendo-magin i detta spel att det knappt går att göra rättvisa i textform, oavsett mängd superlativ. För mig kommer det alltid, alltid, alltid att stå som nummer uno sett till den korpulente rörmekarens välfyllda allstar-karriär.
Vilka är dina fem favoriter?