Superstora superhjältebesvikelser

Många bra superhjältefilmer har ju rullats ut genom åren, många otroligt dåliga. Sen har vi ju en hel hög med filmer som kanske inte är fullt så ruttna som de beskrivs eller kanske till och med klart godkända, men där förväntningarna varit skyhöga. Jag, som gammal serietidningssamlare och före detta fantast av genren, har såklart sett gott om filmer präglade av sina spandexklädda hjältar som gjort mig besviken, och detta är min personliga topplista över de allra största av dem.

(10) Guardians of the Galaxy Vol.2
Ettan kom verkligen från absolut ingenstans och även om jag på förhand hade läst ett par av tidningarna som Gunn baserade sin pulp-doftande holmgång av färgstarka antihjältar på, var jag verkligen inte beredd på hur fantastisk den skulle vara, Guardians of the Galaxy. Detta innebar såklart att mina förhoppningar på uppföljaren var skyhöga. mer 80-talsmusik, mer Drax, mer Star-Lord och Ego the Living Planet, mitt i allt. Jag hade höga förväntningar. Skyhöga. Vilket jag borde skippat, för denna uppföljare var så trött, så trött. Minus en enda lyckad scen mellan Mantis och Drax gick Gunn verkligen på sparlåga och besvikelsen var ett faktum.

(9) Suicide Squad
Det kändes lite som en perfekt kombination. End of Watch/Training Day-Ayer, en grupp mörka, griniga, våldsamma, barnförbjudna skurkar som nu skulle agera hjältar för att slippa bli avrättade i finkan. med den alltid underskattade serietidningsfiguren Deadshot samt Harley längst fram i ledet. Det hade såklart kunnat bli riktigt bra. Tungt. Mörkt. Blodigt. Våldsamt och mitt i allt skulle ju Batfleck dyka upp, redo att dela ut stryk o kubik och kvadrat. Filmen vi fick var väl inget annat än ett stort, dyrt superhaveri däremot och besvikelsen var såklart stor. Den är dock, hur jag än vänder och vrider på det, bättre än Gunns Suicide-reboot som står stadigt som världens mest utdragna, koncentrerade penisskämt.

(8) Kick-Ass 2
Jag älskar Mark Millar och jag äskar verkligen Kick-Ass i serietidningsform. Jag är dessutom väldigt, väldigt förtjust i Matthew Vaughns numer 15 år gamla adaption som på ett perfekt sätt fångar essensen av serietidningen. Uppföljaren däremot, gör det inte. Här pratar vi utspädd, slapp sörja som aldrig borde ha släppts. Jag minns att besvikelsen var enorm.

(7) Spider-Man 3
Spider-Man 2 är enligt mig inte bara den överlägset bästa Spindelmannen-filmen, det är också den tredje bästa serietidningsfilmen som någonsin gjorts. Ett ultrakulört mästerverk som perfekt fångar Doc Op och Parker på ett vis som ingen annan film om Stan Lees rödklädda spindelgosse varit nära att göra. besvikelsen när den superhaussade trean visade sig vara ett fiasko var därmed enorm. Sandman, Venom, dansscenen där Parker blivit emo - Allt var dåligt här.

(6) Sin City: A Dame to Kill For
Om du ruskar liv i mig mitt i natten och under pistolhot kräver mig på min personliga lista över tidernas bästa serietidningsfilmer kommer jag att svara Watchmen (Director's Cut, såklart) som etta och Sin City som tvåa. För evigt. I en absolut evighet. Så mycket älskar jag Robert Rodriguez alldeles perfekta adaption av mina tonårsårs favorittidningar, Frankie Millers fantastiska Sin City. Lika bra som den är, filmen, lika fruktansvärd anser jag att tvåan är där istället ingenting fungerar som sig bör. Om det är någon film här som verkligen aldrig borde ha gjorts, så är det A Dame to Kill For.

(5) Deadpool & Wolverine
Den första filmen om Deadpool dök verkligen upp ur den där berömda röken efter Ryan Reynolds okända "läckage" av proof of concept-materialet som Fox tackade nej till, som sedan blev en onlinehysterigrej som filmbolaget i slutändan bara var tvungna att finansiera. På flera sätt var Deadpool en av de där filmproduktionerna som aldrig borde ha existerat, men när den väl släpptes visade sig vara rena snilleblixten, helt rätt rent tonalt, gruvligt underhållande, skruvat vrickad och alldeles fantastisk. Tvåan, med en tandgnisslande Cable mitt i allt var också bra även om den aldrig var lika bra medan "trean" var en smärre katastrof. När Reynolds äntligen fick lov av Disney att låta serietidningspolarna (som alltid hatat att älska varandra) Pool och Logan samarbeta, kändes det som om världens bästa serietidningsrulle skulle kunna stavas Deadpool & Wolverine. Så blev det dock ej. Långt ifrån. Mil ifrån. Deadpool & Wolverine handlade verkligen inte om nånting och helas grejen med hur man hoppade mellan lösryckta scener utan egentlig röd tråd eller gemensam nämnare utöver svordomar och mummel, fick mig att begrava gubbhuvudet i händerna fler gånger än en.

(4) The Batman
Nog för att jag på förhand var ytterst skeptisk till att han skulle kunna fungera i rollen, den gamle Twilight-fjortizen Emo-Robert. Men att den ytterst talangfulle Apornas planet-regissören Matt Reeves stod bakom rodret och att han ville insupa Finchers Se7en och görs en mörk, gotisk, tung detektivhistoria med så lite färgstarkt hjältemod som möjligt lät ju supertilltalande. Farrells toppsminkade gangster-pingvin kändes också på förhand superlovande precis som DP:n Greig Fraser. slutresultatet var snyggt, som tusan. En av de tjusigaste filmerna jag någonsin sett, mycket tack vare Fraser och tack vare användningen av Epic Games effektvolym. Som film betraktat var den en tunn, ihåligt ekande halvslö Se7en-kopia där yta gick före substans i samtliga scener och som Batman-rulle betraktat var den snudd-på lika kass som Clooney-filmen.

(3) Man of Steel
Nog för att jag aldrig gillat Superman som hjälte och därmed aldrig läst särskilt mycket serietidningar med den kalsongprydde rymdvarelsens högtflygande turer, men jag trodde ändå att Watchmen-gubben Snyder med hjälp av Chris Nolan (manus) skulle kunna göra något vettigt av det hela. Rollbesättningen med Crowe som pappa Jor-El, Costner som adoptivpappa Kent och Cavill i rollen som Stålis kändes på förhand briljant och jag såg fram emot en mörkare och mer seriös ton, likt den som Nolan pangade in i sina tre Batman-filmer. Trots skaplig start, ursäkt Superman-dräkt och en fullgod tolkning av karaktären från Henrys sida, var och är Man of Steel en av de största filmbesvikelserna i mitt vuxna liv, dock. Fokuset låg hela tiden på illvilja och på spektaklet snarare än på karaktärerna och det blev snabbt hoppigt, kladdigt och allmänt dåligt.

(2) Superman (2025)
Det lät ju på förhand ganska roligt när Gunn började prata om att han ville göra ultrakulört pulp med 60-talston av sin "nya" Superman. Jag föreställde mig lika delar Pixars Incredibles som Gunns underskattade Super (2010) men fick i slutändan inget av det där. Superman (2025) kändes för mig som om vi som tittade blivit inkastade i en pågående Warner/CW-serie efter nio avsnitt, och som om Gunns ambition var att parodiera hela genren men ångrat sig halvvägs in och istället kastade omkull sina egna begrepp och slängde in alla de där parallella universumen, svarta hålen och totalförstörelsen av hela stöder som han själv sagt att han hatar. För mig är Superman (2025) en av årets sämsta filmer och en massiv, massiv besvikelse.

(1) Avengers: Endgame
Under elva års tid och i 22 filmer hade Feige & Co byggt, byggt, byggt och byggt upp filmhistoriens mest ambitiösa och framförallt påkostade delade universum och när det äntligen skulle vankas multimiljard-crescendo i form av Endgame kändes det för egen självklart att vi skulle få se timmeslånga bataljer mellan Thanos och hans armé vs Avengers som jag utgick från skulle samlas i stora grupper och ge igen för den lila storgubbens "snap". Jag utgick från att Hulk skulle kliva ur sin nesliga impotens-period och äntligen få hämnas för Loke såväl som för Widow och jag utgick från att Fat Thor bara var en dålig PR-ploj för att förvirra oss fans, på förhand. Det skulle visa sig att bröderna Russo och Kevin Feige satt så många tvivelaktiga idéer i rullning att slutresultatet av den storslagna avrundning av en elva år lång superhjälteresa skulle sluta som filmhistoriens dyraste antiklimax.

Vilka är dina tio största superhjältebesvikelser?