De tio bästa TV-seriefinalerna

Det är en svår konst det där, att avsluta en historia och göra den så tillfredställande som möjligt - i synnerhet för en historia i längre TV-format. på TV-rutan finns det oändlig potential att fånga så mycket som möjligt i sitt sista avsnitt, men pressen är desto större att infria så höga förväntningar efter så många år. Finns det ens något som heter "ett perfekt slut"? Min tidigare kollega Måns kåserade kring denna fråga i sin artikel om perfekta filmslut och denna gång riktar vi uppmärksamheten till TV-rutan: här är de tio bästa TV-seriefinalerna enligt undertecknad.

(räkna med spolers!)

(10) The Clone Wars - "Victory and Death"
Jag älskade The Clone Wars när det väl begav sig, men serien avbröts abrupt när Disney köpte upp Star Wars-franchisen - vilket såklart var snopet med tanke på hur mycket potential det fanns för en ordentlig final. Några år senare släpptes dock en färsk sista säsong av det animerade klonkriget och även om den hade sina nackdelar bjöd Dave Filoni på det blekaste slutet i franchisens historia. Det behövdes inga tal för att med ord uttrycka den tomhet som uppstod av att se Ahsoka vaka över klonsoldaternas tomma hjälmar - det närmaste hon hade en familj - och att se Darth Vader tyst observera sin lärlings övergivna ljussabel var förödande. Seriens sista, tystlåtna minuter kändes som en enda lång begravningsscen som lyckades med bedriften att beröra - något som prologfilmerna misslyckades med att göra.

(09) Twin Peaks: The Return - "Part 17 & 18"
Jag har nog aldrig känt så mycket ångest i en TV-series sista fem minuter. Man räknade kallsvettigt ner tiden när agent Cooper skulle lösa den allra största gåtan i sitt liv och man kom inget vart. Att beröva tittaren på svar och att driva med branschens ståkuk för nostalgi var David Lynchs medvetna mästerplan när han återvände till Twin Peaks, och jag älskade hur filmmakaren retades med den utsvultna tittaren ända in till dess sista sekunder. Finalen står sig nämligen som det kanske mest skrämmande TV-slutet jag någonsin har bevittnat. I säsongens allra sista minuter ställer Cooper sig frågan "What year is this?" och hela fasaden bara rasade, där den absoluta skräcken förseglades med ett så isande skrik att nackhåren fortfarande inte har lagt sig - och hela världen släcktes ner likt en avslöjad mardröm. Jag tvivlar på att det lär komma mer Twin Peaks efter detta, vilket gör dess final oförglömligt otäck.

(08) Regular show - "A Regular Epic Final Battle"
Den bisarra komedin om de lata parkskötarna Mordecai och Rigby var en populär Cartoon Network-show som passerade mig förbi när det sändes 2010, då blev man ju alldeles för vuxen för sådana serier - även om jag gillade det lilla jag hade sett. Ack, så härligt fel man kan ha ibland: Regular Show är i själva verket en show för 80/90-talsgenerationen som i själva verket var utklädd till en barnshow och som blev en stor tröst när jag en gång insjuknade i influensa. Trots att showen blev svagare mot de senare säsongerna var dess episka final så briljant att allt annat blev förlåtet. Finalen, som spolade fram karaktärernas liv till David Bowies "Heroes", var en hyllning till livet och det där komplicerade med att växa upp, vilket plötsligt gjorde Regular Show till en säregen coming-of-age-historia med massor av charm och hjärta.

(07) Deadwood: The Movie
Ja, jag fuskar väl lite nu, men jag insåg att jag inte kunde fullborda denna lista utan Deadwood-filmen - en TV-film som inte fungerar lika bra som en fristående film, men som blev ett ypperligt farväl till de älskade Deadwood-invånarna. Som tonåring mindes jag att jag ständigt följde nyheter om en potentiell Deadwood-film efter att HBO axade (idiotiskt nog) den mästerliga västernserien precis innan dess sanna uppgörelse och 13 år senare besannades plötsligt mina böner; ner från ovan välsignades vi med ett värdigt avslut på den våldsamma Deadwood-sagan, en krutfylld saga som gjorde alla karaktärer rättvisa i slutändan. Trots karaktärernas råbarkade natur kändes TV-filmen som ren balsam för själen, utan att någonsin bli falskklingande sentimental eller känslomässigt kletig. TV-filmen var med andra ord ett tillfredställande sista kapitel i en länge oavslutad bok...

(06) Samurai Jack - "CI"/"Battle Through Time"
Det spännande med slutet av Samurai Jack - en samuraj som reser genom tiden för att besegra en ondskefull demon - är att det faktiskt finns två officiella slut. Det första slutet var förkrossande deprimerande när det sändes för ett ental år sedan och har länge stannat med mig för att det resonerade så väl med mig. Känslan av tomhet och saknad som den stackars samurajen upplevde efter att ha förlorat sitt livs kärlek var perfekt gestaltat. Otroligt vackert gjort. Men tydligen var det alldeles för dystert för fansen, så skaparen Genndy Tartakovsky lät spelare låsa upp ett lyckligare slut i spelet Samurai Jack: Battle Through Time. En sådan sak! Som ett stort Samurai Jack-fan är jag såklart kluven. Jag älskar tyngden i det vågade originalslutet, men älskar också det lyckliga slutet. Det är sliskigt som attan, men ibland behöver man lite slisk i livet. Det finns med andra ord ett officiellt slut för alla Samurai Jack-fans och frågan är väl snarare vilket slut ni läsare föredrar?

(05) The Sopranos - "Made in America"
Det här var en seriefinal jag länge har brottats med. Ända sedan gymnasietiden har jag och övriga filmnördar i vänskapskretsen debatterat kring det kontroversiella slutet i en av tidernas allra bästa TV-fenomen. Alla känner ju till slutet vid det här laget: Tony Soprano väntar in sin familj i en restaurang till Journeys "Don't Stop Believin'" och plötsligt... slocknar allt. Som om någon hade dragit ur TV-sladden. Det är ett sådant omdiskuterat slut vars briljans helt beror på humöret; ibland känns det som att serieskaparna skrev in sig i ett hörn, ibland känns slutet alldeles magnifikt och oväntat. Eftersom Sopranos har letat sig in i den här listan har det till slut lutat mot att Sopranos-finalen är genial i sina sista oromantiska andetag. Allt i det sista avsnittet andades död och osäkerhet, där man lämnades kvar med en riktigt olustig känsla som enbart kunde förknippas med ögonblicket innan man till slut fick sova med fiskarna.

(04) Six Feet Under - "Everybody's Waiting"
Finns det något mer hjärtskärande TV-slut än denna? Mest troligt inte. Avslutningen på ett av HBO Max allra vassaste dramashower var så gripande att serieskaparna måste ha skapat serien enbart för att traumatisera världens TV-tittare med denna utmärkta final. Serien, som kretsade kring en familjeägd begravningsbyrå och dess dysfunktionella familjemedlemmar, var en lika stor hyllning till livet som det var en stark påminnelse om att döden inte väntade på någon. Seriens tårdrypande epilog gjordes dessutom ännu mer hjärtslitande till tonerna av Sias "Breathe Me", som i princip gjorde slutet nästan outhärdligt sorgligt. Six Feet Under lyckades med konststycket att besegra sin publik och förstöra dessa inifrån på bästa möjliga vis, vilket än idag förblir en svår bedrift att uppnå.

(03) The Leftovers - "The Book of Nora"
Var tog 2% av jordens befolkning egentligen vägen? Det är frågan som alla tittare ställde sig under The Leftovers tre makalösa säsonger, men som väldigt få karaktärer faktiskt brydde sig om att besvara. Lost-gubben Damon Lindelof är ju inte direkt känd för att snällt besvara alla frågor som uppstår i sina alster, men istället bjöd han tittare på ett alternativ som inte var alltför långsökt: en kärleksberättelse som inte definierades av existentiell ångest och olösbara mysterier, utan av mänsklighet. Det som verkligen knöt ihop The Leftover-säcken var värmen som manusförfattarna tillförde efter så många deprimerande turer och mot seriens ödesdigra sista minuter spelade det inte någon större roll vad som hade hänt med de försvunna människorna: alla hittar sin egen sanning på sitt eget vis, något som The Leftovers levererade ända in till slutet.

(02) Better Call Saul - "Saul Gone"
Ingen trodde väl att Vince Gilligan skulle kunna överträffa Breaking Bads tillfredsställande ridå, men jag skulle påstå att det var precis det och resten av hans kreativa team gjorde när det väl var dags att avrunda spinoffen Better Call Saul - ett sidospår som jag tror alla Breaking Bad-fans var glada att satsa helhjärtat på, för dess avslut var alldeles utsökt. Lysande. Belönande. Vågar man säga... perfekt? Där Breaking Bad genomsyrades av girighet och hämnd handlade Slippin' Jimmys resa om försoningens renande krafter och avskedet tittarna fick i den sjätte säsongens final var direkt vackert, frigörande och kärleksfull. Serien som sådan hade fungerat väldigt bra som Breaking Bads busiga småsyskon, men det hade verkligen inte varit samma sak utan dess omtänksamma epilog och den destination de älskvärda karaktärerna nådde till slut.

(01) Cowboy Bebop - "The Real Folk Blues" Parts 1 & 2"
Jag har skrivit om Cowboy Bebops perfektion i omgångar, men det tåls att sägas igen: avslutningen till världens bästa anime (come at me) är makalös. En noirdränkt delikatess med en hemsökande eftersmak. Det kunde inte ha slutat på ett annat sätt, eller på ett bättre vis: det kunde enbart sluta i blod och tårar. Det var audiovisuell poesi i sin mest hårdbarkade form och när eftertexterna väl nådde den kalla världsrymden, och den starkast lysande stjärnan tynade bort, var nådastöten total. Seriens profetiska slutmeddelande "You're gonna carry that weight" stämde mycket väl, för detta var en rysligt tragisk final jag inte har kunnat släppa sedan jag först bevittnade det under mina sena tonårsdagar. Cowboy Bebops ödesdigra avsked var ett filosofiskt och emotionellt kraftpaket som bevisade att vuxenanimation kunde vara så mycket mer än bara sex och våld. Det var en rökfylld blueskväll där dina tårar gömdes väl bakom din till synes stenhårda fasad, för du visste innerst inne att slutet sällan var lyckligt.

Vilken TV-final anser du vara bäst?