Dear rollspel...

Det är svårt att veta var man ska börja när man vill förklara en kärlek som funnits med en så länge att den blivit en självklar del av ens identitet. För det här är mer än ett tack, det är mer än en nostalgisk återblick - det är ett kärleksbrev till en genre som format mig, tröstat mig, och visat mig att det alltid finns en plats där jag passar in.

Rollspel har varit så mycket mer än bara en mysig stund i soffan. De blev mitt gömställe när verkligheten skavde. Min tillflyktsort när jag inte riktigt visste vem jag var. En trygg punkt när världen runt omkring kändes extra jobbig. Så, även om det är omöjligt att sätta ord på exakt vad rollspelen betytt för mig, så gör jag ändå ett försök. Det här är mitt kärleksbrev till rollspelen.

Det hela började när jag var sisådär runt sjuårsåldern, det vill säga runt året 2005. Redan då var jag en gedigen spelare, men hade genom åren först och främst hållit mig till alla möjliga varianter av förstapersonsskjutare à la Halo, Call of Duty, Battlefield, Rainbow Six och så vidare. Man skulle gärna sitta ett gäng över nätet och skjuta hejvilt tillsammans, superkul för en sjuåring.

Min storebror däremot, var lite mer mångsidig i sina spel och ofta när kontrollen inte befann sig i min hand, satt jag bredvid honom i soffan och observerade vad dagens spelprojekt bestod av. En av mina tidigaste minnen från den tiden är när han spelade första Fable-spelet och redan då kliade det i fingrarna. Nyfikenheten var ett faktum. Givetvis var jag inte så pass nyfiken att jag bönade och bad om att få kontrollen, nej, utan jag var en stilla betraktare som istället envisades med att ställa frågor om handlingen, vad som skulle hända och vad som hade hänt - till min kära brors stora förtret och irritation emellanåt.

Det här med att följa olika karaktärer, lära känna dem, bli investerad i en berättelse och dess värld - var väldigt nytt för mig. Visst, det fanns campaign-mode i tidigare nämnda titlar, men det var varken något jag fastnade för eller överhuvudtaget intresserad av. Jag ville ju bara skjuta hejvilt med mina kompisar. Nu däremot var jag helt fastlimmad i soffan och spänd på att se mer.

2006 släpptes Elder Scrolls IV: Oblivion och blev årets höjdpunkt för min storebror. Han spelade både dag och natt (till min stora besvikelse, för jag hade ju en bestämd tid för läggdags) och tillbringade timmar i sträck framför tv:n. Under den här tiden ville mina föräldrar mer än gärna att jag skulle testa lite olika sporter som den lilla soffpotatis jag hade blivit, vilket resulterade i att jag förlorade tiden i soffan bredvid min bror. Jag längtade ständigt tillbaka till soffan och hans sällskap, men kan ärligt säga att det inte blev så mycket Oblivion för min del.

När Fable 2 släpptes 2008, införskaffade givetvis min storebror det och jag blev återigen hans ständiga följeslagare så fort soffan stod på schemat. Rollspelen hade ännu inte helt etablerat sig i min egna spelrepertoar, utan jag valde fortfarande att betrakta det på håll. Anledningen varför vet jag ärligt talat inte, men utifrån hur jag var som liten berodde det nog till stor del på min dåtida envishet och bekvämlighet. Men, tillslut tog nyfikenheten över och även jag upptäckte Fable 2 på egen hand.

Jag älskade verkligen Fable 2. Det tog sig själv inte på största allvar, var otroligt charmigt och valmöjligheterna var till synes oändliga. Jag var helt värdelös på det, det kan jag erkänna. Men, trots att jag tyckte det var stundom svårt - var det svårt att hålla sig borta. Jag minns att jag tyckte det var superkul att man kunde skaffa barn och gifta sig, för helt plötsligt var det inte bara ett actionrollspel, utan även en perfekt mamma-pappa-barn simulator. Jag skrattar lite åt mig själv, nu när jag skriver ner mina minnen. För så här i efterhand, hade jag ett väldigt säreget sätt att spela Fable 2. Fantasin hade verkligen inga gränser när man var liten.

Under den här tiden, började jag tycka att det var lite jobbigt med kompisar. Jag hängde ofta med de nördiga pojkarna i klassen, tjejerna i min klass spelade definitivt inte tv-spel och pratade mer än gärna om smink och pojkar (usch och fy). Jag hade några tjejkompisar som jag hängde med till och från, men kände ofta att jag aldrig riktigt hörde hemma någonstans. Flickorna tyckte jag var tråkig, alldeles för "pojkig" och "nördig". Samtidigt tyckte pojkarna att jag var för "tjejig", trots att jag mer än gärna lekte rollspel ute på rasterna där vi byggde upp egna världar och karaktärer. Jag vill dock betona att jag inte på något sätt hade en dålig barndom eller inte hade några kompisar alls, utan det handlade snarare om att jag aldrig riktigt kände att jag hörde hemma någonstans. Att var jag än var, så passade min pusselbit aldrig riktigt in. En känsla jag fortfarande kan känna, till och från.

Fram tills nu, tyckte jag väldigt mycket om rollspel. Men det var fortfarande ett relativt outforskat område när det kom till mitt eget spelande. Detta kom att förändras dagen min pappa, med viss envishet och övertalning, introducerade mig till Mass Effect (2007) med orden: "Jag har hört att detta är ett spel för tjejer, så jag tror att du kommer älska det."

Jag var såld, begeistrad, uppslukad och förtrollad. Egentligen alla synonymer du kan tänka dig för att beskriva den kärlek och fascination jag hyste och hyser gentemot Biowares mästerverk Mass Effect. Det var som ett slag i magen, kom från ingenstans och träffade rakt in i solar plexus för att slå andan helt ur mig. Allt från karaktärerna, handlingen, valmöjligheterna, hela rubbet egentligen. Jag minns det som igår. Hur förtrollad jag blev, så fort jag antog rollen som Shepard.

Efter den revolutionerande rollspels-uppenbarelsen, tog det inte lång tid innan jag letade fram allt fler rollspel att förälska mig i. Dragon Age: Origins , Elder Scrolls V: Skyrim, Fallout 3, Fable 3, The Witcher-serien, Mass Effect 2 och 3 - jag förstod äntligen vad Jasmine och Aladdin sjöng om i "A whole new world". Jag älskade att kunna skapa egna karaktärer, bestämma deras personligheter både in-game och i mitt huvud, detsamma för deras bakgrund. Timmar uppe på timmar tillbringade i sträck med att bestämma alla olika komponenter för karaktären jag skulle inta rollen som. För mig blev rollspelandet mer än bara ett spelande. Det var ett berättande, en plats där jag kunde leva ut mina fantasier och berättelser i rollen som någon annan. Jag kunde vara vem jag ville. Pusselbiten kändes aldrig för stor, för liten eller för annorlunda. Den passade helt perfekt i världen jag skapade.

Och kanske är det just det som är det vackra med rollspel. Att för en stund få kliva in i en annan värld, i en annan roll, där man inte behöver rätta sig efter verklighetens ramar, regler eller krav. Där val spelar roll, där ens röst är stark, där man får lov att vara hjälte, skurk eller rebell. Där man kan drömma sig bort eller fly undan, när verkligheten kräver det. Där man får lov att vara precis vem man vill och där man duger, precis som man är.

Så tack, rollspel. För att du fanns där när jag behövde dig. För att du fortsätter finnas där. Och för att du, oavsett tid och plats, alltid får mig att känna mig som hemma. Mitt hjärta tillhör dig - för alltid.