
Jag har gnagt, gnuggat och idisslat denna inledning 1000 gånger nu men hur jag än gör, vad jag än skriver, framstår det alltid som så fjuttigt. Ovärdigt ett kärleksbrev av rang, av den klass som du just nu är på god väg att läsa igenom. För det är vad detta är, ett kärleksbrev - ett personligt bud dränkt i förtrollad uppskattning för en spelform och en subgenre som under årtionden gjort mitt liv till något bättre. Jag hade aldrig velat leva utan dig, simracing. Detta är min kärleksförklaring till dig.
För mig började allt med Grand Prix Legends i oktober 1998. Jag testade det spelet hemma hos en arbetskollega och fastnade så ordentligt att jag tror att jag belägrade hans arbetsrum i tre veckor därefter. Om du, Gunnar, läser detta - Så vill jag tidigt i denna babbliga krönika både tacka för ditt tålamod där för snart 27 år sen, och be om ursäkt för att jag likt en torsk byggde ett beroende av prylar och spelupplevelser som för sin tid, för min del, endast gick att uppleva hemma hos dig.
Det var Iracing-gubben David Kaemmers vision om en skoningslös, kompromisslös, superutmanande racingsimulator baserad på 1967 års Formel 1-säsong som var startskottet för undertecknad. Efter det var jag och har alltid varit en hopplös storkonsument av simulatorracinggenren och det har under flertalet år varit så pass beroendeframkallande att jag i slutändan tvingat mig själv att avstå, för att kunna sköta allt annat i mitt liv.
Jag började intresserade mig för racing som sjuåring då min farfar köpte en Lancia Stratos WRC (Grupp-A) till mig och snickrade ett litet rallygarage till mitt (och min storasysters) lekrum. Min farfar gick bort bara tio månader senare men innan dess hann han visa mig var rally var, och det var såklart avgörande för mitt sedan dess brinnande intresse. Jag vårdade den där Stratosen som om den vore gjord av de finaste av diamanter/smaragder och har sen dess alltid älskat rally.
När jag några år senare för första gången rattade en gokart stod det klart att jag inte bara var förhållandevis snabb runt en bana, redan utan träning och erfarenhet, men också älskade allt som hade med asfaltsracing att göra, också. Redan som tioåring greppade jag utan guidning eller direktiv ungefär var apex i en kurva låg, var jag behövde bromsa och hur för att bli så snabb som möjligt och jag minns med stor tydlighet hur besattheten kring det här med att hela tiden bli snabbare, hela tiden pressa däcken till gränsen (och ibland över den) satte in, då. 38 år har passerat sen dess. Jag känner fortfarande samma besatthet. Jag älskar rally lika mycket idag som för 40 år sen. Jag älskar racing mer än någonsin. Jag har bensin i mitt blod, och jag kan inte göra något åt det.
För det fanns en tid då jag önskade att det skulle gå över. Fascinationen för fart, kärleken till bilar och motorsport. För det blev för dyrt och efter att ha sabbat ryggen i en Grupp E-bil, borde jag naturligtvis ha klivit bort från allt det där, för gott. Men hur gärna jag än velat stå över och undvikit racingen, för mitt fysiska välmåendes skull, har det aldrig gått. Och när kroppen inte längre pallade för att sitta i en rallybil, gokart eller banbil och pressa varv, har simracingen alltid funnits där. Inte bara som komplement men även som en ersättare, som under långa perioder i mitt liv fyllt den där kvoten av besatthet rörande racing.
När jag, hårdvaruskribent Fredrik Lindman plus två gemensamma gamla barndomsvänner drog igång det simracingprojekt som hängt med här på Gamereactor nu under flertalet år, gjorde vi det till följd av uttråkning. Vi var både två ganska uttråkade av såväl våra respektive arbeten samt våra hobbys, som för oss både stod stilla - just då. Nyfikenhet, ambition och tristess drev oss framåt mot en simrigg som idag toppar det mesta i hela landet. Vägen dit har knappast varit rak, men fylld av kurvor och utmaningar och jag kan med handen på hjärtat säga att jag har älskat varenda liten sekund av det.
För exakt sju år sen, innan simracinggenren på riktigt exploderat och via pandemier och teknisk ambition nått längre än vad jag tror att många av oss fans hade kunnat drömma om, började vi bygga på det som idag är Gamereactors Racingrigg. En "seat mover" från Next Leven Racing, plastrattbas från Thrustmaster och en simpel lösning med en 43" LCD-monitor från Philips banande väg för något mycket större och gradvis, bit för bit, under sju års tid - har dagens version av Racingriggen växt fram. Vi har testat hundratals produkter, kombinerat allt med allt och testat oss fram i ett ständigt växande landskap av mer eller mindre välgjorda komponenter.
Utöver det faktum att vi för tre år sen fick idén om att försöka kombinera två olika motionsystem för att på så sätt kunna emulera "six degrees of freedom" sett till hur en racingbil rör sig, har mycket också handlat (för vår del) om enkla men effektiv haptiska lösningar för att skapa inlevelse genom att lura hjärnan. Vi har fem stycken små lamellbaserade elmotorer bakom pedalerna, på växelspaken, på handbromsen, under stolen - som alla mappats till delar av bilen och dess motor för att ge känslan av verkliga vibrationer, från motorrummet och chassit - medan en särskild bältesspännare drar och släpper efter fyrpunktsbältet, allt för att emulera känslan av G-kraft. Tillkommer gör vårt vindsystem som skjuter på vind beroende på hur snabbt man kör i spelet, något som aldrig riktigt upplevs som att "det blåser" i Racingriggen, utan snarare som en osynlig och ytterst effektiv förstärkare av fartkänslan.
Idag är simracinghobbyn dessutom en social grej för egen del, och då syftar jag inte på den sociala biten att sitta med andra likasinnade i en onlinelobby och orera om sportbilsfavoriter innan racestart i favoritspelet. Jag pratar om, hur jag och fyra gamla, goda vänner (som alla varit delaktiga i bygget av riggen) kör simracing - tillsammans. Vi träffas en dag per vecka, dundrar igång hela riggen med allt vad det innebär, för upp individuella tider i en databas och tävlar om vinnaren av totaltid under cirka fyra timmars körning. Det är en sammankomst som vi pysslat med, varje vecka - utan undantag, i fem års tid nu och när vi inte tävlar i något av simracingspelen, i riggen, så servar vi den och dess motionsystem, lagar något som gått sönder eller byter ut gamla grejor och testar nya komponenter. Det har blivit lite som en "riktig" racinghobby - en utan de orimliga kostnaderna, fysiska påfrestningarna eller skadorna som inte sällan kommer på köpet.
Jag älskar simracing. Jag älskar simracing mer än någon annan spelform idag för att det låter mig uppleva riktig racing och all dess förtrollande, berusande adrenalinkickar samt utmaningar - utan att utsätta min gamla ihopskruvade gubbkropp för mer vansinne ute i rallyskogen, eller i avåkningszoonerna runt valfri favoritbana. Simulatorracingen är idag min favorithobby och jag har så otroligt många fantastiska speltimmar och upplevelser att tacka denna spelform för att det inte går att radda upp utan att riskera att knäcka vår databas textmängdsgräns. Dear simracing... Tack.