OBS! Denna text innehåller Alien: Covenant-spoilers och om du ännu inte sett den filmen bör du inte läsare vidare.
I skrivande stund avrundas Alien Covenant i bakgrunden. Androiden David har precis stoppat om Daniels i sin hypersömnkammare och har valt ut Wagners "Entry of the Gods Into Valhalla" som sällskapsmusik medan han spyr upp de utomjordiska äggkapslarna och placerar i tryggt förvar bland kolonisterna. Jag gillade verkligen Alien: Covenant när det väl begav sig och gör det ännu, men det har inte undgått mig att många ser Covenant som ett steg i fel riktning för filmserien; vissa menar att filmen egentligen inte tillför någonting nytt och vågar inte ta ut svängarna, medan andra till och med menar att filmen är en skymf mot originalen och att Ridley Scott bör pensionera sig med omedelbar verkan.
Givetvis är det svårt att återskapa något så genialt som Alien, men de starka reaktionerna gjorde mig nyfiken på vad det är som gör Alien-serien så speciell, än idag, och tar mig tillbaka till en tid där jag var en ung, kaxig pojkvasker med stor fantasi som ville se de värsta skräckfilmerna genom tiderna. Mina föräldrar rekommendera Alien från 1979 till mig och efter den traumatiserande scenen där Dallas går ner i ventilationssystemet för att bränna ut inkräktaren, ploppade mina ögon nästan ur sina ögonhålor av skräck.
Det var egentligen inte jump scare-monstret som skrämde skiten ur mig, det var den pipande pricken på deras datorskärm som gjorde ventilationsscenen så förbenat stressig. Det är ett oerhört enkelt och subtilt knep för att visa hur nära hotet är utan att faktiskt visa det och de upptrappande ropen på Dallas sätter kronan på verket i en av de mest geniala skräckscenerna jag har sett. Det är ren desperation och hjälplöshet, i en situation som inte har en enkel lösning. Att bli kvarglömd, ensam, därute i rymden skrämde mig och känslan av ångest, klaustrofobi och oro hängde länge kvar nätterna därpå. När jag försökte sova, föreställde jag ofta mig själv i rymden, ensam och gömd i hypersömnkammaren och väntade på att utomjordingen skulle hitta mig.
Det var en kuslig känsla som på samma gång var märkligt trivsam. Jag drömde ofta om att se ut mot den kalla, vackra rymden från mitt skepp och kände en mysig, pirrande känsla av förundran. Men jag påmindes också om hur rymden kan vara så förrädisk och tom. Att befinna sig i ett tom ingenmansland utan någon möjlighet att få hjälp eller kontakt med andra människor var något som Ridley Scotts mästerverk väl tog vara på. Det var inte bara det faktum att besättningen var inlåsta ombord Nostromo med ett blodtörstigt monster flera ljusår från mänsklig kontakt; det var också det faktum att Weyland-Yutani Corps brydde sig mer om varelsens välmående än om människorna ombord. De ansiktslösa, anonyma personerna bakom datorskärmen hade ingen som helst vetskap om vad som hände på skeppet och svarade tillbaka på så omänskliga och oförstående vis att man genast blev mörkrädd av helt andra anledningar. Om inte dina arbetsgivare förstår allvaret i din utsatthet, vem kan du vända dig till egentligen? Alien var i princip både en klassisk monsterfilm och en renodlad Kafka-mardröm, och det är få skräckfilmer som verkligen får dig att känna dig ett miljontals ljusår bort från all mänsklig kontakt.
Detta gav mig såklart mersmak och när jag sedan såg Aliens från 1986, var jag förvånad över tonskiftet; här var det ruffiga marinsoldater, hundratals aliens, dånande maskingevär och sprutande, frätande blod som gällde. Men känslan av övergivenhet hängde kvar sedan sist och medan Cameron gjorde det lite väl övertydligt att människan egentligen var galaxens farligaste rovdjur, fanns hotet av Weyland-Yutanis känslokalla motiv kvar medan karaktärerna var strandsatta i en nedslaktad människokoloni. De ruffiga marinsoldaterna var plötsligt inte så tuffa längre när de insåg att de hade att göra med en perfekt organism som förökade sig lavinartat.
Cameron förstod dessutom hur man skapade en tajt stämning genom att fortsätta bygga på den där kusliga ventilationsscenen i originalet. Scenen där ett par vaktvapnen placerades ut i en korridor, i väntan på en ny svärm av vidunder och allt vi egentligen ser är hur ammunitionen sakta men säkert räknar ner till noll, var också genuint enkel i sig - det var ett lönlöst försök som enbart finns till i filmen för att presentera hur hopplös situationen var. Ingenting kunde ta sig an detta till synes odödliga hot och i denna scen behövde vi inte heller se monstren för att göra utsattheten effektiv. Ibland räcker det med scener som denna för att skapa stress, eller den ruskiga scenen där de pipande prickarna översvämmar scanningskärmen och karaktärerna förstår inte prickarnas egentliga position tills de tyst inser att det finns ett ventilationssystem ovanför dem. Även scenen där Ripley vaknar efter en tupplur och ser en tom facehugger-burk på golvet räcker för att sätta hjärtat i halsgropen. Ibland handlar skräck om det du inte kan se, helt enkelt.
Aliens blev i slutändan mer av en actionfilm än en skräckrulle, där svärmar av monster och en gigantisk Alien-drottning tog fokus. Men föreställningen av att vara utsatt i ett mardrömslikt scenario, medan skoningslösa varelser strök omkring, fanns definitivt kvar där och var en obetalbar känsla man fick en kick av. Likt galna berg-o-dalbanor, får man en skön adrenalinkänsla av att utsätta sig för någon slags fara, där man i filmvärlden ju föreställer sig själv i karaktärernas situation från den trygga vardagsrumssoffan. Det är nästan en renande känsla att känna sig lika övergiven som karaktärerna och om något är Alien-universumet ett perfekt skräckexempel som man kan relatera till. Filmerna är märkligt inbjudande i sin ensamhet för att vi känner med de här arma stackarna, för att vi på sätt och vis kan se oss själva i deras panikartade utspel. Skulle vi exempelvis leta efter vårt husdjur om den sprang vilse i rymdstationen? Skulle vi skona Burkes liv efter att ha släppt lös ett par facehuggers? Var skulle vi gömma oss om vi stötte på rymdkräket? Alien-världen är så lockande i sin gräslighet att vi mer än gärna möter våra rädslor i denna älskvärda framtid...
Nedräkningen av ammunitionen är också en nedräkning av ditt liv
<newpage>
Alien 3 från 1992 var i sin tur en obarmhärtig och oerhört dramatisk uppföljare som dessvärre inte levde upp föregångarnas solida skräckkaliber. Produktionen av Alien 3 var också kantad med problem, där studion ständigt lade sig i David Finchers regidebut, manus var inte färdigskriven när inspelningen började, omtagningar gjordes hela tiden och puckade deadlines stod i vägen, vilket fick Fincher att avsäga sig sin inblandning i projektet. Även om filmen sedan klipptes om till det bättre i Assembly Cut, ansågs filmen ändå vara underlägsen sina starka föregångare då man vid det här laget kände vi redan till alla monstrets knep och vet vad vi har att förvänta oss av filmserien. Men vad Alien 3 gör så väl - och som gör filmen till en av mina personliga favoriter - är filmens emotionella fokus på hjältinnan Ripley; det hoppfulla slutet från förra filmen blev ett minne blott när en lömsk facehugger sabbar deras räddningskapsel och får farkosten att kraschlanda i ännu en industriell ödemark som denna gång befolkas av religiösa fångar. Ripley är den enda överlevaren, men hemsöks åter av Xenomorphen och får dessutom reda på att hon bär på Alien-drottningen, som kan bryta sig loss från hennes bröstkorg vilken minut som helst.
Hon vet att hon är dödsdömd, att hon inte kan undgå sitt öde och att allt som har minsta chans att göra henne lycklig tas ifrån henne med en gång. Det ligger en rå grymhet som nästan gränsar till grekisk tragedi i Ripleys sista kamp mot rymdinsekten, en tung och deprimerande domedagskänsla som påminner oss om att Ripleys värld är vår värld; den går sönder när hennes enda hopp om ett normalt liv dör med Newt och tvingas betala med sitt liv för att göra sig av med utomjordingshotet och människan är återigen galaxens största rovdjur när det visar sig Weyland-Yutani fortfarande vill åt Xenomorphen. Alien 3 hör till en av mina favoritfilmer just för sin deppiga, skitiga och tröstlösa ton som håller sig till Alien-världens tradition att göra livet surt för huvudpersonen. Rädslan att penetreras och tas ifrån sin frihet, som ju varit en ett kännetecken i filmserien, bekräftas ytterligare när Ripley bokstavligen blir omringad av våldtäktsmän och psykopater och värre blir det när hon inser att skadan redan är gjord: facehuggern ombord räddningskapseln har redan våldfört sig på hennes kropp och väntan på drottningens födsel blir odräglig.
På samma gång förmänskligades också fångarna när de inser vad Ripley har fört med sig; de renrakade, munkliknande fångarna var lika bortglömda och övergivna av mänskligheten som Ripley och även om hennes feminina närvaro går emot allt som deras trosföreställning går ut på, förstår de också att det befinner sig i samma, utsatta båt som Ripley - döden krafsar på dörren och det enda de kan göra är att trotsa den in i sina sista andetag.
Dödsångesten var alltså fortfarande påtaglig i den tredje Alien-mardrömmen. Det må inte skrämma slaget på mig som originalet, men det lyckades ändå framföra filmseriens ångestfyllda mörker och nådde nya hjärtklappande nivåer när Ripley kastar sig själv i det kokande blyet som en sista förolämpning till Weyland-Yutani. Hennes hjärtslitande uppoffring var en bitterljuv triumf som förseglade en magiskt dyster filmserie ända tills den ohyggliga Alien: Resurrection fullständigt bröt Alien-förtrollningen. Vilken misär den filmen bjöd på, av helt fel anledningar.
Ljusstakarna släcks en efter en av mörkret, precis som de fördömda själarna i fängelset
Med Resurrection (1997) var det tydligt att skräckmagin var borta. och påminner mer om någon korkad actionfilm som Deep Blue Sea än om en Alien-film. Vad hände egentligen? Medan den perversa, surrealistiska stilen passade den groteska monsterhärvan som handen i handsken och den sexualiserade äckelpäckel-känslan kröp under skinnet, var handlingen mest en upprepning av sådant som vi redan har sett och överlevarna som vi är tänkt att bry oss om agerar mer som gapande karikatyrer än om utsatta människor i en kylig Alien-film. Joss Whedons lättsamma Firefly-stil passade helt enkelt inte ihop med regissörens vridna framtidsvision och lämnar filmtittaren med en förvirrad röra som, mest av allt, saknade mänsklighet. Man får inte riktigt samma övergivna, utsatta känsla när filmen uppträdde mer som en typisk slasher där man mest räknade ner vilka karaktärer som skulle bita i gräset. Hur kan man relatera till den tidigare etablerade utsattheten när minsta skräckpotential går förlorad i en gapig, frånstötande och fånig hopkok av dåliga idéer?
Nä, om vi ska prata riktiga Alien-uppföljare måste jag inkludera ett av mina absoluta favoritspel på senare tid i diskussionen, Alien: Isolation. För om man som filmtittare kände sig utsatt i originalfilmen, blir upplevelsen desto mer intensiv när du har möjligheten att kontrollera en version av dig själv i en ödelagd, ekande rymdstation och spelet är i grunden en mer renodlad Alien-upplevelse än de senaste 20 årens Alien-relaterade filmer.
Det finns en oslagbar tjusning i att titta ut mot den stjärnspäckade horisonten från Sevastopol-stationen, där den klassiska Alien-musiken och storheten i den tomma rymden får dig att krympa och gör dig mer utsatt en någonsin. Det är också hänförande att sitta inlåst i ett skåp och vänta ut det odödliga hotet; att svettas ymnigt om händerna och känna sig handlingsförlamad är precis vad jag var ute efter alla dessa år, att känna sig paranoid i varje vaken minut är en uppfylld dröm sedan barnsben och den ångestladdade desperationen i beslutet att springa till hissen - trots att utomjordingen kan höra dina skräckslagna steg - är fasansfylld känsla som når ett katharsisliknande tillstånd när den skrikande, galopperande besten till slut hinner ifatt dig och krypet slungar sin sekundära mun rakt i nacken på dig.
Känslan av att undvika att göra minsta ljud och att lyssna efter äckliga, klättrande ljud i ventilationssystemet med surroundljud är för frestande och alldeles för mäktig; att ständigt plocka fram rörelsescannern i de mest panikframkallande situationerna eller att konstant gömma sig under kontorsbord är en svårslagen känsla. Även om spelet lider av buggar och långdragna spelsekvenser, är Isolation - sett till stämning och känslan av utsatthet - en gudomlig spelupplevelse som förstår vad som gjorde de äldre Alien-filmerna så framgångsrika. För mig är Amanda Ripleys tragiska jakt på sin förlorade mor ett kärleksbrev till alla Alien-fans och en självklar uppföljare i Alien-sagan som jag sent kommer att glömma.
Helvete, nu kommer den, nu kommer den, åh Gud, nu kommer den
När vi inte kan känna samma desperation och rädsla som karaktärerna vi ser på filmduken, avtar fantasin om att befinna sig i karaktärerna skor och detta är väl vad som punkterar ett par annars mycket stämningsfulla Alien-prequels. Prometheus är redan ökänd för sina idiotiska karaktärer och medan besättningen i Covenant är betydligt lättare att gilla, blir filmen mer upptagen med skapandefilosofi och lämnar den strandsatta besättningen i baksätet. Vi som tittare borde känna oss obekväma, övergivna och till slut förråda av Davids obehagliga motiv, men det gör vi aldrig.
Tänk er istället om Daniels och gänget aldrig stötte på David och att vi istället följde överlevarna genom ruinerna av en avliden, främmande civilisation. Varje hörn luktar som döden och varje vaken minut är en minut närmare ett mentalt sammanbrott. Ledarskapet brister ännu mer när ingen kommer överens om vad de borde göra och Daniels, som tar på sig kaptenrollen, försöker tafatt hitta lösningar, men inget fungerar och ingen svarar tillbaka på deras nödrop. Samtidigt närmar sig något ondskefullt enligt deras scanner och en efter en minskar besättningsantalet. Allt Daniels kan höra i de döda skogarna är sin ökande hjärtfrekvens, samtidigt som hotet närmar sig alltmer och alltmer. Det är en livslevande mardröm. Hon är i helvetet.
Men detta är bara rent önsketänkande, för det är redan tydligt att Ridley Scotts nya prequelserie inte längre bryr sig om att skrämma folk. Prequelfilmerna handlar i grunden om en androids existentiella frustration och bör inte vilseleda filmtittare med naiva besättningar längre. För de sista 15 minuterna i Covenant, där det klassiska rovdjuret härjar ombord kolonistskeppet, är nämligen filmens sämsta del och att se monstret klättra omkring i retrodoftande sci fi-korridorer räcker inte för att sätta skräck i filmtittare; om en Alien-film ska lyckas igen, måste tittaren kunna föreställa sig själv i besättningens situation. Du måste känna att du är fast med ett blodtörstigt monster och att det inte finns något du kan göra åt saken. Att ingen kommer att hämta dig. Att ingen kommer att komma ihåg dig. Att ingen kan höra ditt isande tjut flera ljusår bort i den tomma, kalla rymden...
