Vilken konsol har haft den längsta livslängden? Playstation säger vissa, medan spelare äldre än tio år flinar hånfullt. Ett något bättre förslag är den ursprungliga Game Boy, men nog måste man väl säga att den är död vid det här laget, om inte annat förbijoggad av Game Boy Color. Men en riktig gamling stapplar nu in på sitt fjortonde år.
När den släpptes 1990 var Neo-Geo AES (advanced entertainment system) huvud, axlar, knän och tår över motståndet. Detta trots blygsam prestanda vilken lyder som följer:
* Två processorer på 16 bitar (12 MHz) respektive 8 bitar (4 MHz)
* Upplösning: 320 * 224
* Färgdjup: 12 bitar (4096 färger samtidigt)
* Arbetsminne: 64 Kb
* Videominne: 68 Kb
* Ljudkanaler: 15
Det som ändå gjorde spelen så otroliga var minnesutrymmet i kassetterna. Från början låg maxstorleken på 330 megabit (41,25 megabyte) men utvecklingen tillät snart närmare 800 megabyte. Nackdelen med dessa var priset. Redan från början fick köparna räkna med priser på 3000 kronor per kassett. Från början var det rent utav tänkt att Neo-Geo enbart skulle gå att hyra. Men trots sanslösa priser levde Geon vidare och byggde stadigt upp en trogen, för att inte säga fanatisk skara anhängare. Främst eftersom arkadversionen MVS (multi video system) utgjorde en billig grund för arkadhallsägarna att uppdatera allt eftersom nya spel släpptes.
Men efter fightinggenrens minskande betydelse och SNKs ovilja att förnya sig började det gå dåligt för det anrika Osaka-företaget. Missarna med arkadmaskinen Hyper Neo-Geo 64 och den bärbara Neo-Geo Pocket ledde till att SNK först tvingades lägga ner verksamheten utanför Japan. Dråpslaget kom den 30:e oktober 2001 då SNK förklarades i konkurs. Det visade sig att företaget Aruze som tidigare köpt SNK hade missbrukat deras licenser och i stort sett sugit den sista musten ur dem. Men allt var inte över. Gamla chefer för SNK hade bildat det nya företaget Playmore som samlade upp de splittrade licenserna och nu försöker återskapa förtroendet för varumärket SNK Neo-Geo. Och sent förra året släpptes både Rage of the Dragons och King of Fighters 2002. Till - just det - Neo-Geo AES samt MVS. Än lever liket. Och i år är ett flertal spel planerade, bland annat SNK vs Capcom och Shin Power Instinct.
Från början hade SNK försökt slå Capcom på bortaplan med sina gatufightingspel Art of Fighting och Fatal Fury. Trots genuin spelkänsla och intressanta berättelser haglade glåporden tätt, inte minst när spelarna fick syn på Ryo och Robert - två hjältar med klara Ryu-och-Ken-komplex. Inte var det någon som brydde sig om att det faktiskt var samme karaktärsdesigner som hade gått över till SNK och försökte förbättra sina ursprungliga idéer från Street Fighter...
Neo-Geons framgång beror främst på tre serier: Samurai Shodown, King of Fighters och Metal Slug. Samurai Shodown visade att SNK minsann kunde skapa något helt nytt. Med en ofattbar samurajkänsla, stilren musik och läckra karaktärer slog sig bland annat Haohmaru, Nakoruru och Ukyo rakt in i fightingvärldens hall of fame. Inte långt därefter kombinerade SNK sina bägge andra serier med andra klassiska hjältar från till exempel Ikari Warriors och helt nya huvudkaraktärer. King of Fighters var fött, och trots att Samurai Shodown i praktiken tog slut 1997 så lever KoF fortfarande. Upplägget med lag om tre figurer är ett standardalternativ idag, men det var SNK som var först.
Metal Slug blev ännu en sensation. Konceptet togs från Konamis och Treasures Contra-spel, men lade till otroligt detaljerade handritade världar med filmliknande animation. Det finns få spel som ser så levande ut som Metal Slug, den låga upplösningen till trots. Efter fem spel (Metal Slug X är en remix av tvåan) med små förbättringar hela tiden är Metal Slug en av SNKs serier som fortfarande lever och har hälsan. Skulle prislappen på originalet (runt tjugotusen kronor) avskräcka finns det en utmärkt konvertering av Metal Slug X till PS One. Dessutom är trean på väg till PlayStation 2, men om den kommer hit är tveksamt.
Förutom dessa tre stora serier finns en uppsjö av fantastiska spel, särskilt i fightinggenren. Last Blade, Last Blade 2, Real Bout Special, Kizuna Encounter, Sengoku 2001, Magical Drop, Aero Fighters, Mark of the Wolves, Pulstar och Super Sidekicks är bara några exempel. Men SNK utnyttjade aldrig konsolen för något annat än arkadkonverteringar, och det är få människor som vill (eller har råd att) betala tretusen kronor för ett spel de kan spela i arkadhallen för fem kronor åt gången. Att SNK och nu Playmore fortfarande släpper spel till samma maskin tretton år senare är både vansinne och ett mirakel. SNK förblir trogna sina fans - på vinst och förlust.