Det bästa spelåret: 1999

Jag var 22 år gammal, hade relativt nyligen fått mitt första jobb och knegade för fullt. Med ett riktigt jobb kom en riktig lön, och dessutom hade vi ju det här nya internet (som socialdemokraternas kommunikationsminister och IT-ansvarige tre år tidigare förklarat bara var en fluga) vilket ledde till att jag hade friheten att äntligen kunna leva som gamer. Och det ordentligt. Jag kände chefredaktör Hegevall mycket väl redan på den här tiden och han hade sent 1998 visat mig en importerad japansk Dreamcast.

Med mina kontakter, pengar och internet fick jag snabbt tag på en egen enhet från Japan och Dreamcast var mer än något annat det som formade 1999 för mig. Det var som att leva i framtiden i ett års tid då PC var lika med ohyggligt krångel och 3D-kort som fungerade... sådär. På konsolsidan hette alternativen Playstation och Nintendo 64, vilket var ungefär som att jämföra Playstation 2 med Playstation 3. Skillnaden tekniskt var enorm, och eftersom Dreamcast inte släpptes förrän under hösten 1999 blev mitt hem en naturlig samlingslokal för mina vänner men även fighting-entusiaster från hela Sverige som via internet blivit ett community.

I januari satt fullständigt trollbunden med mitt första Dreamcast-spel som var Sonic Adventure och det gjorde intryck. Det var snyggt, ilsnabbt och kotten var cool igen för första gången sedan Mega Drive. Det skulle också bli sista gången han var cool på minst lika länge, men det visste jag ju inte då. Den sista januari släpptes ett spel som hette Silent Hill i USA, en ny spelserie som tydligen skulle vara otäck. Jag importerade glatt, och jodå, en modern klassiker av det mer obehagliga slaget var född. I februari brukar spelåret smyga igång på allvar och år 1999 var inget undantag. Jag hade sedan länge förhandsbokat Final Fantasy VIII som anlände i mitten av månaden. Något av en vattendelare och ingen personlig favorit i serien idag, men jag var som trollbunden av Squall och hans äventyr med ett milt sagt spretigt gäng kompanjoner.

Samma månad kom även en kompis förbi med Mario Party som just släppts i USA. Jag hade inga förväntningar, men det blev startskottet för en livslång kärlek till fenomenet minispel och Mario Party i synnerhet. Vi spelade, skrek, spelade och skrek lite mer åt varandra. Än idag, snart tjugo år senare, är det här en serie jag verkligen gillar och som jag hoppas det kommer mer från så snart som möjligt till Switch. Det bästa spelet denna månad var ändå Powerstone till Dreamcast som än idag känns som en nyskapande milstolpe jag verkligen inte fattar varför Capcom inte gjort mer av. Slagsmål i helt tredimensionella omgivningar med en 'katt och råtta'-lek där de kraftstenar som gav spelet dess namn behövde samlas in för att kunna förvandlas till en superversion av sig självt. Mitt importspel gick varmt och än idag hör detta till mina favoriter.

Vid den här tiden pluggade jag japanska på Folkuniversitet och hade ett brinnande intresse för allt som rörde Japan. Därifrån kom all manga och animé jag konsumerade i stora lass, liksom de bästa spelen. Hur det än var med den saken så importerade jag dejtingsimulatorn Kita e White Illumination till Dreamcast i mars och fick verkligen kämpa för att ta mig någonstans. Jag kollade på det våldsamt japanska introt hur många gånger som helst, valde alternativ på slump i de fall jag inte fattade vad som stod och spelade minispel - samt var hur glad som helst.

Andra spel som kom till Dreamcast i mars var Puyo Puyo 4 och The House of the Dead 2, varav jag såklart importerade båda. Förstnämnda är ett av mycket få pusselspel i historien jag skulle utdela högsta betyg till och det var ett givet inslag på våra spelkvällar. House of the Dead var ett av de sista riktigt bra ljuspistolspelen för hemmabruk och det kändes halvt ofattbart att kunna spela det på min TV. Som att ha en arkadmaskin hemma i en tid när dessa stod för den bästa tekniken. Segas ljuspistoler var dessutom grymt coola, bara en sådan sak!

För de som inte hade tillgång till importspel var mars och april annars förhållandevis lugna månader då inte särskilt mycket hände och vi kunde mest läsa i tidningar och på nätet om vad som väntade runt knuten, vilket var en hel del. I maj kom nämligen det möjligen bästa fightingspelet någonsin, Street Fighter III: Third Strike, i japanska arkadhallar och jag gick omkring som ett dregglande kolli i väntan på en lansering för hemmabruk. Det är än idag ett absolut mästerverk och en stilstudie i hur man tillför en genomtänkt ny funktion till ett spel som i ett nafs kastar om förutsättningarna och gör allt dubbelt så bra. Third Strike är ett spel jag spelar än idag åtminstone ett par gånger per år, och det har inte åldrats en dag.

Spelsommaren 1999 är en av de mest klassiska någonsin och i juni kom ett annat spel som väl får beskrivas som hyggligt stilbildande, nämligen Counter-Strike. Ett år senare skaffade Valve alla rättigheter och resten är historia. Men tillväxten var enorm och det tog inte lång tid innan det var en helt enorm snackis som för tankarna till hur det var med PlayerUnknown's Battlegrounds förra året. Jag vill även nämna stilbildande EverQuest, även om jag personligen inte spelade det då.

Andra spel jag spenderade sommaren med var det allra första Mario Golf, Aliens versus Predator, Ape Escape, Outcast, Syphon Filter och System Shock 2. Sistnämnda är spelet som senare ynglade av sig andliga uppföljaren Bioshock och kan inte beskrivas som att än ett absolut mästerverk, vilket givetvis gäller för både Outcast och Syphon Filter. Sistnämnda var så nyskapande att jag inte för mitt liv kan begripa varför Sony inte försökt göra mer av det. Kombinationen av stealth och action står sig än idag.

För min egen del spelar jag inte mycket strategi, men det vore givetvis tjänstefel att inte nämna Command & Conquer: Tiberian Sun här också. Strategispelet släpptes sent i augusti och krönte av vad som varit en helt exceptionell spelsommar. Men faktum är att den var bättre än såhär och trots höjdarna jag just räknat upp är det en helt annan genre jag minns och älskar sommaren 1999 för, och det är fighting.

I juni släppte nämligen SNK sitt The King of Fighters: Dream Match 1999 till Dreamcast i Japan. En upphottad version av vad som ofta anses vara King of Fighters-seriens allra bästa spel, nämligen The King of Fighters '98. Jag kan inte nog förklara hur makalöst bra detta var och är, och även detta är en klassiker som står sig än idag och fick hävda sig mot Third Strike när det vankades slagsmål hemma. Och i juli blev det ännu värre när Street Fighter Alpha 3 släpptes i Japan, den första arkadperfekta versionen av spelet som tillsammans med Third Strike är det bästa serien någonsin varit. Varför stanna där? I augusti kom nämligen spelet som för min del definierade hela året - Soul Calibur.

Det var fortfarande två månader kvar till lanseringen av Dreamcast i Europa och folk som såg spelet hos mig rusade omedelbart ut för att boka Segas konsol. Det går inte överdriva hur överlägset det var grafiskt allt som tidigare skådats, och än idag ser det faktiskt helt okej ut, och det är lika roligt att spela. Något som definitivt inte kan sägas om alla tredimensionella fightingspel. Jag tror mycket av storheten kom från att fightinggenren vid den här tiden fortfarande inte trasslat in sig i tankegångarna att det gäller att fylla spelen med så många supermätare som möjligt för att göra dem roliga. Det var ilsnabba och enkla slagsmål vars ronder ofta var avgjorda på tio sekunder, om inte ännu mindre på grund av att någon ramlat över kanten på arenorna. Tillsammans med ovan nämnda Power Stone började det kännas uppenbart att Dreamcast var ett naturligt hem för fans av fighting och eftersom det är en av mina absoluta favoritgenrer blev det ett år med mycket Dreamcast-spelande.

Tony Hawk's Pro Skater till framför allt Playstation blev spelet som avrundade den möjligen bästa spelsommaren någonsin, och på allvar bidrog till att göra spelande till en cool livsstil. Överallt kunde man se folk vässa rekord och åka runt till attitydiga toner i ett spel som på allvar lyckats fånga skateboardvärlden. Folk var helt trollbundna och även de som aldrig normalt rör speltypen hade svårt att värja sig. Succén ledde till att Activision bara två månader senare köpte upp utvecklaren Neversoft (vilken slogs ihop med Infinity Ward år 2014 och idag alltså inte längre existerar).

Med hösten kom mörkret och suget efter skräckspel växte sig starkare. Lyckligtvis hade Capcom varit förutseende och stod redo att släppa lös Resident Evil 3: Nemesis i september. Ett makalöst intensivt och häftigt spel som på flera sätt var helt vanvettigt snyggt för att vara till Playstation. Även om jag inte spelade det själv, så förtjänar även Homeworld att nämnas denna månad liksom Crash Team Racing. Finalen denna månad stod dock Grand Theft Auto 2 för. Även om det inte är överdrivet likt dagens Grand Theft Auto 2, så fick Rockstar verkligen till grunderna och etablerade spelserien som annat än en våldsgimmick.

Oktober var på flera sätt en ganska lugn månad för mig personligen, och det av den enkla anledningen att jag haft en Dreamcast länge. Men denna månad var det premiärdags i hela Europa och det var såklart väldigt stort. Sega satsade på sedvanligt provokativa reklamkampanjer och sponsrade även fotbollslaget Arsenal. Lanseringen gick faktiskt riktigt bra, och det verkade som att Sega hade lyckats i både Europa och USA. Idag vet vi att det senare gick åt pipsvängen, men där och då var det väldigt positivt och jag passade på att beställa Pop 'n Music från Japan komplett med tillhörande musikplatta, vilket för mig blev en personlig favorit och en tidig inblick i den musikspelshysteri som något år senare drabbade västvärlden med först dansmattor och sedan plastgitarrer.

I november 1999 var det kul att vara gamer. Året hade varit fullkomligt makalöst och ännu återstod lansering av spel som ofta frekventerar listor över världens bästa någonsin. Det inkluderar bland annat mästerliga Medal of Honor, delvis utvecklat av teamet som senare hoppade av och bildade Infinity Ward och gjorde de båda första Call of Duty-spelen. Medal of Honor-storyn var dessutom framtaget tillsammans med Stephen Spielberg som använde sina erfarenheter från filmen 'Rädda menige Ryan' och som därefter gick vidare med Band of Brothers. Medal of Honor var och är ett sant mästerverk och dess betydelse för moderna krigsspel kan inte överdrivas.

Senare var det dags för den efterlängtade comebacken för Nintendos älskade primat i Donkey Kong 64, vilket inte annat än kan beskrivas som ett mästerverk. Ett mästerverk var även Garou: Mark of the Wolves som hade premiär i Japanska arkadhallar och på flera sätt var ett direkt svar på Capcoms underbara Street Fighter III: Third Strike.

Även Valve hade trevligheter på gång och släppte Half-Life: Opposing Force i november. Jag själv var sen att upptäcka Half-Life och missade det där och då, men det var en otrolig snackis som helt dominerade när det snackades om spel och tillika ett tillägg som på allvar visade hur en spelexpansion skulle se ut. En måttstock som gäller än idag efter att Valve visat vägen vad man bör erbjuda för att folk ska vilja slanta upp.

I slutet av månaden släpptes sedan Unreal Tournament som kom att bli en milstolpe när det kommer till så kallad arenaaction och en stilbildande titel som tog över kronan för denna speltyp. Unreal Tournament fortsatte dominera i tre långa år innan den unge utvecklaren Cliff Bleszinski år 2002 släppte Unreal Tournament 2003. Men då hade luften redan gått ur genren något och spel som Call of Duty och Halo hade tagit över.

För min egen del är det ett dock ett importspel som gett mig de allra bästa minnena från november 1999, och det var det oansenliga pusselspelet Chu Chu Rocket (som var fullständigt, enastående genialiskt). Det såg inte mycket ut för världen, men var vansinnigt stressigt och lyfte spelkvällarna för mig och mina vänner rejält. Det mest anmärkningsvärda med det var dock onlinestödet som fanns. Visst, det fanns onlinespel till konsol innan Chu Chu Rocket, men nu var det verkligen modernt implementerat i spelet så man busenkelt kunde hitta motstånd när som helst på dygnet. Erfarenheterna använde Sega sedan själva till Phantasy Star Online och lär ha bidragit till att Microsoft ville köpa upp hela Sega, samt att de själva senare kom att fokusera stenhårt på onlinespelande till konsol.

December brukar ofta var en lugn tillställning, men 1999 var det andra bullar. Då släpptes nämligen Black Isle Studion ultraklassiska rollspel Planescape: Torment, vilket än idag på flera sätt är en måttstock andra döms efter. Ett absolut makalöst bra äventyr du verkligen bör ha på ditt spel-CV. Även Playstation-exklusiva Gran Turismo 2 släpptes i december i både Japan och USA. Vi som bodde i Europa fick dock vänta ett helt år extra. Jag själv är inget racingfan och importerade därför inte, men det förtjänar såklart att nämnas här. Det gör också stilbildande Quake III Arena som för min egen del bara provades som hastigast. Mitt fokus i denna genre var Unreal Tournament, men en riktigt välgjord actionpärla är det.

För alla som importerade spel fanns det rent av ännu mer kul att se fram emot. Och det var ganska många. Det visade sig snabbt kommer flera tekniker (inte minst chippning) för att spela importspel och även piratditon till Dreamcast. Därför var det många som i december skaffade sig Plasma Sword: Nightmare of Bilstein, ett halvhyggligt fightingspel från Capcom som följde upp Playstation-klassikern Star Gladiator (ni minns det där spelet där det på allvar fanns en karaktär som hette Fiskekrogen) samt Street Fighter III: Double Impact. Sistnämnda var visselrigen inget Third Strike, men en försmak av vad som komma skulle och som ytterligare cementerade 1999 som fightingåret framför alla andra.

Andra spel som debuterade i Japan och fick mycket uppmärksamhet i december var Space Channel 5 och Shenmue till Dreamcast. Inget av dessa hann jag själv spela innan det hade hunnit bli år 2000, vilket också var ett fantastiskt spelår vi skriver om i en annan artikel senare.

År 2007 kan du läsa om på <a href="https://www.gamereactor.se/artiklar/585343/Det+basta+spelaret+2007/">denna länk