Det var ett mycket tråkigt beslut vi fick ta del av under förra fredagen, att studion bakom några av redaktionens favoritspel från de senaste åren stänger ned. 225 personer fick kicken och vad som sker med spelserier som The Walking Dead och The Wolf Among Us verkar ingen veta. Vi vet dock (mycket väl) vilka Telltale-spel som vi favoriserar och just därför har vi valt att hylla en död studio med en lista på våra personliga favorittitlar.
Henric Pettersson väljer sitt favoritspel från Telltale:
The Walking Dead: Season 1
Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle vänta mig av det kritikerrosade The Walking Dead när datorn startade upp spelet. Lovorden var många och då var hela säsongen inte ens släppt. Det dröjde hur som helst inte länge innan även jag kunde ställa mig bakom dessa hyllningar och var efter den första episoden helt fast. Jag kom snabbt att älska Lee och likt han själv kände jag mig tvungen att beskydda föräldralösa Clementine till varje pris. Aldrig tänkte jag svika detta. Därför var det en förskräcklig känsla som spred sig genom min kropp framåt slutet där det stod klart att det inte finns ett lyckligt slut på den här berättelsen. Många spel har lyckats beröra mig, men få har lyckats med bedriften att få mig gråta. Jag tror dessutom att första säsongen av The Walking Dead är det enda spel som fått mig storböla. Och då menar jag verkligen tårar som sprutar och hulkningar som kan liknas med någon som är omöjlig att trösta efter att personen gjort slut med sin partner. Därefter har Telltale lyckats beröra mig många gånger i uppföljare och spel som Wolf Among Us. Inget av de spelen har dock lyckats beröra mig på samma sätt igen och än idag är den där scenen i första säsongen det kanske starkaste ögonblicket i ett spel för mig. Med perfekt karaktärsuppbyggnad, berättande och tuffa val kombinerat med slutet är spelet mästerligt rakt igenom. Det råder det ingen som helst tvekan om.
Kim Jakobsson:
The Wolf Among Us
Personligen har jag inte mycket till övers för Telltale och deras spel. Visst, jag kan uppskatta dem utifrån ett perspektiv där de lade ett stort fokus på narrativet, vilket säkerligen banade väg för en uppsjö med spel som hämtade inspiration från exempelvis The Walking Dead. Men de är helt enkelt inte gjorda för mig. Med ett undantag, och det är The Wolf Among us. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gjorde att just detta spel föll mig i smaken bland deras spelbibliotek. Delvis har det nog att göra med att jag älskar serietidningen som spelet är löst baserat på. Sen har vi ju den grafiska presentationen som är helt magnifik, även idag när jag sitter och stirrar på skärmdumpar från de neondränkta bakggatorna i åttiotalets New York. Här träffade Telltale verkligen helt rätt, och deras grafikmotor passade som handen i handsken när det kom till att representera Fabel-världen med alla dess invånare. Och det är väl kanske invånarna och karaktärerna som är den största behållningen med The Wolf Among Us. Bigby Wolf är en av de coolaste huvudkaraktärerna i ett spel någonsin. En lite för bitter Big Boss-figur som helt från ingenstans kan förvandla sig till en stor och frustande varg som kan slita dig i stycken fortare än vad Mäki kan säga Rakastan-Lakkupippujja. The Wolf Among Us är höjdpunkten från Telltale, och ett spel som jag för alltid kommer att hålla kärt.
Petter Hegevall:
The Walking Dead: Season 1
Att gnälla, gnöla och klaga över den hysteriskt ojämna kvaliteten på AMC:s TV-serie baserad på Robert Kirkmans briljanta serieföljetong är inget jag tänker inleda denna text med, även om serien (som idag är världens största) faktiskt är rysligt ojämn. Istället vill jag lyfta fram och hylla debutsäsongen av Telltales adaption av seriematerialet som jag anser vara det bästa som gjorts i Walkind Dead-väg, oavsett medium, format eller plattform. Jag kommer verkligen aldrig att glömma den resa som inleddes här, där vi fick träffa den dödsdömda universitetsprofessorn Lee Everett som på väg mot sitt mörka öde stötte på flickan Clementine. Resten av denna säsong var en stilfull uppvisning av Telltales fenomenala sätt att ge tecknade spelfigurer mer liv än vad AMC-folket lyckats med sina TV-serie-ditos. Innerligt, känslosamt, mänskligt, spännande och bitvis nästan olustigt gripande är ord som dyker upp när jag försöker sammanfatta detta lilla mästerverk. Jag gillade även The Wolf Among Us och hittade en del minnesvärda ljusglimtar i Batman: The Telltale Series men ingenting slår Lee/Clems första del på en resa som enligt mig, tillsammans med The Last of Us, förändrat spel som underhållningsform.
Johan Vahlström:
Back to the Future: The Game
Då min lista över spelade Telltale-titlar är fantastiskt kort faller mitt val på Back to the Future. Eftersom det också är min absoluta favorit i filmvärlden var det rätt enkelt att ranka det före Batman och Game of Thrones (de andra två jag spelat). Tyvärr är så trasigt att det knappt går att spela. Jag vet inte hur många gånger spelet frös, tackade för sig och man blev tvungen att börja om (ibland upp emot en timme bak i spelet). Detta fick mig att nästan ge upp flera gånger. Men om man bortser från detta så är det ett helt okej spel. Det presenterar en intressant berättelse som utspelar sig sex månader efter den sista filmen. Att fantastiska Christopher Lloyd gör rösten till Doc Brown är ett stort plus. Om man är ett fan av Tillbaka till framtiden bör man absolut ge spelet en chans, OM dessa förbaskade buggar fixas, vilket är tveksamt nu när Telltale lagt ner.
Kim Orremark:
The Walking Dead: Season 1
Ja, även jag håller det absolut första spelet med Telltales koncept som allra högst. Det berörde på ett sätt som vi sällan ser idag och när det kom kändes episodformatet nytt och spännande. Clem och Lee står sig som otroligt minnesvärda karaktärer och med ett berättande där varje val åtminstone kändes livsviktigt kändes det verkligen som en modern klassiker och början på en helt ny era. Så blev det inte för mig. De två första säsongerna av Walking Dead är det enda jag har spelat från Telltale, de enda som fastnade. Jag kom aldrig in i The Wolf Among Us, jag tyckte Borderlands led av dåligt manus samt sirapsseg introduktion och Batman var rent av dåligt. Det var något speciellt med The Walking Dead, helt klart och som en rolig anekdot är det faktiskt det enda spel som min fru har spelat igenom, någonsin. Hon satt djupt försjunken i sängen på kvällarna och stirrade ner i sin Ipad, och det var faktiskt hon som övertygade mig om att ens spela det från början.
Kenny Gustafsson:
Batman: The Telltale Series
Jag kommer att sakna Telltale. Deras avsnitts-baserade upplägg, där berättelsen låg i full fokus med ett "peka och klicka"-system, passade mig perfekt när jag var sugen på att spela något som inte krävde så mycket av mig. Och under alla dessa år tillsammans med studion så var det tre spel som lyckades att fånga in mig riktigt ordentligt. Walking Dead, Wolf Among Us och Batman. Eftersom de två förstnämnda redan har lyfts upp av mina kära kollegor så vill jag slå ett slag för Telltales vassa version av DC:s läderlapp. Spelet startade visserligen med ett ganska kallt debutkapitel, men tillsammans med resterande episoder i serien så resulterade allt i en oförglömlig upplevelse. Det bästa var att Telltale lyckades att bygga upp en helt ny berättelse och tolkning av Batman som faktiskt var både intressant och spännande att följa, även fast jag har grottat ner mig i enorma mängder av blandade serietidningar med hjälten under mina år. Jag gillade hur vi fick skifta mellan rollerna som både Bruce och Batman (samtidigt som mörka hemligheter kring Wayne-familjen sakta uppdagades), jag satt och myste när relationen med Catwoman var i fokus och mysteriet kring säsongens skurk levererades med bravur. Sen ska vi inte glömma hur Telltale lät oss smaka på en ny version av Joker som, mot slutet av seriens andra säsong, hittade en väg in i våra hjärtan på ett helt nytt och fantastiskt vis. Telltale lyckades inte varje gång. Långt ifrån. Men det faktum att jag inte kommer att få en fortsättning på deras version av Gothams Dark Knight gör mig sjukt irriterad.
André Lamartine:
Tales from the Borderlands
Av alla Telltales licensspel måste jag säga att deras tolkning av Gearbox Softwares skruvade postapokalyps var den som jag hade allra roligast med. Inte nog med att den lyckades med bedriften att engagera mig i Borderlands-världen mer än vad Borderlands-spelen i sig någonsin gjorde, berättarstrukturen kändes fräsch och självmedveten på ett naturligtvis vis och sättet som karaktärerna var skrivna på var fylld av hjärta. Det var kul att växla mellan dumskallarna Rhys, kontorsslaven med ståkuk för Handome Jack, och Fiona, svindlaren som knappt hade något under kontroll och det var lika kul att se hur deras bedårande band knöts genom vått och torrt. Det fanns en mänsklighet i denna episodbaserade äventyr som aldrig riktigt fanns i Borderlands-spelen. Visst, vissa av valen hade kunnat ha lite mer vikt i sig och några logiska luckor störde, men... allt klaffade bara så jäkla bra där, mot slutets äventyr. Jag blev oväntat sentimental när det var dags att säga farväl till denna klåparduo och har sedan den nedriga cliffhangern - där Rhys och Fiona teleporteras till okändheten - längtat efter en ordentlig fortsättning. När nyheterna om Telltales konkurs sedan nådde mig, var förlusten av mer Tales from the Borderlands såklart allra tyngst. Nu kommer jag aldrig få veta var Rhys och Fiona tog vägen. Aldrig fler äventyr med Loader Bot och Gorty. Men det är vägen dit som räknas mest av allt, antar jag.
Andreas Blom:
Back to the Future: The Game
När det kommer till Telltales imponerande katalog så är i princip alla titlar fortfarande uppskrivna på min "att spela"-lista. Förutom ett - Back to the Future. Då den första filmen är en av mina absoluta favoriter alla kategorier, så var det väl inte så oväntat att jag skulle följa en speladaption halvblint? Även om Telltales tagning inte är filmerna igenom, utan en nyskriven historia med anknytningar till originalhistorien, har de fångat känslan som filmerna förevigade. Humorn, upplägget, karaktärerna, musiktouchen... Allt finns där och det är med ett konstant fastlimmat leende på läpparna som jag spelar igenom episoderna. Jag brukar alltid säga att filmerna är vänliga (som mycket annat under 80-talet) och det här spelet lyckas hålla facklan uppe. Det kan vara för att Christopher Lloyd gör sin egen röst (och Michael J. Fox som... inte sig själv). Peka-och-klicka-mekaniken fungerar perfekt och även om jag inte gillar hur du handhåller Marty mellan de olika passagerna (stelare navigering får man leta efter), så är det blått en bagatell i jämförelse med allt annat.
Lina Svensson:
The Walking Dead: Season 1
Även jag ska här instämma med flera av mina kära kollegor här på redaktionen. Den första delen i Telltales Walking Dead-serie var verkligen helt fantastisk. Lovorden kring detta spel spred sig snabbt över intranätet efter att det släppts, vilket väckte min nyfikenhet. Den omåttligt populära TV-serien med samma namn föll Lina på läppen, till en början i alla fall. Den var stundvis riktigt bra, men efter de första 2 säsongerna gick det utför (säsong 7 gav serien lite upprättelse). Emellanåt kunde en och annan solstråle tränga sig igenom den ojämna, sega och något spretiga dis som närvarade i nästan vartenda avsnitt. Men bättre än så blev det aldrig. Guldklimpen från Telltale däremot, det är någonting helt annat. Jag var verkligen inte beredd på hur pass mycket detta spel skulle beröra mig. Att få följa karaktärerna Lee och Clementine genom livets svåra prövningar efter att den värld de hittills känt till fallit samman och försvunnit är både helt fantastiskt och samtidigt, extremt plågsamt. Telltale skapade ett mästerverk och jag tackar dem för en fantastisk spel-upplevelse.
Jonas Mäki:
Tales from the Borderlands
Jag fullkomligt älskar Borderlands-spelen och såg med spänd förväntan fram emot Telltales tolkning. Skulle de kunna förvalta arvet med de stukade karaktärerna, eller skulle det som så många andra Telltale-spel kännas lite föråldrat från första stund med val som egentligen är menlösa, primitiv gameplay och föråldrad grafik. Det var farhågor jag snabbt kunde slunga ut genom fönstret för redan från första stund stod det uppenbart att det här skulle bli ett höjdaräventyr, ofta berättat i separata historier från Rhys och Fiona som ett mycket omaka par med ett ändå hyfsat gemensamt mål. Jag satt trollbunden och njöt i stora drag av små gästspel från Handsome Jack och Hugo Vasquez var en vansinnigt bra ersättare på ruskpricksfronten. Loader Bot var förmodligen det årets mest osannolike antihjälte och storyn knöts sedan snyggt ihop mot slut via ett antal mycket välskrivna twister. Visst, spelet dras fortfarande i grunden med den Telltale-motor som egentligen var gammal redan efter The Walking Dead, men Borderlands grafikstil passade som handen och i detta specifika fall blev begränsningarna snarast styrkor. Att det aldrig lär komma någon uppföljare på detta får väl närmast betraktas som något slags kulturskymning, dessvärre.
Mathias Holmberg:
Mach Rider
Det är svårt för mig att välja någon annan favorit, från någon annan studio eller i någon annan kategori. För Mach Rider förblir det där mästerverket som ingen kan glömma...
Nu vill vi såklart gärna veta vilket Telltale-spel som är din favorit.