Donkey Kong är ett kulturfenomen. Två levande bevis är legenderna Billy Mitchell och Steve Wiebe som har battlat i arkadspelet onödigt länge. Om du inte redan gjort det, kolla på dokumentären The King of Kong: A Fistful of Quarters, och gör det nu. Gripande berättelse om gott mot ont på nördmanér. Ingen av dem är idag längre världsrekordhållare i spelet, då en plastikkirurg från New York vid namn Hank Chien ganska nyligen samlat ihop förkrossande 1,061,700 poäng. Men striden rasar vidare. Räkna med det.
Efter ett par mindre framgångsrika uppföljare till arkadspelet gick ärkefienderna Mario (eller Jumpman, som han först hette) och Donkey Kong skilda vägar. Shigeru Miyamoto och Nintendo skapade historia med Super Mario Bros, spelet som för alltid kommer att definiera en genre, och succén - ja, den var total. Men Donkey Kong då? Han hamnade dessvärre länge i skymundan.
Arkadoriginalet i egen hög person. Denna outgrundliga fascination för tunnor har hängt med ända sedan dess.
Men som en blixt från klar himmel, mer än ett decenium senare, så hände något. Prenumeranter av tidningen Nintendo Power fick plötsligt en försmak av apans framtid, i ett nummer som bundlades med ett VHS-band innehållandes något som såg helt fantastiskt ut. En bakom scenerna-film för något som skulle släppas kommande höst. Något man kallade Donkey Kong Country. Och det fina med internet är ju att även du och jag kan kika på det, 16 år senare, bara ett klick bort. Första delen ser ni här och andra delen här. Lite betabilder från spelet, massvis med bananer och amerikaner med bakåtvända kepsar. Stora doser 90-talsnostalgi. Häftiga grejer.
Så glöm primitiva arkadspel och insnöade entusiaster nu. För det var inte förrän lagom till julhandeln 1994 som apstackarn kom att ses i sin sanna lyster. I uppstickarstudion Rares händer (som förvisso redan då var rutinerade spelmakare, men det där riktiga genombrottet hade man ännu inte fått), med Tim Stamper i spetsen, förvandlades Donkey Kong till en sprakande plattformshoppare som skulle få svettiga Nintendo-fantaster att slicka sig frenetiskt om munnen i kollektiv upphetsning.
Spelet var nämligen ett av de första som använde förrenderade 3D-objekt till populära hemmakonsoler. Rare tog en stor finansiell risk när man köpte in utrustningen för att möjliggöra den här tekniken på ett 16-bitars Super Nintendo. Man skapade alltså karaktärerna helt i 3D först med hjälp av avancerade datorer, för att sedan föra över dem till 2D. Inspirationen för spelets karaktärer hämtande Tim Stamper och hans medarbetare faktiskt från en närliggande djurpark. Inte helt olikt det tillvägagångssätt Disney hade när de studerade djuren på nära håll inför filmen Lejonkungen, en annan favorit från samma år.
Såhär byggdes karaktärerna upp, i full 3D, med den toppmoderna tekniken man kallade för SGI Challenge från Silicon Graphics. Samma typ av teknik användes till exempel i filmerna Terminator 2, Jurassic Park och The Mask.
Allt detta besvär skulle visa sig vara en lyckad satsning. Tillsammans med högklassiga animationer, detaljrika bakgrunder och varierad bandesign kändes spelet som en smärre, grafisk revolution när det väl kom ut i handeln. Ett äventyr som tog oss genom prunkande djungler, djupa gruvschakt, färggranna korallrev, snötäckta vinterlandskap och ewokinspirerade trädtoppsstäder - allt ackompanjerat till underbart stämningsfull musik signerad David Wise. Soundtracket sparkade faktiskt så mycket stjärt att man släppte det på CD-skiva samtidigt som spelet. Något som egentligen endast japanerna sysslade med då.
Donkey Kong Country var sannerligen en audiovisuell upplevelse som för tiden saknade motstycke. Över nio miljoner sålda kassetter säger en del om hur pass populärt det blev. Låt oss minnas lite.
I Donkey Kong Country var originalapan från arkadspelet pensionerad. I Rares spel fick han en biroll som farfarsprimaten Cranky. En gammal stofil som gått från tunnkastande kidnappare till bitter föredetting. Med käpp, krum rygg och taskigt humör predikerade Cranky Kong gärna sin egen storhet. Om hur den gamla, goda tiden när nivåerna endast bestod av en bildruta var så mycket bättre. Han tokdissade med glädje sina tronföljare, den nya Donkey Kong och hans lilla vapendragare Diddy, och malde på om hur urbota fånigt deras äventyr var.
Cranky Kong, pensionerad arkadapa tillika bitter surpuppa. Skön gubbstrutt.
Spelets bakgrundsstory fick plats på ett par sidor i manualen, enligt den gamla skolan. En mörk och stormig natt invaderades Donkey Kongs imponerande förråd av gyllene bananer av kremlingarna - ett brokigt reptilpack under ledning av piratkungen King K. Rool. Stackars Diddy som satt bananvakt för natten blev överumplad, inspikad i en tunna och utkastad i buskarna. När Donkey vaknade morgonen därpå och gick ner till förrådet var chocken ett faktum. Det enda kvarvarande var ett par sorgliga skal och ett gäng tretåiga fotavtryck. Bananerna var stulna.
Rares sköna skämtlynne har alltid varit något speciellt - småputtrig, gemytlig myshumor med stora doser självdistans. Äventyret gick inte ut på att rädda någon fager prinsessa. Det fanns ingen värld stod på spel. Ingen domedag som skulle förhindras. Aporna ville bara ha sina jädra bananer tillbaka. Och det pronto. Cranky hade rätt. Fånigt var bara förnamnet. Bananstölden var anledning nog att ta med oss på en intensiv jakt genom sex områden på DK Island à fem-sex nivåer vardera, där varje område avslutades med en obligatorisk bossfight.
I grund och botten var Donkey Kong Country ett klassiskt plattformsspel med ett par utmärkande egenheter. Till att börja med tilläts man växla mellan den smidigare Diddy eller starkare Donkey. Kepsprydda Diddy kunde hoppa lite högre och längre. Men försökte han sig på lite större fiender klappade de sig enbart på bröstet och skrattade stöddigt. Här kom Donkey in i bilden, som stod för råstyrkan i duetten. Med ett enkelt tryck på Select-knappen byttes de av med en snygg low five, och hade man en kompis på besök var det bara att slå på samarbetsläget.
Till sin hjälp hade aporna diverse djurvänner, som noshörningen Rambi, svärdfisken Enguarde och strutsen Expresso, vilka bidrog till en ännu mer varierad upplevelse.
Apornas äventyr brakade igång utanför deras trädkoja i djungeln. Jag minns hur sanslöst läckra stormeffekterna i den andra nivån var. Eller hur fint soundtracket "Aquatic Ambiance" lät när jag dök ner i den första undervattensnivån bland fiskar och hajar. Eller när jag för första gången fick banka bäver i spelets inledande bossfight.
Därefter kommer jag ihåg den hisnande rälsfärden genom gruvschaktet och urskogsbanorna där mycket av utmaningen låg i att tajma prickskjutning mellan kanontunnor (just tunnor har en betydande roll i Donkey Kong-världen). Eller den sista uppgörelsen med King K. Roll på hans piratskepp, men den ösiga låten "Gang Plank Galleon" i bakgrunden.
Undervattensbanor, tempel, urskogar och mysiga bosättningar uppe i trädtopparna. Ett urval från Donkey Kong Countrys fantastiska miljöer.
Jag minns inte mycket från julen 1994, men jag minns att jag fick Donkey Kong Country i julklapp av mina föräldrar. Mina små barnfingrar rev girigt av omslagspappret (jag såg ju vilken form paketet hade), tryckte ivrigt ner spelet i konsolen och greppade sedan beslutsamt handkontrollen. Och där satt jag hela kvällen, som förtrollad, och spelade. I bakgrunden segnade snön ner mjukt utanför fönstret. Skenet från granens elektriska ljus var varmt. Antagligen så tindrade mina ögon som två mellanstora discokulor också.
Om ett ögonblick i mitt liv skulle ha fått pryda ett julkort, så hade det nog varit just detta.
Sedan dess har spelet och dess uppföljare avfärdats av kritiker som anser att det belönades med oförtjänt höga betyg, enbart tack vare sitt fantastiska yttre. Jag är trotsig. Kanske har jag blivit hopplöst förblindad av ett nostalgitäcke som förskönar bilden av min upplevelse. Kanske är det bara en undermedveten påminnelse om barndomens jular och beskymmerslösa tider. Visst, det kan hända. Men när jag än idag dammar av mitt gamla Super Nintendo för att återuppleva gamla minnen, så har jag nästan lika roligt nu som då. Wow-faktorn har såklart lagt sig, men jag har fortfarande kul. Vilket bör betyda något mer. Att under all vacker yta så finns det även äkta spelglädje.
Det finns även en saknad.
För idag känns Donkey Kong som plattformshjälte sorgligt bortglömd. Sedan Donkey Kong 64 är det ekande tomt. Nintendo favoriserar åter igen sin superstjärna Mario och skuffar undan Donkey i en avlägsen städskrubb. Det känns som att historian för den arme primaten har återupprepats. Och nej, bongatonga-spelen till Gamecube räknas inte.
Jag förstår inte. Donkey Kong Country-spelen sålde ofantligt bra. Över 30 miljoner exemplar tillsammans med uppföljarna Diddy Kong's Quest och Dixie´s Double Trouble. Donkey Kong 64 sålde också mer än vad de flesta spelen idag säljer. Varför fortsätter man då inte pumpa ut plattformsspel med vår kära apfamilj? Vi som växte upp med Donkey Kong Country är idag en mycket köpstark målgrupp. Samtidigt kunde Wii behöva lite mer kvalitetstitlar just nu, det har Nintendo själva erkänt.
Nintendo: Sätt en talangfull tredjepartsstudio på det bara, precis som ni gjorde en gång i tiden med idag Microsoft-ägda Rare. Eller ännu bättre, ta era bästa förmågor från er egna Tokyo-studio. Gör vad som helst, bara vi får se något livstecken från Donkey Kong och hans vänner. Ta vara på arvet, och det snart. För det är de värda.
Ett nytt plattformsspel med Donkey Kong kanske skulle kunna se ut så här, 2,5D i sann New Super Mario Bros-anda. Bilden är gjord av artisten Orioto, eller Mikaël Aguirre som han egentligen heter. Visst får det en att drömma?