Rock n' Roll Racing
Ett av de i särklass ösigaste racingspelen under 16-bitars-eran, fyllt av stenhård 90-talsestetik, vräkiga åk, stora puffror och den fetaste midi-hårdrocken på denna sidan av galaxen. Lätt att komma in i men ändå så där härligt, förrädiskt utmanande. Lömska farthinder, dödsföraktande stup, försåtsminering och allsköns andra hinder, allt parat med en samling rejält arga, skjutglada motståndare. Det är en spelupplevelse som bara skriker efter att moderniseras en smula, lite färsk lackering - gärna 2.5D modellen som använts så framgångsrikt i Live A Live och Octopath-spelen. En level editor, rigoröst onlinestöd och möjlighet att verkligen göra både förare samt bilar personliga och unika. Ös sedan på med ett gungigt soundtrack som går i originalet fotspår och skruva upp våldsamheterna till elva, så hade vi hade haft en motorfest utan dess like som ingen skulle glömma i första taget.
Zombies Ate My Neighbors
Pixelerad monsterslagt har sällan varit roligare än när man satt där framför TV:n med sin polare och skrek sig hes över alla varulvar, zombies och monstermaskar. Urbota svårt, ja gränsande på omöjligt till och med - men ändå nästan omöjligt att lägga ner. Med modern teknik vill jag se en nytappning av konceptet med gigantiska nivåer och stöd för ännu fler spelare. Proppa spelet fyllt med intressanta survival-mekaniker och fräsigt onlinestöd, och så klart rysligt mycket pixelerat gore. Låt blod, kroppsdelar och pixlar flyga i alla riktningar och duka upp till en riktigt härligt intensiv, 2.5D-survivalfest som heter duga.
Ridge Racer
Det sjätte spelet var fenomenalt och det sjunde var om möjligt ännu bättre. Men vad tusan hände sen? Portabla spel i all ära men jag drömmer fortfarande dagligen om en regelrätt remake, fylld med varje bana och sträcka som någonsin funnits med i serien. Knivskarp, varm arkadestetik är så klart ett måste, allt i samma stil som de gamla klassikerna. Exotiska platser proppfulla av allsköns rörelser i bakgrunden, och självfallet låst i 120 bildrutor per sekund. Allt annat hade varit fullständigt oacceptabelt. Ge oss sedan enorma mängder upplåsningsbara hemligheter, påskägg och annat kul som hör serien till och jag hade jublat.
F-Zero GX
Det spelar ingen roll vad Shigeru Miyamoto säger, sluta gagga över att inte kunna revolutionera mer. Ibland är bara mer av samma sak, fast förfinat, allt som krävs. Seriens svanesång var ju onekligen GX till Gamecube, rasande snabbt, hutlöst utmanande och skandalöst underhållande. Ge oss det, men krispigare och med fler bildrutor per sekund än våra ögon mäktar med. Ös på med väder samt ljuseffekter, motorvrål och gitarrmangel samt hastigheter på gränsen bortom vad som är mänskligt möjligt.
Tribes 2
Varför pilla med ett redan nästan perfekt recept? Det andra spelet i Tribes-serien lyckades onekligen slå huvudet på spiken, och bjöd på en lömskt svårlärd capture-the-flag-upplevelse. Tillfredsställande vapen, härliga rörelsemekaniker som gjorde att man med lite övning kunde susa fram över landskapet och en handfull härliga fordon som alla fyllde sitt syfte och bjöd på en säregen utmaning. Tribes 2 var lika svårt att bemästra som det var att lägga ifrån sig, och uppföljarna till trots så har inget lyckats fånga samma fenomenala balans och känsla som det andra numrerade i serien. Vilket gör den perfekt för en remaster. Uppdatera grafiken, krispig och snabb, öppna upp möjligheterna för att sätta en personlig prägel på ens krigare och vapen. Samt möjliggör ännu större strider och arenor. Allt tonsatt till samma odödliga, men så klart - remastrade soundtrack. Låt mig återigen känna vinden mellan öronen medan jag susar fram över kullarna till tonerna av Timothy Steven Clarkes kompositioner.
Hur ser din önskelista över Drömmiga remakes ut?