Drömmiga remakes (Måns)

Dungeon Master
Jag har sagt det innan och jag kommer att fortsätta tjata, likt en obstinat tonåring med indragen veckopeng tills jag får min vilja igenom. Jag ber nämligen inte om mycket här i livet men en sak vill jag ha innan jag lägger på luren en sista gång. Jag vill ha en riktig remake av den magnifika och på den tiden tokhyllade grottkryparen från FTL Games. Jag spelade tusentals spel på min Atari 1040ST men inget var som Dungeon Master och jag minns det som vore det i går. Det var sent 80-tal, jag hade svarta tapeter i pojkrummet, lyssnade uteslutande på Manowar och ghostade både familj och vänner. Det enda som var viktigt var att komma vidare. Att hugga ned skrikande trädmonster och kasta eldklot på mumier och skorpioner för att långsamt kunna levla upp i de trånga vektoriserade korridorerna.

Det var nu jag upptäckte tjusningen med att dygna och det var också första gången jag skolkade från skolan. Det här var nämligen betydligt viktigare och som jag plågade den där stackars plastburken. Visst, den hade gått varm innan men här låg Atarin ständigt på gränsen till överhettning och det var ju under det här årtiondet de massiva spelen började ta över. Från att ha spenderat någon timma här och där i "simpla" spel som OutRun, Track & Field, Gauntlet, Street Fighter och Rampage så kom plötsligt 30 timmar av djuplodande rollspel. Bard's Tale, Ultima IV och ja just det, Dungeon Master. Juvelen i kronan. Tror jag. Det är mycket möjligt att mina minnen endast är dränkta i rosa nostalgi och att det i själva verket var helrisigt men jag vägrar att tro på det. Med så många utmärkelser och dessutom tidernas mest sålda spel på plattformen så måste det helt enkelt ha varit något utöver det vanliga. Enligt min artificiella assistent så blir det dock ingen direkt retrokänsla eller särskilt mycket till vektorgrafik i remaken. Trist, men så är det tydligen.

Vagrant Story
Inte heller här lyckades AI:n fånga min vision fullt ut. Det som är bra med det är väl att våra jobb är säkra en stund till. Det tråkiga är att resultatet hamnar tämligen långt bort ifrån vad jag önskade för vad är det som kännetecknar Vagrant Story? Precis, stor röv men det fick jag inte igenom, regelverket sade stopp och belägg så det fick bli en generisk fantasykrigare i skogen med en jättespindel i stället. Inte det sämsta förvisso men Squaresofts JRPG var ju så långt ifrån ett generiskt rollspel man överhuvudtaget kunde komma. Det var allt det där andra. Allt det fina. Allt det unika. Det stack ut och då snackar jag inte bara om Ashley Riots omfångsrika pixelhäck utan om den makalösa storyn som var bättre än allt annat vid den tiden, dialogen som jag fortfarande till stor del kan citera ordagrant, spelvärlden som var både intagande och motbjudande. Silkeslen spelmekanik i en tid där andra fortfarande kämpade med basbehovet. Det märktes att det låg kärlek i skapandeprocessen och att fransmännen stod på toppen av sin förmåga här och i tider där all möjlig dynga får en helt onödig remake så är det helt ofattbart att ingen har plockat den här löst hängande frukten för Vagrant Story skulle verkligen behöva en remake. Men Square Enix är väl för upptagna med att ösa ut mikrotransaktionsproppade mobilversioner av varenda del i Final Fantasy för att orka bry som om något så genuint som Vagrant Story. Det är synd och skam. Jag hade personligen gått över lik. Det må låta brutalt men det är den hårda sanningen.

Red Dead Redemption
Mitt kungarike för en välrenderad häst som det gamla ordspråket lyder men då skall det vara på riktigt och ingen fulhäst i en cash grab likt den remaster vi fick i fjol. Nej, här snackar vi totalrenovering. Fast egentligen behövs det väl ingen remake på Red Dead Redemption. Det är än i dag ett tidlöst äventyr som håller förvånansvärt väl. Det har stått emot tidens tand på fler sätt än ett men samtidigt vet jag ju nu hur det faktiskt skulle kunna vara. Det är nämligen få spel som har fått mig att fullständigt tappa hakan likt uppföljaren, Red Dead Redemption II gjorde och jag vill ha allt det där på nytt. I grunden var ju också det första spelet bättre men även om det håller än så är det förstås som natt och dag om man jämför sida vid sida och nu pratar jag bara rent produktionstekniskt. Lägg sedan till att tvåan innehåller mer än dubbelt så mycket speltid och trippelt om man vill göra allt. Och det vill man förstås. Jag vill därmed ha hundratals krutröksfyllda timmar i en Red Dead Redemption-remake. Helst vill jag spendera resten av mitt liv i den där enorma öknen. Jag vill rida vilse, råna diligenser och rädda kvinnor i nöd. Jag vill svika mina allra bästa vänner och skjuta folk i ryggen som en ynkrygg men komma undan. Åtminstone tills den dagen karma kommer och välförtjänt biter mig i det sadelsvettiga arslet. Det finns få spelvärldar, om ens någon som går upp mot den som serveras i dessa två panglir och jag vill tillbaka till tiden där allt började. Jag kan dock tänka mig att slippa hudflänga djur för skinn i utdragna cut scenes. Det är ungefär lika underhållande som Connys anekdoter.

Bully
Bully, eller Canis Canem Edit som det borde heta överallt behöver däremot en remake. Frågan är väl om mänskligheten klarar av att hantera det eller om vi riskerar att dränkas i en syndaflod av tårar. Det har nämligen redan fått sin beskärda del av kritik, där facklor och gödselgrepar tidigt svingades av branschfolk som inte ens hade spelat utan bara sett omslaget och titeln, eller på sin höjd läst ingressen. Innan det ens släpptes blev det kallat både Columbine-simulator och våldsverkarskola i amerikansk media och hade Siewert Öholm fortfarande varit verksam så hade han förbjudit det här på hemmaplan för all framtid. Spelet har visserligen fått lite upprättelse på senare år, när folk kanske har insett att det finns större problem i världen att ta tag i men där och då var det inga allmosor som delades ut. Vi som har spelat det dock, vi vet ju. Vi som redan då tyckte att ett spel är ett spel, en underhållningsprodukt och att ansvaret för ett tryggt samhälle vilar någon helt annanstans. Vi vet ju att Bully var ett briljant lir. Cyniskt, mörkt men samtidigt humoristiskt och synnerligen genomtänkt men det har verkligen inte åldrats särskilt väl. Sent förra året visades det däremot upp en version gjord i Unreal Engine 5, ingen officiell förstås utan hopknåpad av ett fan och den versionen vill jag ha. Exakt den.

Silent Hill
Silent Hill är en klassiker. Ett ord som ofta överanvänds men här är det synnerligen motiverat. Vi snackar skräckspelens oömma moder och den som en gång har satt sin fot i Silent Hill kommer aldrig någonsin att glömma vistelsen. Det är spelärr som aldrig läker och även om det finns en charm i retro så vill jag ha en toppmodern version. Jag vet att det är en rejäl remake på gång av Silent Hill 2 och man kan absolut argumentera att det är det bästa spelet i serien men det ena utesluter förstås inte det andra. Jag vill ha båda och dessutom med möjlighet till VR. Jag vill få psykbryt stående hemma i vardagsrummet. Jag vill återuppleva allt det där hemska som satte så djupa spår då när det begav sig. Det skall vara mörkt och tyst som i graven i långa stunder. Då och då, ljudet av statiskt radioljud långt bort i fjärran som bryter tystnaden. En trött gatlykta som knappt orkar lysa upp marken framför mig och rätt vad det är, ett överraskningsmoment som bokstavligen kan ge mig en hjärtinfarkt. Jag vill ha det som när jag trivdes som allra mest i Resident Evil 7, ett spel som I sina bästa stunder levererade en VR-upplevelse som fick mig att hoppa ur skinnet och om Resident Evil kan så borde verkligen Silent Hill kunna. Manegen är krattad. Vad väntar ni på Konami?

Grand Theft Auto IV
Grand Theft Auto har aldrig varit bättre än 2008 när Niko Belic styrde stan. Det har heller inte varit mörkare. I Liberty City lyste humorn ständigt med sin frånvaro och de få gånger Rockstar trots försökte lätta upp stämningen något genom att ge Niko ett par ess i handen, lite framgång i livet så såg de också till att slänga in minst en Svarte Petter i leken. Aldrig tidigare, eller senare har en protagonist i ett Grand Theft Auto tvingats ta så många svåra beslut och aldrig har en protagonist i ett Grand Theft Auto också fått skörda så mycket rutten frukt av sina val. Ständigt sviken, ständigt förrådd. Anklagad för både det ena och det andra och alltid i hans fotspår, döden. Är det inte hans familj så är det hans enda kärlek i livet. Visst, Niko Belic är ingen ängel och han har själv satt sig i den svåra situation han befinner sig i men det förändrar inte det faktum att han är den mest mänskliga huvudpersonen i spelserien och att jag skulle kunna offra ganska många lemmar för att få köra det här på nytt, i ny uppdaterad version. Tänk att få se Rockstars svar på New York i modern högupplöst skrud. Att på nytt få insupa både det vackra och det fula. Att än en gång få leda Niko Belic i fördärvet.