Anledningarna till varför olika spel eller till och med spelserier begravts kan såklart skilja sig. Vissa säljer dåligt, andra ersätts av liknande spel från samma utgivare och ibland handlar det ju om att utvecklarna läggs ned, hoppar av eller skiftar fokus. Vi har alla klamrat oss fast vid ett spel eller en spelföljetong där obligatoriska uppföljare är lika efterlängtade som självklara men sen slagits av besvikelsen när inget mer skett, när det där kommande spelen uteblivit. Jag tror jag har fler exempel på detta än de flesta och har därför skrivit denna artikel om spel eller spelserier som mötte en alldeles för tidig död.
No One Lives Forever
Monolith arbetar idag på ett Wonder Woman-spel och det finns gott om forumtrådar och artiklar om att de verkligen borde gjuta nytt liv i såväl Fear som Condemned, och jag håller verkligen med i allt det där, men innan dess vill jag se No One Lives Forever göra storstilad comeback. Personligen förstod jag aldrig varit Cate Archers resa inte fick fortsätta då både spelen i denna älskade serie sålde bra och fick finfina betyg, hela 60-tals-grejen med agenter, spionprylar och färgstarka skurkar känns dessutom minst lika aktuell idag som den gjorde 2002 när No One Lives Forever 2 rullades ut.
L.A. Noire
Jag har skrivit om detta förut och kan mycket väl låta som en riktig tjatmoster här, men jag kan heller inte släppa det faktum att Rockstar faktiskt lät L.A. Noire dö en alldeles, alldeles för tidig död. Jag menar... Varför? Jag begriper såklart att Rockstar Norths fokus ligger på Gran Theft Auto samt att Rockstar San Diego lägger sin tid på Red Dead Redemption, men det borde väl ändå finnas utrymme, tid och manskap för att pyssla med ett L.A. Noire 2? Rockstar har sju studios. 2200 utvecklare. Och det finns så oförskämt många historiskt vidriga seriemördarfall från 20- och 30-talets USA och grovjobbet är ju gjort redan.
Sleeping Dogs
Vilken sörja, det måste ha varit för utvecklarna United Front Games, det här. Sleeping Dogs började sin bana som ett mycket begränsat indieprojekt utvecklat av 12 personer som gick under namnet Black Lotus. Activision fick nys om det, pangade in 350 miljoner kronor i utvecklingen och såg till att utöka teamstorleken från 12 till 180 och spelet döptes om till True Crime: Hong Kong. Tre år senare lades rubbet ned eftersom Activision inte tyckte att projektet kunde konkurrera med GTA. Spola fram ett antal månader och Square Enix får då se vad United Front jobbat på, köper loss projektet utan dess namn, släpper det med ny titel (Sleeping Dogs). Ett år senare lade sen Square ned uppföljaren som United Front Games då arbetade på samt ett fristående multiplayerprojekt kallat Triad Wars baserat på samma upplägg och mekanik. Snacka om sura druvor... Stackars United Front, som stod bakom ett av de bästa GTA-klonerna som någonsin gjorts och ett äventyr som jag skulle älska att få se mer av.
The Getaway
Med The Getaway försökte Sony-ägda Team Soho och producenten Brendan McNamara göra en GTA-klon med "Lock, Stock-tema", och rent tematiskt var The Getaway strålande. Mörkt, lortigt, käftigt, coolt och med karaktärer som var enkla att tycka om. Spelmässigt blev det dock aldrig så pass bra att det gick att jämföra med Rockstars ikoniska original och just därför lade Sony ned denna spelserie alldeles, alldeles för tidigt. Jag skulle kunna mörda för att få ett nytt The Getaway idag, med ett hypersnyggt PS5-renderat 120Hz-London, gangsters, stryk, biljakter och välplanerat kaotiska bankrån.
Mercenaries
Star Wars: Battlefront-studion Pandemics vildsinta mix mellan Commando och GTA var och förblir ett av de mest underskattade open world-actionspelen som någonsin skapats. Faktum är att jag tvivlar på att helsvenska Avalanches Just Cause-serie hade existerat om det inte hade varit för att Mercenaries släpptes först, och visade med stor tydlighet hur väl den där "legoknekt i öppen spelvärld"-grejen verkligen kunde fungera. Mercenaries (2004) fick en uppföljare 2006 men det var ett klart sämre spel som inte levde upp till förväntningarna och där var sagan tyvärr slut. Jag hade idag, 2023, kunnat mörda för en trea dränkt i förstörelse och frihet.
Legacy of Kain
Blood Omen: Legacy of Kain var ett av de där tidiga, viktiga Playstation-titlarna som rullades ut medan Sonys först födda konsol var ny och cementerade maskinen som den perfekta plattformen för de som tröttnat på det där barnvänliga innehållet som Sega och framförallt Nintendo alltid gjort sig kända för. äventyret utvecklades av Silicon Knights med producenten Denis Dyack i spetsen. Uncharted-bossen AMy Hennig började sin bana som utvecklare här och var instrumental i skapandet av Blood Omen som tidigt beskrevs som ett "blodigt, mörkt Zelda för vuxna" och jag minns det väl, hur mycket jag älskade det. Det släpptes ju fler spel o Nosgoth-serien och den fristående uppföljaren Soul Reaver anses idag som det bästa men jag har fler och bättre minnen från Kains allra första holmgång och skulle kunna mörda för en återuppståndelse av vampyrkungen nummer ett.
SSX
Tricky anser jag vara ett av de absolut bästa sportspel som gjorts och även om det släpptes både en trea samt en blek fyra känns det för mig som att denna spelserie dog för tidigt. Särskilt med tanke på att EA övergav Tricky-inramningen/tonen redan i det tredje spelet. Jag skulle vilja ha ett SSX: Tricky 2, helt enkelt. Högtflygande disco-snowboard-åkning i ett spel med festligt fånig design och fantastisk spelmekanik.
Toca: Touring Car Championship
Florida-baserade fadäs.kungarna bakom Nascar: Ignition (Motorsport Games) arbetar förvisso på ett nedläggningshotat BTCC 2024-spel som naturligtvis ska baseras på moderna bilar och banor, men det är inte det jag vill ha. Jag drömmer istället om en alldeles perfekt remake på Codemasters Toca 2 där vi kör 90-talsbilarna, igen. James Thompson, David Leslie, Anthony Reid och Jason Plato ska sitta där i sina 90-talskärror (Accord, A4, Vectra, Mondeo, Primera) och jag vill ha superbt realistisk fysik och ett karriärläge likt det i F1 2023 men mindre ostigt.
Freedom Fighters
Jag skrev ju (igen) om Io Interactives plågsamt bortglömda actionpärla i min blogg häromdagen och det tåls naturligtvis (igen) att upprepas, igen. Och igen. Och igen. För Freedom Fighters var suveränt och konceptuellt skulle det såklart fungera hur bra som helst om det återupplivades, idag. Maktgalna ryssar invaderar och tar över hela New York, sätter skräck i befolkningen och mördar tusentals. I deras väg står en gerilla som leds av en rörmokare och allmänt stenhård jävel vid namn Christopher Stone, som tillsammans med skjutglada, finurliga och strategiskt vältränade medhjälpare måste försöka störta ryssarna, från insidan. Jag skulle verkligen kunn mörda för att få spela en uppföljare.
Max Payne
Nu blev det ju tre spel, inte bara ett som i fallet med bland annat Freedom Fighters. Trots detta känns det för egen del som om Max Payne dog en alltför tidig död och som att Rockstar missade målet med det tredje spelet. Bröderna Houser försökte modernisera Remedys gamla noir-koncept och på kuppen fick de Max Payne att kännas som allting annat än Max Payne. Jag skulle vilja se en perfekt avvägd remake av det första spelet samt en fyra, utvecklad av Remedy shjälva och baserat på Control/Alan Wake 2-spelmotorn. Jag vill ha serietidningsberättande, monologer dränkt i noir-typiskt mörker och maximal fokus på Bullet Time.
Warhawk
Innan Singletrac Studios utvecklade Twisted Metal gjorde de ett spel vid namn Warhawk som jag har mängder av finfina Playstation One-minnen från. Faktum är att Playstation 3-uppföljaren med samma namn, utvecklad av samma folk, också var bra - och nu vill jag se att Sony återupplivar den gamla krigshöken. Det görs överlag för få krigsspel där man flyger flygplan eller rattar attackhelikopter anser jag och detta skulle utan tvekan kunna bli en riktigt fläskig PSVR2-titel.