Det var en varm och klibbig sommarkväll i stadsdelen Ginza i Tokyo. Luftfuktigheten var hundra procent men kändes som tusen. Jag befann mig plötsligt i ett middagssällskap bestående av ett gäng japaner som alla hade gemensamt att de hade ett stort intresse för Sverige. Dessa Svärje-entusiaster hade bildat en klubb eller intresseförening av något slag, där de ibland träffades för att träna svenska och lära sig mer om svensk kultur. Min dåvarande flickvän hade dragit med mig dit, och alla var så klart väldigt nyfikna på den livs levande Svensken som hamnat vid middagsbordet på den glitziga restaurangen.
En av männen stod ut lite extra. Han var lång och gänglig med svarta solglasögon och en punkig stil som bröt av rejält mot resten av gänget som var mer "propert" klädda. Det visade sig att den här mannen jobbade som redaktör för den japanska spelbibeln Famitsus Xbox-magasin. Han såg sig själv som lite av en "outsider" som var lite tuffare och kaxigare än det typiska japanska sättet. Självklart spelade han också mycket västerländska spel, tittade på amerikanska tv-serier och hade rent allmänt en "fuck off"-attityd som var ganska uppfriskande. Men det var när samtalet styrdes in på japanska rollspel och det nysläppta Dragon Quest IX som denne tuffing smälte direkt. Han blev plötsligt väldigt patriotisk och talade sig varmt om Dragon Quest - fastän han egentligen var "för cool" för j-rpg. Sådan är kraften hos Dragon Quest i Japan.
Min egen historia med Dragon Quest började några år tidigare, närmare bestämt vintern 2005. Efter att ha blivit helt omkullslagen av Final Fantasy VI till Super NES var jag redan en hängiven beundrare av japanska rollspel vid det här laget. Dragon Quest-serien var dock otillgänglig och mest något jag hade läst om och suktat efter i diverse spelblaskor som talade sig varma om denna gömda japanska rollspelsskatt. Så medan många importerade USA-versionen av Dragon Quest VIII mest för det medföljande Final Fantasy XII-demot så var mina förväntningar istället hejdlösa på att äntligen få testa denna mytomspunna rollspelsserie - och Dragon Quest VIII levererade, tveklöst!
Det är än idag ett riktigt välgjort RPG-äventyr som är bedårande vackert för att vara till den åldrade Playstation 2. Dragon Quest VIII kom att bli ett av mina favoritspel och efter denna fullträff jagade jag rätt på Game Boy Color-versionerna av Dragon Quest I, II och III och bara myste av välbehag. Även Dragon Quest III är ett helt makalöst spel vars originalversion till Famicom kanske är det viktigaste japanska rollspelet som någonsin gjorts. Det introducerade så mycket av allt det vi tar för givet idag i j-rpg-genren och (tips!) släpptes för inte så länge sedan i en nyversion till moderna format.
Därefter har det bara rullat på för min del, och faktum är att jag har klarat alla delar i serien - vissa flertalet gånger.
Men hur kom det sig egentligen att just Dragon Quest är så älskat i Japan? Varför är denna serie närmast helig istället för "bara" populär, som Final Fantasy? Att som utomstående försöka beskriva Dragon Quests kulturella betydelse är som att försöka fånga en flod med händerna - man kan ana dess ström, dess kyla, men aldrig helt omfamna dess kraft. Serien är inte bara en samling spel, de fungerar också som ett kulturellt sediment med lager på lager av designideal, estetiska värderingar och berättartraditioner.
Dragon Quest föddes 1986. Det var en tid då den japanska spelindustrin fortfarande var i full färd med att etablera sig som den dominerande kraft den skulle bli inom tv-spelsvärlden under det kommande decenniet eller två. På 80-talet gjorde amerikanska rollspel som Wizardry och Ultima stora intryck på japanska speldesigners, men dessa var ofta komplexa och sifferintensiva. Ganska ogästvänliga och mest något för de riktigt inbitna, skulle man kunna säga. Dragon Quest-skaparen Yuji Horii fick då tanken om att destillera den amerikanska rollspelsupplevelsen till något mer lättillgängligt och narrativt sammanhållet, något mer... japanskt.
Dragon Quest blev därmed inte en simpel imitation av västerländska rollspel, utan snarare en kulturell översättning. Spelmekanik som erfarenhetspoäng, nivåer och turordningsbaserade strider behölls, men paketerades om i en form som betonade tydlighet och enkelhet. Denna tillgänglighet blev inte bara seriens signum utan också ett fundament för hela den japanska rollspelsgenren. Dragon Quest etablerade ett slags grammatik för japanska rollspel, en uppsättning konventioner och regelverk som än idag ekar i otaliga rollspel. Den ikoniska världskartan, de trygga byarna, den unga och tysta hjälten och - så klart - den episka resan från obetydlighet till storhet. Allt detta blev genom Dragon Quest inte bara designval, utan kulturella arketyper.
En annan avgörande aspekt för Dragon Quests kulturella genomslag i Japan är dess visuella identitet. Den är skapad av Akira Toriyama, en av de största inom japansk populärkultur. Toriyamas stil präglas av en kombination av barnslig lekfullhet och ikonisk klarhet. Figurerna är runda, uttrycksfulla och nästan naiva - och därför också omedelbart minnesvärda.
I Dragon Quest blir detta bildspråk översatt till fantastisk design. Monster som i andra sammanhang hade varit skräckinjagande framstår här som charmiga, ibland rentav gulliga. Den legendariska blå slemklumpen, med sitt tomma leende och sin droppformade kropp, är inte bara en fiende - den har blivit en symbol för hur Dragon Quest vägrar att omfamna mörkret och hur serien alltid filtrerar även de mest apokalyptiska hot genom ett lager av vänlighet och humor. Detta är djupt förankrat i japansk berättartradition, där det allvarliga ofta samexisterar med det komiska. Där estetikens mildhet och gullighet inte nödvändigtvis motsäger en tematisk tyngd. Dragon Quest handlar ofta om världens undergång, om demoner och förlorade civilisationer - men det gör det alltid med ett leende. Ett sorgset eller ibland melankoliskt leende förvisso, men aldrig cyniskt.
För att förstå Dragon Quests kulturella relevans i Japan måste vi också betänka hur spelen konsumerats. Vid flera tillfällen har lanseringar av nya DQ-spel lett till att skolungdomar stannat hemma, vuxna tagit ledigt från jobbet och långa köer ringlat sig genom städernas gator. En populär myt gör gällande att den japanska regeringen, efter att Dragon Quest III-lanseringen fick landet att stanna upp, lagstiftade om att förhindra nya Dragon Quest-släpp på vardagar. Det är inte riktigt sant, men att myten överhuvudtaget existerar säger tillräckligt. Att känna till Dragon Quest i Japan betyder inte nödvändigtvis att man är en "gamer", det är snarare ett tecken på att man deltar i samtiden.
Kanske är Dragon Quest så populärt i Japan eftersom serien är så konsekvent. Medan andra spelserier ständigt omdefinierar sig själva så har Dragon Quest hållit fast vid sina grundprinciper. Varje ny del i serien är inte en revolution utan snarare en ritual. Vi återvänder till samma välbekanta strukturer med samma melodier och den definierande DQ-känslan av långsam men metodisk progression. I ett samhälle som präglas av högt tempo och hårda krav som det japanska så kan jag inte låta bli att tänka att Dragon Quest måste fungera som en slags kulturell viloplats eller oas. Det är ett löfte om kontinuitet och att det goda alltid övervinner det onda i en ständigt föränderlig samtid som ibland kan kännas blek och dyster.
Det är därför ingen överdrift att säga att de tidiga Dragon Quest-spelen inte bara påverkade den japanska rollspelsgenren - de definierade den. Final Fantasy, Phantasy Star och Megami Tensei utvecklades alla i skuggan av Dragon Quest, antingen i dialog eller opposition. Men där Dragon Quest betonade tradition kom flera av konkurrenterna att experimentera med mörkare teman, science fiction-inslag och mer komplexa system. Saker som kanske är mer tilltalande för en västerländsk rollspelspublik. Man skulle därför kunna hävda att Dragon Quests begränsade internationella framgångar inte bara är ett misslyckande. Det är också en slags konsekvens av seriens unika integritet. Dragon Quest har aldrig försökt anpassa sin estetik, ton eller sina spelsystem för att tilltala en bredare, globalare publik. Istället har serien fortsatt tilltala sin kärnpublik, det japanska folket, med en konsekvens som nästan gränsar till trotsighet.
Att Dragon Quest därför är mer älskat i Japan än någon annanstans är inte förvånande. Serien fungerar som en spegel av Japan självt; med dess respekt för traditioner, formens skönhet och blandningen av melankoli och humor. Den blå slemklumpen ler fortfarande oförändrat, även 40 år senare, medan världen runtomkring förändras. Och någonstans, i en lägenhet i det myllrande Tokyo, vill jag tro att där just nu sitter en medelålders punkargubbe som väntar högaktningsfullt på Dragon Quest XII - även om han egentligen är för cool för japanska rollspel. För Dragon Quest består och lär leva vidare i minst 40 år till - inte trots sin ovilja att förändras, utan tack vare den.