Det är ingen hemlighet att Nintendos intåg i nya konsolgenerationer, stationära som bärbara, inte kretsat kring grafiska jättekliv på senare tid. I stället har man fokuserat på unika hårdvarulösningar, något vi sett i Wii, Nintendo DS, Nintendo 3DS och förstås Wii U som ju snart når butikshyllorna. I fallet Wii U är det förstås den skärmförsedda Gamepad-kontrollen som marknadsförs som det revolutionerande och, förutom själva spelen, kommer den att vara avgörande för konsolens underhållningsfaktor. På spelmässan Gamex fick vi lägga vantarna på både Gamepad och spel, och det var en spelsession med blandade intryck.
Det jag tidigare hört om Gamepaden är att den ligger förvånansvärt bra i händerna, och det kan jag bara bekräfta. Den må se otymplig ut, men när jag håller i den och tittar på TV-skärmen glömmer jag fort att det inte är en vanlig handkontroll jag håller i. Detta ungefärliga halvkilo känns dessutom inte tungt alls, och då bör det läggas till att jag har armmuskler som en mongolisk ökenråtta med bortslarvat gymkort.
Skärmen är inget upplösningsmonster, men ljusstyrkan är bra och det känns lyxigt att ha en så avancerad pryl i näven. Alla knappar du behöver, inklusive den märkt Home och den märkt TV, finns inom räckhåll och är av god kvalitet. Det enda frågetecknet är hur placeringen av de fyra actionknapparna (nedanför analogspaken) kommer att upplevas i olika typer av spel.
Spelen då. Först ut var en obligatorisk runda med New Super Mario Bros. U, ett spel vi visserligen testat förr, men som nu kördes i fullständig version. Här hoppade jag in i ett fyraspelarläge, vilket ju precis som i föregångaren New Super Mario Bros. bäddar väl för kaos, bråk om power-ups och konstanta pling från insamlade guldmynt. Apropå föregångaren: ja, upplevelsen är väldigt lik den Wii-spelet bjöd på. De Gamepad-specifika funktionerna - som att spela vidare på tableten eller rita ut plattformar i banorna - är trevliga, men påverkar inte spelupplevelsen nämnvärt.
Grafiskt är det trevligt. Att få se Mario i HD-upplösning påminner om att välkomna en försenad vän till en fest: man säger välkommen men smygmuttrar även "dags att komma nu". Visst är det tjusigt, men fortfarande en bra bit från ljuvligt krispiga Rayman Origins. Och även om 2D-grafik aldrig är fel, är jag nog inte ensam om att längta till ett högupplöst Mario-spel i ett tredimensionellt Svamprike.
Självklart finns det gott att göra även efter du varvat New Super Mario Bros U, som att hitta alla hemliga utgångar och alla feting-mynt.
Precis som Wii Sports visade upp funktionerna hos Wii-fjärren ska Nintendo Land övertyga oss om förträffligheten hos Gamepaden till Wii U. Handen på hjärtat var Nintendo Land en stor gäspning för mig när det utannonserades, men efter en djupdykning i de tolv minispelen är jag betydligt mer intresserad. Här finns möjlighet att spela med eller mot varandra i småspel baserade på Nintendos maskotar, och allt är designat med Gamepaden i åtanke.
Under vår spelsession koncentrerade vi oss på minispelen under menyn Competitive Attractions, där tre spelare med Wii-fjärrar gaddade ihop sig mot den med Gamepad i hand. Detta var en chans att prova på det Nintendo kallar för asymmetrisk gameplay, det vill säga där spelupplevelsen skiljer sig beroende på vilken handkontroll man använder.
En kul och smått elak detalj i detta minispel är att Gamepad-spelarens ansikte filmas och dyker upp på TV-skärmen. Vilket är lätt att missa om man inte stirrar på TV:n.
Vi började med Mario Chase, en slags kurragömma i en stor labyrintmiljö, och jag ryckte åt mig Gamepaden. Min Mariodräktsklädde figur fick en tjuvstart och jag sprang så långt bort jag kunde från mina Toad-klädda medspelare, vars uppgift var att hitta mig inom en bestämd tid. Då bara jag såg var min gubbe kutade någonstans gällde det för Toad-folket att sprida ut sig, spana och kommunicera för att till slut fånga mig - vilket tyvärr också hände. En enkel idé, men märkligt vanebildande och till och med en smula spännande för mig som var jagad.
Luigi's Ghost Mansion har ett liknande upplägg, men här har Gamepad-spelaren i rollen som ett spöke även offensiva möjligheter. Tre spelare med ficklampor springer runt på en mörk spelplan och jagar spöket, som inte syns förrän man lyser på det. Wii-fjärren vibrerar när man kommer tillräckligt nära, och om en spelare lokaliserar gasten är det klokt att få dit sina vänner så fort som möjligt, innan spöket fångar spelarna i stället.
Barnvänlig spökjakt som är rolig åtminstone de första matcherna. Hur länge det roliga håller i sig återstår att se...
Efter att våra nerver tagit stryk av det superläskiga (nja) Luigi's Ghost Mansion gav vi oss på den lugnare och färggladare världen i minispelet Animal Crossing: Sweet Day. Här var målet för Wiifjärr-trion att samla ihop godisar från träd medan spelaren med Gamepad styrde två vakter samtidigt som skulle stoppa konfektyrknyckandet. Den som plockade på sig mycket godis blev också tyngre, vilket försvårade flykten från vakten. Ett gulligt litet tidsfördriv, men inte någon favorit bland Nintendo Lands dussin.
Jag tror att Nintendo Land kommer att ha ungefär samma effekt som Wii Sports hade när det begav sig. Det är en perfekt titel att visa upp för sina vänner som vill se vad grejen med Nintendos nya konsol är, men kanske inte blir något som spelas intensivt om ett halvår. De yngre spelarna lär uppskatta tillgängligheten och de glada färgerna mer, dock.
I Zombi U blir det mycket gluttande ned på Gamepaden. Det är praktiskt med en extraskärm, men ibland irriterande att behöva "nicka" hela tiden.
Efter besöket i denna barnvänliga nöjespark hoppade vi raskt över till Zombi U, Ubisofts actionspel som ska locka vuxna spelare till Wii U. Här behöver vi använda Wii U-gamepaden flitigt, i allt från att sortera föremål vi muddrat från döda zombies, till att dyrka upp lås till dörrar. Du kan dessutom alltid kika ner på din Gamepad för att få en översiktskarta, och se hot i form av röda prickar.
Meddelandet "titta ner på din Gamepad" dyker upp regelbundet, och det är både något positivt och irriterande. Att låta all action pågå runt en medan man sorterar ammunition är ett ganska smart drag, då det ger en nerv till spelet, och en känsla av att man ständigt måste vara på sin vakt.
Zombi U ska spelas med lyset släckt, hörlurar på och ett extra par underkläder på standby.
Zombi U är raka motsatsen till de partyspel Nintendo lanserar sin nya konsol med. Detta är i allra högsta grad något för solospelaren och på grund av de ständiga uppmaningarna att vända blicken bort från TV:n och ner på Gamepaden förtar det till och med nöjet från de som bara vill sitta bredvid och titta på. Grafiskt är det långt från imponerande, men med ett schysst ljudarbete och en känsla av utsatthet kan nog Zombi U kämpa sig till ett hyggligt betyg när det släpps i samband med konsolen.
Hur ska man då sammanfatta denna dag med Wii U och dess premiärspel? Återigen är svaret för mig personligen varken bu eller bä. Jag uppskattar hur Nintendo försökt anpassa utbudet till flera målgrupper. Hela Gamepad-idén känns precis så bra eller dålig som spelen gör den till. New Super Mario Bros. U är underhållande, men en riktig killer app saknas. Spelåret 2012 kanske inte tillhör Wii U - men nästa år och tiden ännu längre fram kan bli hur intressant som helst.