I en hipsterruffig garagelokal på Bryant Street i San Francisco står Phil Spencer och håller ett kort öppningsanförande inför en samling influgna speljournalister. Vi befinner oss på Xbox Spring Showcase; ett event där spelmedia får chansen att dricka abnorma mängder light-läsk, besöka mobila, könsneutrala toaletter (med träpaneler av mahogny) och klämma och känna närmare på spelen som Microsoft släpper under det närmsta kvartalet. Men innan Phil släpper iväg oss bland spelstationerna har har några saker han vill berätta.
Xbox-chefen beskriver 2016 som "the culmination of last year" gällande planerna på att integrera Xbox One och PC genom Windows 10. I år kommer vi att se en ännu större fokus på cross-play, ännu fler features och spelreleaser till båda formaten. Med Windows 10 ska spelare få bästa möjliga upplevelse vare sig de föredrar att lira på konsol eller går igång på att pressa PC-hårdvaran med dubbla grafikkort och dyra kylarlösningar. Phil Spencer vet att Microsoft har mycket att bevisa sedan floppen med Games for Windows Live-satsningen för några år sedan och betonar att företaget är 100 procent dedikerade till att göra Windows 10 till den optimala spelplattformen.
Att de menar allvar med sin satsning återspeglas i titlarna som finns att testa på plats. Quantum Break, Dark Souls III, Killer Instinct säsong 3, Gears of War Ultimate Edition, Pit People, Ori and the Blind Forrest Definitive Edition och The Division släpps till både konsol och Windows 10 under våren - några redan samma dag som den här texten publiceras. I samma andetag som Phil yttrar frasen "we are comitted" för 67:e gången inom ett tvåminutersintervall avslöjar han att även Forza Motorsport 6 kommer att få en Windows 10-premiär.
Från och med 1 mars, dvs. idag, finns Porsche Expansion Pack att ladda ner till Forza Motorsport 6 på Xbox One.
Det enda tidsexklusiva Xbox One-titeln på plats är, om jag inte missat något, Capybara Games gäckande indieäventyr Below. En titel som utannonserades redan för tre år sedan och som det varit tämligen tyst kring sedan dess. Nu är det i alla fall snart premiärdags, och mina första intryck efter att ha plöjt igenom inledningen av det underjordiska äventyret är... sådär, faktiskt. Visuellt är spelet hur läckert som helst; grafiken är avskalad och stilistisk, har ljuseffekter att dö för och presenteras ur ett intressant makroperspektiv. Den mystiska atmosfären för tankarna till både Zelda och valfri Team Ico-produktion. Spelet startar med att huvudpersonen vaknar på en strand intill en förankrad båt. Utan vidare förklaring om vad jag förväntas göra är det upp till mig att börja utforska nejden. Regnet vräker ner. Så småningom hittar jag en grottöppning. Med en tänd fackla börjar jag röra mig neråt i mörkret.
Jag utlöser en fälla och blir genomborrad av spikar. Jag börjar om i början av grottan. Jag undviker fällan, samlar material som ligger strösslat över marken, tänder en lägereld, dödar några insekter med ett par snabba svärdhugg. Det är otroligt vackert att titta på, men speciellt roligt är det inte. Vad är syftet? Vad är poängen? Frågorna hopar sig och när jag lägger ifrån mig spelkontrollen vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Below. Med det sagt är Below verkligen inte ett spel som gör sig rättvist inne i en bullrig mässlokal. Med mer tid att gräva ner sig i det och utan ett gäng fransoser bakom ryggen som skriker "tu as volé mon beurre!" kan Below mycket väl bli en fräsch och mysig spelupplevelse.
Folk välkomnas in i den trendigt ruffiga lokalen för att lira lite spel, mingla och svepa kaffe.
Näst på tur är PC-versionen av Quantum Break. Det blev som bekant en smula livat när Microsoft häromveckan utannonserade att Remedys ambitiösa (och konstant försenade) sci-fi-epos skulle släppas samma dag till PC som till Xbox One. Många konsolägare uttryckte irritation över detta, och visst kan jag förstå kritiken gällande hur Microsoft hanterade utannonseringen av PC-versionen, men att Quantum Break överhuvudtaget släpps till Windows 10 ser jag inte som något annat än goda nyheter. Som Phil Spencer sa i sin presentation handlar det om att erbjuda bästa upplevelse för både konsolägarna och PC-publiken och skapa en gemensam spelplattform för båda läger. Jag kan intyga att Quantum Break ser riktigt, riktigt bra ut på båda formaten (både PC- och Xbox One-versionerna fanns att testa jämte varandra).
PC-spelarna har dock, såklart, möjlighet att pressa sina framtidsriggar långt över vad konsolerna klarar av. Du har säkert sett specifikationerna och vet att spelet är en riktigt krävande best på de högsta inställningarna. Inte ens datorn som jag provar spelet på är i närheten av att maxa spelet. Inte nära alls. Jag lirar i 1080p med många av effekterna, såsom skuggor och volymetriskt ljus, på medium-nivåer. Kanske är det för att visa ungefär vilka inställningar som är jämförbara med Xbox One-versionen. Oavsett vilket ser spelet ruskigt bra ut med extremt snygga ljuseffekter, förstörbara miljöer och imponerande animationer. Rent spelmässigt tycker jag att min finske kollega Arttu prickat in det mesta rätt i sin förhandstitt. Jag spelade ungefär samma partier och landade vid (ungefär) samma slutsatser. Äventyret känns tajt regisserat och väldigt ambitiöst presenterat.
Kaffepaus med urban muralmålning i ryggen.
Det finns dock två orosmoment, och dessa är högst subjektiva. Redan i spelets första akt (av totalt fem) bjuds det på actionsekvenser som lider av samma problem som många andra actionspel sett ur tredjeperson har, nämligen abnorma mängder av anstormande fiender. Inom loppet av en halvtimme har huvudpersonen Jack Joyce prickskjutit ihjäl motsvarande mängd soldater som i svenska totalförsvaret. Det är en speldesign jag tröttnade på redan i Uncharted 2, men förhoppningsvis kommer Jacks förmågor att böja tid och rum att hålla striderna tillräckligt fräscha. Det andra orosmomentet är mitt möte med en kraftigt bepansrad, shotgun-viftande supersoldat i början av akt två. Igen; det här klagomålet är baserat på högst personliga preferenser, men jag formligen avskyr fiender som kräver 12 000 kulor för att sänka. Det är inte roligt utmanande, det är bara frustrerande utmanande.
"Jag ger upp! Jag. Ger. Upp!"
Ett spel vi sett i en tidigare skepnad är Ori and the Blind Forest. Det släpps denna månad i en uppdaterad och utbyggd version med epitetet Definitive Edition. Vad som gör detta till den definitiva versionen, enligt producenten Daniel Smith, är en rad småförbättringar såsom möjlighet att snabbresa mellan olika områden, två nya specialförmågor och framförallt ett helt nytt område kallat Black Root Burrows. Sistnämnda är sömnlöst integrerat med resten av spelet och Daniel Smith gissar att det ger äventyret runt 40-90 minuter extra speltid, beroende på hur mycket du utforskar och vilken svårighetsgrad du kör på. Och apropå svårighetsgrad - det har tillkommit möjligheten att välja en enklare dito, för dig som vill se lite mindre av den trial & error som originalspelet innehåller.
En annan nyutgåva som framförallt fått sig en upputsning på det grafiska är Gears of War Ultimate Edition (inte Definitive alltså. Ultimate. Stor skillnad). Josh Kerwin, Global Product Marketing Manager, berättar stolt att varenda asset i spelet har plockats ner och byggts upp på nytt och varje filmsekvens har fräschats till och klippts om. Möjligheten att spela i 4K-upplösning är det stora dragplåstret för att locka PC-spelare och Kerwin hoppas att Gears of War Ultimate Edition blir inkörsporten för en ny generation spelare och en bra uppvärmning inför Gears of War 4 (som han konsekvent vägrar prata om utöver att nämna det vid namn).
Min spelsession slutar med att jag blir sönderskjuten på ett torg - samma ställe som jag dog cirka 214 gånger på i originalspelet. Utöver den grafiska upprustningen så känns det precis som när jag lirade det för tio år (!) sedan, på både gott och ont. Spelkontrollen är tajt och smidig och våldet lika grisigt som jag minns det, men samtidigt ter sig hela ducka-och-skjut-mekaniken långt ifrån lika fräsch som när spelet var nytt. Gears of War Ultimate Edition finns i vilket fall som helst att ladda ner från Windows Store i skrivande stund.
Killer Instinct: Season 3 med arkadkontroll. Fint ska det va!
Utöver nyversioner och Windows 10-versioner står VR på dagordningen, såklart. Inget spel-event utan lite gammal hederlig, yrselframkallande virtual reality liksom. Med senaste versionen av Oculus Rift på skallen får jag en guidad tur genom Minecraft-universumet av en pratglad kvinna som hade passat utmärkt som turistguide i Nordkorea.
- Gå ut till kanten och titta på utsikten. Gå till kanten. Gå till kanten. Gå till kanten. Och titta på utsikten. Bra! Gå tillbaka. Gå tillbaka. Ser du knappen? Tryck på knappen. Tryck på kna... Bra!
Och så vidare. Jättetrevlig människa. Men mina åsikter om virtual reality står fast; det är en i teorin ruskigt spännande idé som har enorm potential, men i dagsläget är den fortfarande inte riktigt så vass och användarvänlig att jag känner ett överväldigande köpsug. Det är för mycket tråcklande med hårdvaran och jag hinner knappt spela i fem minuter innan ögonen börjar kännas ansträngda. Men visst, teknologin har kommit milslångt sedan Nintendo-satsningen Virtual Boy och jag är säker på att många kommer att tycka att Oculus och Minecraft är nästan lika storslaget som Oculus och POV-porr. För egen del väntar jag dock ett tag till innan jag hoppar på VR-tåget.
Oculus teststationer knyckte en smaskig bit av lokalen.
Efter all handhållning och strikt guidning genom Minecraft är det uppfriskande med lite gammal hederlig förödmjukelse i Dark Souls III och Killer Instinct: Season 3. Förstnämnda känns ganska precis som tidigare Dark souls sett till både atmosfär och utmaning. Tempot är en aning uppskruvat och spelkontrollen lite tajtare än i föregångarna, men i övrigt är det inte mycket som sticker ut under min provspelning. Estetiken är snorhäftig, tonen deprimerande och bilduppdateringen i behov av en eller två patchar. Det är med andra ord allt som vi lärt oss att förvänta sig av en From Software-titel. Souls-frälsta kommer att få mer av vad de älskar. Jag dog cirka 5242 gånger på samma boss inför en växande publik och jag är ganska säker på att en av fransoserna pekade och kallade mig "zut!".
Killer Instinct har jag aldrig varit bra på och min korta kontakt med tredje säsongen gjorde absolut ingenting för att bättra på självförtroendet. Jag lirade som Halo-celebriteten Arbiter, svor på svenska och åkte på däng. Det är ungefär vad jag har att säga om den saken. Redaktör Jonas Mäki lär grina av lycka när han får lägga vantarna på säsongen när den släpps den 29 mars.
Ska det vara mysigt så ska det vara soffor och Xbox-husvagn.
Efter några timmar med Microsofts vår-lineup - med avbrott endast för toalettbesök och ett mycket fascinerande möte med en österrikisk reporter som bedyrade sin kärlek för American Truck Simulator - står det klart att Xbox One- och PC-ägare har en spännande tid framför sig, och då tänker jag främst på Microsofts satsning på att ena alla under gemensam flagg. Jag kan delvis förstå Xbox One-ägare som blir besvikna över att spel de köpt konsolen för plötsligt utannonseras till andra format, men Microsofts val att expandera sin spelsatsning och genom Windows 10 skaffa en bredare kundbas för företagsexklusiva titlar och öppna för fler aktiva spelare på Xbox Live, känns inte som något annat än en helt logisk utveckling. Nu hoppas jag bara vi slipper ett nytt haveri i stil á la Games for Windows Live, men Phil Spencer och kompani verkar styra skutan så långt ifrån den kraschplatsen som möjligt.