En fjärdedels 32-tumsbild och Halo på repeat

Det slog mig under gårdagskvällens spelsession att jag (och mest troligt även du) med tiden gått och blivit självaste prinsessan på ärten. Inte för att det är något märkligt, med tiden kommer teknologisk utveckling och med teknologisk utveckling kommer högre krav och mer kräsne användare/konsumenter. För när jag två meter från min 65-tums LG C3 (OLED) satt och spelade Splitgate 2 via Playstation 5 Pro, i 120 låsta bilder per sekund och med en 2800 kronor dyr Dualsense Edge-handkontroll och ett headset med 200+ timmars inbyggda batteritid och suveränt ljud - kom jag på mig själv med att klaga kanske en (eller två) gånger för mycket på framförallt ett par ynka tillfällen då spelet hackade till. "Vafan kom igeeeen nu, nu hackar det lite igen" utbrast jag, när det i själva verket kanske mer handlade om en så kallad "frame stutter" via trögt inladdade skuggor, något som ofta hör Unreal Engine 5-motorn till. Så kräsen har jag blivit. Och det var i det ögonblicket som jag lyckligtvis drabbades av en smula självinsikt via påpassligt välplacerad nostalgi, som bara dök upp - och gjorde mig påmind om hur det såg ut för bara 24 år sen.

Jag är så gammal att jag levt igenom många, många konsolgenerationer, eror och perioder inom spelhistorien varav många idag kategoriserar som "retro". Jag mindes under gårdagens klagosång hur mycket Halo: Combat Evolved jag och tre goda vänner spelare. Vi fastnade direkt och efter att alla fyra njutit av singleplayerportionen i ett av tidernas mest märkvärdiga actionupplevelser, inleddes en två år lång dödskamp oss emellan där vi dagligen, varje kväll, nästan utan undantag - samlades hos barndomsvännen JB, grabbade tag i varsin överdimensionerad Duke-handkontroll och tillbringade som minst tre timmar i sträck med att döda varandra i Bungies för sin tid alldeles överlägsna multiplayerstuga. Det var en underbar tid, på flera sätt. En förlovad tid, känns det som och i någon slags sammanfattad, komprimerad helhet ett av de bästa spelminnen jag bär på.

Detta drog igång i december 2001. Knallkalla Jämtlandsvintern, drivor av snö, mängder av jobb med det som skulle komma att bli Gamereactor och minst 30 dödsmatcher mot samma tre kompisar, strax innan midnatt varje kväll. Vi satt alla i samma söndersuttna skinnhörnsoffa från slutet av 80-talet. Vi satt alla cirka 3,5 meter från TV:n som var en 32-tummare från Philips, CRT-burk, som stod på ett vinrött gammalt åbäke till kombinerad mediabänk, prydnadsskåp och vitrinstyggelse - hemma hos JB. Alla fick därmed en fjärdedels 32-tumsbild. 16" multiplayerdöd. På närmare fyra meters avstånd. På den tiden hade jag inga glasögon, synen var bättre och mina reflexer och synapser var ungdomligt färska och inte segt värdelösa som idag - men ändå. Att det ens gick att träffa en vägg med de förutsättningarna känns idag fullständigt bisarrt.

Men det gick, såklart. För dig och för mig. Vi har ju alla tillbringat hundratals, kanske tusentals, timmar i diverse splitscreen-spel genom tiderna och vi har alla delat på den där lilla fyrkantiga CRT TV-bilden, suttit och kisat för att se detaljer i en fjärdedel av en 26-32" liten bild med upplösning som idag mest påminner om en tumnagel. Men då... Och tidigare, var det fantastiskt. Alldeles fantastiskt. Vissa av mina andra vänner som också växte upp med split screen i Goldeneye 007 och fastnade som torskar (som vi gjorde) i Halo Multiplayer byggde märkliga kartong/tejp-fällor som de naglade fast på bubbelglaset på sin CRT TV, allt för att inte kunna "tjuvkika" på var motspelarna befann sig på banan. Detta var algrig något vi pysslade med då det var en betydande del av upplevelsen att spela en shooter på delad skärm och ständigt hålla koll på var motspelarna befann sig på banan genom att mikrosekund-snabbt snegla över på deras bildrutor någon gång i minuten. Det där krävde såklart skicklighet. Mängder av det. Att samtidigt styra sin egen gubbe, hålla koll på banan, vapen-pickups, power-ups och alt där i mellan och utan att tappa fokus även snegla över och hålla koll på var motspelarna var, känns som en uppgift som jag idag, trots att jag fortsatt spela regelbundet under de 24 år som passerat - aldrig någonsin skulle mäkta med.

Det var en annan tid det där, såklart. En annan era och andra förutsättningar som skapade en särskilt typ av multiplayerupplevelser. Jag kommer aldrig att glömma alla stenhårda snipers only-matcher på Hang 'em High i Halo: Combat Evolved. Fyra jämnbra killar i 20-årsåldern, alla med varsitt UNSC-snipergevär och på en bana vars öppna terräng och snillrika arkitektur byggde upp tonvis med spänning och nerv. Vissa matcher kunde pågå i en timme. Alla gömde sig, spelade superdefensivt och klurigt och mycket handlade om att snabbt som attan sno åt sig osynlighetstriangeln, smyga med den längst västväggen och därifrån skjuta de andra från toppen av den stora byggnaden i ena hörnet av kartan. Höll man inte koll på de andras små 16-tumsbildrutor var man stekt rätt snabbt och det fanns aldrig utrymme för att missa första skottet så snart någon av oss fick syn på en av de andra spelarna.

Jag kommer såklart heller aldrig att glömma alla underbara Rockets Only-matcher på banan Wizard, vilket inte sällan resulterade i direkt sanslöst många gapskratt och skällsord då alla hoppade runt som dårar och brände av raketskott mot de ljusbruna tegelväggarna i hopp om att splittret från explosionen skulle räcka för att döda.

Jag älskade som sagt den där tiden och jag saknar absolut Xbox-eran och all splitscreen-multiplayer som vi pysslade med. Jag saknar Nintendo 64-åren precis lika mycket eftersom vi under slutet av vårt sista gymnasieår hyrde en studentlägenhet, jag och två vänner och där gick min N64 varm, dagligen, då vi delade skärmen på en 28" Sony CRT TV och körde skiten ur varandras ballongsamlingar på Balloon Fort i Mario Kart 64 samt prickade varandras kranium med den gyllene pistolen i Rares ikoniska filmlicenstitel. Jag måste såklart även fortsättningsvis påminna mitt kräsna jag när 65-tumasbilden med perfekt kontrast och skärpa samt 120Hz-spelet som jag nöter hostar till under ett par sekunder per spelkväll, att jag blivit självaste Prinsessan på ärten och borde därmed slås rätt i ansiktet med en gigantisk sill. För det var i det här avseendet verkligen inte bättre förr, men multiplayer med kompisarna var helt klart roligare.