Skam: Jag är för bekväm som spelare

Vi människor är väl av naturen rätt bekväma av oss, på gott och ont. Det är lite för lätt att ta den allra enklaste vägen när vi ställs inför utmaningar i livet, stora som små. Visst är det många gånger skönt, men som vi alla vet så är bekvämlighetszonen ett kargt landskap där inget växer, förutom önskad och oönskad kroppsbehåring samt bukfett. Det vill man ju i regel inte, men ändå är det så förbaskat lätt att hamna där.

Jag skulle väl någonstans vilja påstå att jag inte har växt fast i lädret på den sunkiga soffan i bekvämlighetszonen. Jag tycker jag är ganska bra på att utmana mig själv och inte minst när jag sökte som skribent till Gamereactor. Livrädd var jag, men den chansningen gick ju definitivt vägen och här är jag fyra år senare glädjande nog. Så innan jag går in på mitt lilla ilandsproblem och tar emot eventuella dömande kommentarer så är det något jag vill betona.

Men är det något jag allt som oftast är onödigt bekväm i så är det mitt spelande. Det finns ju så otroligt många spel jag vill spela igenom minst en gång och min backlog är inte av denna värld, men att ta tag i den har blivit allt svårare med åren. Varför det blivit som så vet jag inte exakt, men att jag blev förälder för snart fyra år sedan samtidigt som jag pendlar 14 mil nästan varje vardag till mitt heltidsjobb gör förstås sitt. Det blir inte så väldigt mycket tid över till annat på vardagarna, jag kommer hem och då är det i princip kväll och inte sällan somnar jag själv också när jag nattar sonen. Ibland får jag helt enkelt frigöra timmar och offra lite sömn, vilket ändå funkar någon gång i veckan så där och då kan jag åtminstone klämma in 2-3 timmar effektiv speltid, förhoppningsvis. För det händer ju att det jag vill spela har en uppdatering på ett antal gigabyte att installera först och det är också en faktor som leder till att jag istället väljer något annat spel istället för att tålmodigt vänta in uppdateringen, som ju sen ironiskt nog tar längre tid att bli klar om jag samtidigt spelar något annat.

En annan sak som definitivt varit positivt på det stora hela egentligen, men som också leder till en stadigt växande backlog är ju Xbox Game Pass och Playstation Plus. Visst hade jag en backlog redan innan, men sedan dessa tjänster sprängde dörren och stormade in i mitt liv som en flashbang av godhet med ett nu närmast oändligt utbud så har den där backlogen ökat markant. Det finns lite för mycket valmöjligheter och nya läggs till löpande, som man ju förstås också måste spela i många fall. Detta går att likställa med att välja chips i affären, det finns en väldig massa sorter och även här kommer det nya titt som tätt, men likförbannat går man väl ändå hem med en påse grillchips eller en påse sourcream & onion. Alla dessa val måste på något vis nollställa min hjärna så att min syn blir så pass selektiv att jag ser till slut endast grillchips och sourcream-påsarna. Inget fel med dessa förstås, det är goda, tidlösa smaker det handlar om, men man vill ju egentligen testa något nytt. Men det är väl just det att man vet vad man får med de sorterna.

Precis där någonstans står jag också så sanslöst ofta i mitt eget spelande att jag ibland känner mig direkt smutsig, det ska erkännas. Undantaget är ju förstås när jag har en recension att skriva, då blir jag väldigt disciplinerad och det är väl tur det, för annars hade jag ju inte blivit kvar här länge. Men annars så blir det nästan alltid overload i min hjärna varje gång jag ska välja ett spel, vetskapen om att tiden är ganska begränsad är förstås också något som spökar. Jag velar och velar och blir samtidigt bara mer och mer stressad i takt med att klockan tickar och plötsligt så är det inte ens någon idé att ta mig an något nytt eftersom jag antagligen bara hinner med introduktionen. Åtminstone är det så jag resonerar och om jag ändå faktiskt kommer fram till att jag ska spela något nytt jag sett fram emot en tid, ja vad händer då, tror ni?

Jomen då kommer han som ett brev på posten och stormar in med lätt vingliga ben som aldrig gjort ett benböj i hela sitt liv. Jag pratar förstås om den illaluktande bekvämlighetsdemonen med sin massiva ölmage, en flint som han försökt kamma över med ett fåtal flottiga hårstrån och endast iklädd ett vitt linne och kallingar med y-front som sedan viskar oroväckande erotiskt med en andedräkt som luktar öl, cigaretter och högt kolesterolvärde att "Nädu, du har inte spelat NHL tillräckligt. Se så, vi spelar hockey nu för vi är minsann riktiga män. Du måste vinna Stanley Cup, igen och igen och igen. Din lilla, lilla slyna. Du är inte bättre än så här och det vet du, ta fram grillchipsen du gömt i skafferiet också när du ändå är igång!"

Så givetvis sitter jag då där igen och nöter NHL, en spelserie som inte utvecklats alltför mycket de senaste tio åren och som jag väl egentligen inte borde få ut särskilt mycket av. Men jag älskar hockey och det finns ju faktiskt ingen motsvarighet och har så inte gjort på väldigt länge. Jag dras till NHL som en pilsk nattfjäril dras till ett lysrör och även om det förstås inte får samma hemska konsekvenser för mig som för en nattfjäril så är det ändå en böld eller åtminstone en redig finne på ena skinkan, som också satt sig precis på det området som tar emot smällen när man sätter sig och då blir påmind om hur pass ont en sådan faktiskt kan göra. Speciellt när den satt sig på helt fel ställe. Nåväl, jag har under mitt raljerande kommit fram till en enkel lösning - jag ska avinstallera NHL och även om det ju är så enkelt som att installera det igen och att det finns andra liknande spel som jag också lätt faller in i av ren bekvämlighet så är det åtminstone ett steg i rätt riktning. Önska mig lycka till, nu tar vi tag i detta en gång för alla och sparkar bekvämlighetsdemonen rätt i pungen så att alla hans förmodade tre testiklar krossas.