Du vet hur det kan vara. Du vet mycket väl. De rosaskimrande tantglasögonen som inte sällan slinker ned över näsryggen varje gång du i tanken återvänder till något du älskade som ung, är svåra att skaka av sig - ibland. Och ja... Ju äldre vi blir, ju svårare blir det. Erfarenheter efter att ha arbetat med spel i 25 år säger ju mig ofta att det är bättre att behålla glasögonen på, att fortsätta glorifiera och hylla det som en gång var utan att faktiskt återvända och från en aktuell synvinkel granska som förtrollade för 30 år sedan. Men även det kan vara vanskligt, såklart. Att återvända till en barndomskärlek för att med chock i blicken inse att det faktiskt inte var bättre förr kan givetvis sluta i ihållande förskräckelse. I denna artikel (som är den första delen i en ny artikelserie här på Gamereactor) har jag återvänt till min barndoms favoritgenre; Beat 'em up. Är min syn på denna älskade 80-talsgenre överdrivet romantisk? Är det en starkt ofördelaktig bild jag har, här - eller håller mina gamla favoriter än idag?
Capcoms 80-talsklassiker var för sin tid alldeles otroligt och står sig hyfsat väl även idag.
Mitt absoluta favoritspel som 12-åring stavades utan tvekan Final Fight. Capcom lyckades kombinera den alldeles underbara Street Fighter-estetiken med vad som för mig alltid kändes som ett riktigt äventyr. Jag vandrade genom Metro City med knytnävarna i högsta hugg och det fanns för mig en mening att rädda Mike Haggars dotter snarare än att bara stå på samma ställe, mot samma bakgrund, och klappa på grannens karaktär i Street Fighter II. När jag tänker tillbaka på min otroligt starka förkärlek för hela beat 'em up-genren som ung parvel, handlade det mycket om att det fanns en visuell variation i miljöer och progression som jag alltid lockades av. Detta tillsammans med att hela upplägget gick ut på att slå lejda hejdukar på truten, gjorde mig alltid ordentligt exalterad.
Double Dragon var för min egen del det kanske minst intressanta av de olika giganterna inom denna genre på 80-talet, men idag anser jag det vara ett av de bästa - mycket tack vare den något "aviga" spelmekaniken och den otroliga musiken.
SNK:s Final Fight-plagiat Burning Fight var magiskt för sin tid och håller bra även idag.
Jag spelade Final Fight likt en svettig dåre, under flertalet år. När jag för första gången fick syn på spelet hos min lokala hamburgergrillkiosk, minns jag hur det kändes som om jag snubblat över en upptäckt, magisk värld av feta fiender, käftsmällar och hoppsparkar. Jag minns hur min kära mormor plöjde ned två stycken femkronor i arkadkabinettet (som jag minns såg en smula märklig ut och stod på uppfällbara hjul) och jag lyckades på första försöker harva mig fram till slutet av tågvagnsbanan. I rollen som Haggar, som med sin bara överkropp, bröstskärp och makalösa snorbroms definierade hela genren för egen del. Final Fight... Var för mig spelmagi, då. Idag när jag återvänder till det har jag förvisso fortfarande roligt. För det är ett genuint bra spel. Det är dock den rätt extrema begränsningar i olika typer av attacker och specialmoves som gör att jag idag tröttnar. Det hade för Capcoms del givetvis inte varit någon större utmaning att lägga in dubbla mängden slag- och sparkkombinationer i Final Fight och därmed skapat en mekanik som hade erbjudit flera gånger mer djup, men 1989 var det ingenting som dök upp i skallen, eller störde. Tvärtom.
Segas Streets of Rage-trilogi från det tidiga 90-talet är några av de bästa spelen inom denna genre som någonsin släppts.
The Punisher och Captain Commando var båda ursnygga och en smula "annorlunda" för sin tid. Båda är riktigt roliga än idag. Och fortfarande supersnygga.
Innan Capcom rullade ut Final Fight var det såklart primärt Double Dragon samt Kung Fu till NES som jag knarkade. Jag minns mycket väl hur exalterad jag var när jag för första gången fick se Double Dragon rulla på ett arkadkabinett på en pizzarestaurang i Björnen, en mil sydväst om Åre skidby. Vi väntade på mat, där och även i detta fallet var det min älskade mormor (jag saknar dig, ofta) som stoppade in mynt och ställde sig på sidan av maskinen för att kika på min spelsession) något som ingen annan förälder eller mor/farförälder ens skulle komma på tanken att göra, särskilt inte på den tiden). Data East ikoniska "brawler" var så stilistiskt coolt och våldsamt, för sin tid. Musiken var också fantastisk. När jag återvänder till det idag slås jag lite av att den något "aviga" känslan i spelkontrollen, som jag då upplevde som sämre än exempelvis Final Fight, idag gör spelet mer levande. Jag gillar spelkontrollen mer, idag, i Double Dragon än i Final Fight. Vilket jag aldrig hade trott.
Cadillacs and Dinosaurs och Alien Storm var två beat 'em ups som jag dyrkade som snorig 15-åring.
Samma sak gäller idag faktiskt för Kung Fu, som jag spelade så sent som i förrgår igen, och slogs av att spelkontrollen är lysande - för vad det är. Jag slogs också av hur förbannat svårt det är, gamla NES-konverteringen av Irems arkadklassiker som rullades ut i form av en ljusgrå 8-bitarskassett vintern 1984. Jag minns även min första kontakt med det här spelet och det skedde hemma hos klasskompisen Jonas vars speltokiga farsa hade ränt ned på jobblunchen, ned på lokala leksaksbutiken Korg-Olles Leksaker och köpt ett exemplar på releasedagen. Det var dagen därpå som jag erbjöds följa med Jonas hem efter skolan för att kika på nya karatespelet till Nintendo. Och så fick det bli. Redan första bensvepet som Jonas kastade iväg, var jag fast. Att nå våning fyra där de där förbannade ninjadvärgarna voltade och landade på ens skalle, var för sin tid en bedrift i sig och jag minns hur snacket på skolan gick rörande slutbossens maniska hånskratt (Ha! Ha! Ha!). Det har passerat 34 år sen dess och trots att grafiken naturligtvis ser ut på Text-TV idag, skulle jag säga att Kung Fu håller bättre idag än många, många andra 8-bitarsklassiker som för egen del mest bara känns jobbiga.
Sega Master System-klassikern Black Belt var ljuvligt i mitten av 80-talet men känns helt ospelbart idag på grund av supermärklig spelkontroll.
En annan ungdomsförälskelse för egen del var Burning Fight signerat SNK. Detta var naturligtvis en skamlös Final Fight-kopia på exakt samma sätt som att Fatal Fury var ett Street Fighter II-plagiat, men då... 1991, spelade det ingen som helst roll. Det var snarare så, för egen del, att dessa "kopior" kändes lite mystiska och "udda" på et sätt som gjorde dem superintressanta för egen del. Medan Sega och framförallt Nintendo blivit rena familjeunderhållningen var utgivare som SNK fortfarande ett mysterium för mig som 14-åring och när jag fick se Burning Fight för första gången (inne på Videogott, Östersund) var jag väldigt snabbt väldigt säker på att detta var mitt nya favoritspel. De kommande månaderna gick verkligen i Burning Fights tecken och jag minns tydligt hur olidligt dyrt det blev och hur mycket smutsig pant jag var tvungen att skrapa rätt på för att kunna ta mig förbi den där förbannade samurajen i toppen av byggställningen på bana sju. Jag och Frank spelade nyligen igenom det nu, igen, på hans Arcade Dreams-kabinett (som innehåller en Pandoras Box 6 och därmed huserar 1300 spel) och hade riktigt roligt. Visst blir det lite enformigt, framförallt i rollen som broilern Billy som har två simpla kraftattacker, enbart, men våldet är snyggt och den visuella variationen lysande tillsammans med cool karaktärsdesign och härlig musik.
Golden Axe och Turtles in Time var två favoriter - back in the day. Otroliga beat 'em ups som håller än idag även om Golden Axe och bristen på attacker känns väldigt begränsat.
Efter ett par veckors återbesök i diverse beat ém up-världar dränkta i barndomsminnen kan jag med glädje konstatera att min nostalgiska romantisering inte är en nidbild, utan kanske snarare tvärtom. Visst finns det gott om spel här som kanske inte riktigt håller med dagens mått mätt men som jag skrev ovan finns det för egen del massa genrer och mängder av enstaka speltitlar som står sig betydligt sämre idag än dessa. När genren dessutom fått ett nytt lyft med titlar som Streets of Rage 4 och Turtles: Shredder's Revenge är det ännu enklare att se tjusningen i speltypen i stort.