Svenska
Gamereactor
artiklar

En nostalgisk nidbild: Fighting

Det finns ohyggligt många fina och stilbildande fightingspel som släppts genom åren, men står de sig än idag eller har tiden sprungit ifrån pixlar och tidiga polygoner?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Så har det blivit min tur att återvända till ungdomens glansdagar för att kolla in spelen jag älskade så hjärtligt när det begav sig för att utan nostalgiskt filter kolla hur de står sig idag. Den enskilda genre jag spelade mest under knappt 20 års tid var fighting, där det första spelminne jag överhuvudtaget ens har är just ett fightingspel.

En nostalgisk nidbild: Fighting
Är det Ryu och Ken? Nej, Karate Champ. Mästerligt 1984, men fullkomligt ospelbart idag.

Det var 1984 då jag på okänd plats i Sverige hittade ett arkadspel. Mor och far var ovilliga att spendera pengar på ett barn som inte ens nådde upp tillspakarna, men minnena av det spel jag idag vet var Karate Champ är starka. Jag tittade på de fräna karatestriderna (all kampsport var karate på 80-talet) och tyckte att det jag upplevde var fränare än allt. Och det var det kanske. Då. För Karate Champ är idag helt ospelbart, även om jag tycker att estetiken för tankarna till Street Fighter och Ryu och Ken, och det är väl ungefär det snällaste jag kan säga.

En nostalgisk nidbild: Fighting
Mångas första bekantskap med Konami som speltillverkare var med Yie Ar Kung-Fu (del två på bilden).
Detta är en annons:

Det fightingspel jag lirade mest efter det, när jag äntligen fått en egen spelenhet, Commodore 64, var Yie Ar Kung-Fu II, utvecklat av Konami och släppt 1986. Här började genren se ut som vi idag känner den med olika kämpar med olika egenskaper, som slåss på tjusiga bakgrunder. På den och det formatet lirade jag och mina bröder med joysticks, och handkontroller var något som endast hörde TV-spelen till. Redan då tyckte jag spelkontrollen var horribel, och när jag efter det nu återvänder till denna klassiker kan jag bara konstatera att det är spel som egentligen knappt ens kan kallas spelbara.

En nostalgisk nidbild: Fighting
Street Fighter II är såklart fortfarande helt fenomenalt.

Härifrån hoppar vi fram till 1992 då Street Fighter II lanserades, en seriös kandidat till att vara det enskilda fightingspel jag lirat mest. Jag, mina bröder och våra vänner spelade varje dag. Vi hade alla våra favoriter och kämpade tappert med att lära oss systemen (idag vet jag att vi knappt ens skrapade på ytan, cancel-systemet hade vi exempelvis inte ens fattat fanns). Men... till skillnad från de båda tidigare nämnda spelen, så är Street Fighter II njutbart än idag. Super Nintendo-versionen är förvisso lite begränsad och framför allt långsam, men släng i Champion Edition eller Turbo och jag tycker Street Fighter II är precis lika kul som när det kom. Än idag spelar vi det gärna i kompisgänget vid större sammankomster, och det liksom bara står sig.

En nostalgisk nidbild: Fighting
Mortal Kombat kändes som fotorealism när det kom och en teknisk milstolpe. Ist är det inte bara strykfult utan också 100% föråldrat. Ultimate Mortal Kombat 3 som kom något år senare är dock fortfarande en milstolpe.
Detta är en annons:

Året efter var familjen som vanligt på semester i Finland och besökte nöjesfältet Särkänniemi i Tammerfors, vilket var något av en årlig höjdpunkt. Som vanligt gick vi (jag och bröderna) in i arkadhallen för att spela något och kolla på nyheter - då vi såg ett spel jag kände igen från speltidningar; Mortal Kombat. Vi var som trollbundna. Total fotorealism och våld på ett aldrig tidigare skådat vis. När spelet väl kom till Super Nintendo och Mega Drive skaffade vi förstnämnda och lirade febrilt i hopp om att kunna låsa upp blod och riktiga Fatalities (vilket fanns till Mega Drive). Det gick såklart inte, men oerhört många timmar blev det och serien förblir en personlig favorit. Men det ska sägas direkt att första Mortal Kombat idag är obeskrivligt föråldrat. Stelt, begränsat och med katastrofal spelkontroll. Mortal Kombat II kom kort efter ettan och var så oerhört mycket bättre och står sig oerhört väl tillsammans med det ännu vassare del tre.

En nostalgisk nidbild: Fighting
Street Fighter Alpha var en hel annan best än Street Fighter II. Det skulle dock dröja till den sista inkarnationen av del tre innan serien hittade storformen.

Här någonstans gjorde Sega Saturn och Playstation entré. Förstnämnda skaffade jag först sent, men Playstation lirade jag desto mer, inklusive Street Fighter the Movie som var direkt hemskt - men i brist på annat fick det funka. Till slut kom dock Street Fighter Alpha. Ett spel jag vet många älskar. Jag har dock aldrig varit helt såld på luftblockeringar och att Guile saknas är för mig ett brott mot mänskligheten. Alpha idag känns tyvärr ganska snålt, men det fick flera uppföljare i snabbt tempo där Alpha 3 på alla sätt och vis motsvarar ett modernt fightingspel med enorm ensemble, massor av supermätare och flera fightingstilar. Serien är fortfarande ingen personlig favorit (trots att Guile lades till), men gillade du det när det begav sig så kommer du älska det idag.

En nostalgisk nidbild: FightingEn nostalgisk nidbild: Fighting
Tidigare 3D-fightingspel har tidens tand inte varit mild mot och min favorit Soul Blade är totalt utdaterat, medan Dead or Alive nog är det spel som hållit bäst i kategorin såhär efteråt.

3D-fightingsspelen blev också en grej under denna era. Battle Arena Toshinden (i synnerhet del två), Tekken (i synnerhet del tre), Dead or Alive, Virtua Fighter (i synnerhet del två) och Soul Blade var sådant jag lirade i massor. Mest speltid fick dock Soul Blade. Men 3D-grafiken från denna era ska jämföras med 2D-grafik från 70-talet och det är helt enkelt så oerhört primitivt att det är svårt att njuta av ens för mig som verkligen var med. Det mesta ser ut som taskigt hopfogade och lågupplösta klossar som skyfflas omkring. Det är möjligen obskyra Tobal No. 1 och Dead or Alive som faktiskt är kul än idag.

En nostalgisk nidbild: Fighting
Soul Calibur var inte bara en totalt omvälvande och genredefinierande milstolpe. Det är och förblir ett av tidernas bästa spel.

I och med Dreamcast, som jag första gången lirade hos Petter Hegevall år 1998, långt innan den kom till Sverige, så började fightinggenren kännas modern. Jag lirade kopiöst mycket Power Stone när det begav sig, och kan än idag önska att Capcom skulle återuppliva serien. Enda orsaken till att jag slutade spela var att Soul Calibur kom ett halvår senare och fullkomligt ritade om kartan för 3D-fighting. Det var snabbt, kriminellt snyggt, ultratight och riktigt följsamt att spela än idag. Soul Calibur II var ett snäppet bättre spel (de tre konsolexklusiva figurerna Link/Gamecube, Heihatchi/Playstation 2 och Spawn/Xbox var en ljuvlig touch), men tack vare hur totalt definierande detta spel var, förblir det min favorit i serien och ett spel jag fortfarande lirar åtminstone en gång om året via Xboxens bakåtkompatibilitet med Xbox 360-versionen.

En nostalgisk nidbild: FightingEn nostalgisk nidbild: Fighting
De tvådimensionella fightingspelen från Dreamcast-eran är något slags slutdestination för pannkaksplatt stryk. Mycket bättre än såhär blev det aldrig.

Till Dreamcast spelade jag och mina vänner även våldsamt mycket Street Fighter III: Third Strike och Capcom vs SNK 2. Inget av dessa spel har åldrats ens en dag (annat än möjligen bakgrundernas polygoneffekter i sistnämnda), och de är en ren fröjd att återvända till om du gillar 2D-fighting, vilket generellt ändå är vad jag föredrar.

En nostalgisk nidbild: Fighting
De kvinnliga kämparna orsakade en hel del rabalder och fick folk att fnysa åt Dead or Alive 3, men bakom dess enastående grafik och unika spelsystem dolde sig ett riktigt bra spel som dock inte åldrats med värdighet.

Det sista spelet jag vill ta upp på denna nostalgiska resa är det 23 år gamla Dead or Alive 3. Det spelet var enda orsaken till att jag bar en gammal god vän köpa med sig en Xbox åt mig från USA (något han gick med på, fast bara med villkoret att han även fick köpa Halo: Combat Evovled - som jag var 100% ointresserad av). Spelet var ofta utskällt på grund av dess något överdrivna fokus på gungande bröst, men att det var ett förbaskat fint fightingspel i grunden, rådde det ingen tvekan om. Vi lirade något alldeles överjävligt med Dead or Alive 3 i kompisgänget, och jag jobbade natt på Ericsson vid denna tid, och kommer ihåg en gång då polarna ville spela vidare när jag skulle börja jobba och stannade kvar hemma hos mig. När jag kom hem runt 06:30 satt de kvar och spelade febrilt. När jag vaknade runt 14-15 på eftermiddag... så spelades det fortfarande. Idag har Dead or Alive 3 tyvärr åldrats mer än jag kanske vill erkänna, men det är fortfarande smidigt, roligt och njutbart.

En nostalgisk nidbild: FightingEn nostalgisk nidbild: FightingEn nostalgisk nidbild: Fighting
Idag är fightinggenren väldigt välmående igen tack vare spel som Street Fighter 6, Mortal Kombat 1 och Tekken 8 (som alla har fenomenalt onlinestöd).

Här någonstans började all gaming på allvar gå mot online och fighting är en genre som är extremt beroende av ilsnabbt nät, något få hade på den här tiden. Dessutom flyttade många vänner för studier och arbete. Med sämre möjligheter att lira lokal multiplayer och småseg fighting online, dalade mitt intresse något och idag är det främst Smash Bros, Tekken och Mortal Kombat jag spelar - i synnerhet när nya spel släppts. Fightinghjärtat består dock och jag älskar att nya generationer växer upp med samma serier jag älskat så mycket och att genren just nu tycks vara starkare än på decennier.



Loading next content