Svenska
Gamereactor
artiklar

En nostalgisk nidbild: Kampsportsfilmen

Muskulösa män, högtflygande sparkar och knogmackor som bryter ljudvallen. Alla ting som Mackan idag saknar från en i hans tycke utdöd filmgenre. Men är det nostalgin som spelar ett spratt, eller finns här ett legitimt försvar för de en gång så skandalöst populära kampsportsfilmerna? Redaktionen kung av skräpfilm undersöker.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Stenhårda knogmackor, virvelvindssparkar, arga små asiater och mystiska krafter - alla hörnstenar i en i mina ögon utdöd och hopplöst avsaknad genre. För en sak är säker och det är att kampsportsfilmen i dess mest klassiska form idag lyser i sin frånvaro och magin som gick att finna på videobutikernas hyllor, den finns helt enkelt inte längre.

Otaliga muskulösa män, actionhjältar större än livet själv som exponerade sina välpumpade, insmorda kroppsdelar och utlovade våldsamheter stöpta i sydostasiatisk mystik. Det bjöds på bruten engelska, skrattretande stereotyper, enkla men medryckande syntslingor och en hel uppsjö av kloner som baserades på genrens urfader Bruce Lee.

För nog tusan såg alla asiater likadana ut, trots allt? I varje fall verkade det som att dåtidens produktionsbolag litade på att vi västerlänningar som konsumerade filmerna inte riktigt hade stenkoll. Och nog tusan fanns där ett uns av sanning, för annat än den mest inbitne av cineaster kunde väl skilja på Dragon Lee, Buce Le, Bruce Lai, Bruce Thai.

En nostalgisk nidbild: Kampsportsfilmen
Ingen kunde mörda som den evinnerliga ruskpricken Bolo, och Bloodsport är än idag en av genrens absoluta pärlor som bockar av allt du någonsin kan önska från en kampsportsfilm.
Detta är en annons:

Visste egentligen kreti och pleti ens att originalet självt inte ens levde längre under slutet av 70 och tidiga 80-talet? Det är tveksamt och av personlig erfarenhet vet jag att den då åtta år gamla Mackan inte kunde bry sig mindre. Allt jag krävde var brutala våldsamheter som involverade knytnävsslag som kunde krossa granit och sparkar som bröt ljudvallen.

Men med handen på hjärtat, hur mycket är det nostalgin som tar överhanden och går det egentligen att titta på ens barndoms ögonstenar i vuxen ålder utan att skämmas av dess tafflighet? Minnena av gamla dammiga videokassetter, nedklottrade fodral och brusig bild skapar lätt ett filter som helt fråntar en förmågan att se sanningen.

Och det är ju knappast som att kampsport inte finns representerat på film idag, men i takt med att genrens stora ikoner försvunnet ur rampljuset och åldrats, så har också luften lite gått ur vad som tidigare var en så blomstrande genre. Filmer som Ip-Man, The Raid, Merantau, Ninja Assassin, Ong Bak och Kung Fu Killer håller förvisso gnistan vid liv. Men också är de lite till åren komna.

En nostalgisk nidbild: Kampsportsfilmen
Långt mer seriös, men inte utan sin humor - ja det var Janne Kladds stenhårda mästerverk Kickboxer.
Detta är en annons:

De vidhåller även en helt annan nivå av seriositet och den lättsamhet som formade genrens ryggrad har fullständigt blivit åsidosatt, vilket i mitt ödmjuka tycke tagit geisten ur vad som gjorde kampsportfilm så underhållande. Essensen har gått förlorad, kvar finns bara tomma skal, slätstrukna och uppstädade kreationer som inte kan eller vågar ta ut svängarna men lik förbannat ändå försöker leva på det som en gång var.

Något som kanske Creed och dess uppföljare mer än någon annan är ett perfekt exempel på, en desperat jakt efter forntida storhet med karaktärer vi alla känner och älskar - nu gamla och åsidosatta. Ersatta av yngre talanger som alla tycks varit stöpta i samma form och bär en distinkt doft av massproduktion. Ett filmvärldens Happy Meal, säkert och fritt från provokationer, noga genomarbetat och standardiserat efter en tydlig mall.

Det lekfulla är borta, och istället präglas dessa få nya inslag i genren av en nästan provocerande gravité, så till den milda grad att det känns tillgjort och direkt skitnödigt. För även om tidigare nämnda Ip-Man och inte minst också The Raid bitvis imponerade något oerhört med sin knivskarpa, brutala koreografi så kan det fortfarande inte toppa den gamla goda tidens övervåld.

En nostalgisk nidbild: Kampsportsfilmen
Mortal Kombat må vara höjden av trams, men gud hjälpe mig så underhållande det fortfarande är. Komplett med en av filmvärldens mest ikoniska introlåtar.

I mångt och mycket skulle jag vilja påstå att genrens sista dödsryckningar, i varje fall i dess originalform, ägde rum under mitten av 90-talet med de lika ostiga som underbara filmatiseringarna av Mortal Kombat och Street Fighter. Även om de båda också, inte minst den sistnämnda, till viss mån var en smula stumma i sin hantering av våld. Publiken var ju, trots allt, främst barn och ungdomar.

Nej, ge mig en hypervåldsam skrevspark signerad Janne Kladd, ett krasande nack-knäck i Bolos armar och en hämndlystet vrålande William Zabka. För vem kan glömma scener som när Buck sliter ett fortfarande pulserande hjärta ur bröstkorgen på den besegrade Boa i Patrick Allens regidebut Shootfighter. Eller Jean-Claude Van Dammes första riktiga roll som den illasinnade ryssen Krushensky.

No Retreat, No Surrender, Kickboxer, Bloodsport och så klart dunder-klassikern Enter the Dragon är alla tidlösa, orörliga monument som representerar något som helt gått förlorat i modern tid. Den utpräglade rädslan att råka provocera kombinerat med ständigt eskalerande löner och budgetar har gjort det fullständigt omöjligt för dessa leksamt våldsamma, ofta fantasieggande filmer att existera.

En nostalgisk nidbild: Kampsportsfilmen
The Raid 2, hejdlöst imponerande slagsmål men på tok för seriöst, en långbänk som vaggade en till sömns.

Och jag är den första att erkänna mig själv som en gammal nostalgisk gubbe som dras till det förgångna och mer ofta än sällan fnyser åt det nya. Men i fallet med kampsportsfilm känns det berättigat, och likväl som många andra genrer som hade sin storhetstid under 70 och 80-talet finns där idag bara en glädjelös fabrik där löpande band matar ut den ena själlösa produktionen efter den andra.

Jag må vara en smula cynisk och bitter men situationen är den att Hollywood i dess form som existerar idag behöver krascha, implodera och återuppfinna sig själv, kanske då i dess förgångna och hur saker och ting en gång fungerade. Släpp tyglarna och ge oss åter det som varje gubbe och grabb innerst inne törstar efter - träningsmontage, barbröstade män och spektakulär, hårtslående underhållning.

En del kanske hävdar att mysticism inte längre har någon plats i vårt moderna, sammankopplade samhälle där all kunskap finns en knapptryckning bort. Men om man bara väljer att lägga bort telefonen eller surfplattan en stund, och tillåter sig själv att svepas med till en äventyrligare tidsperiod så finner man snabbt att absurditeten i Dim-Mak eller Five Point Palm Exploding Heart Technique blir något njutbart.

En nostalgisk nidbild: Kampsportsfilmen
Nej tacka vet jag Bruce Lee. Originalet, legenden och genrens förfader. Med nävar som kulde pulverisera sten.

Det är osannolika ögonblick som tar en direkt till kung-fu-himmeln, käftsmällarnas nirvana, ett shangri la fyllt av muskulösa tuffingar och en inte alltför subtil homoeroticism där kroppsvätskorna sprutar och benbrotten står som spön i backen. Allt tonsatt till tidlösa synthesizer-dängor som Stan Bushs trollbindande Fight to Survive och Paul Herzogs Kumite.

Så svaret på frågan, dränkt i mitt kopiösa svamlande är ett rungande ja - klart som tusan att där fortfarande finns ett enormt värde i dessa historiska skatter. Sett genom en modern lupp framstår de lätt, i varje fall till en början och inte minst för den ej redan invigde, som rejält märkliga. Ja, rent av komiska - vilket samtidigt inte är en fullständigt felaktig observation.

Kampsportsfilm som genre mår bra av en viss absurditet, och det gruvliga allvar blandat med påtvingad, krystad Marvel-humor som fullständigt konsumerat Hollywood idag är också det som driver branschen att implodera. Något den gärna i mitt tycke får göra, jag har redan mina klassiker att falla tillbaka på. Tidlösa, sprudlande av glädje och direkt obegripligt underhållande.

En nostalgisk nidbild: Kampsportsfilmen
John Wick har sina stunder, men nog tusan är det mer pistoltramsande än regelrätt kung fu som dukas fram.

Kommer genren kunna återuppstå, nej knappast. Inte i den form som jag i varje fall efterfrågar. Det är en tydlig produkt av sin era och vad vi ser idag är en förvriden nidbild av vad som en gång var, på tok för seriöst och självupptaget för att vara intressant. Tacksamt nog finns det ju dock redan en skattkista fylld av pärlor och ögonstenar att dyka ned i, en tillflyktsort bort från det moderna. Ett fönster till en svunnen, och delvis bättre, lättsammare tid.

Nu kanske en del av er gärna skulle vilja påpeka att genren visst lever, och frodas. Något som i mitt tycke är sanning med modifikation, för kampsportsfilmen har utvecklats och som tidigare nämnts, blivit seriös, mörk och en smula cynisk. Det extrema övervåldet med inspiration hämtad från tortyrporrens glada dagar på 2000-talet tycks ha smittat ner genren.

Creed, John Wick, Road House och Nobody, ja även Silent Night bjuder alla på vad som bäst beskrivs som stoft av en svunnen underhållningsform. Det är en förvriden, missanpassad och ovälkommen modernisering i mitt tycke och i fallet med John Wick har det glatt tunnats ut med hyperstiliserat pistolvåld. Det var väl kul en första gång, men inte mycket mer än så, och jag skulle verkligen inte vilja kalla det för någon kampsportsrulle.

En nostalgisk nidbild: Kampsportsfilmen
Är The Last Kumite den injektion av retrovåld som genren behöver? Mackan hoppas.

Både Nobody och Silent Night emulerar friskt Wicks framgångar och spelar vidare på ungefär samma stuk. Med andra ord, grafiskt övervåld som närmar sig det direkt groteska där underhållning fått stryka på foten till förmån för chockvärde. Det är inget jag finner någon vidare glädje i och bara gör undertecknad än mer desperat efter fornstora dar.

Nej, vi får nog vända blickarna mot öst för att återfinna delar av det som formade mången barndom och gjorde pojkar till män, i varje fall i vårt tycke. Eller för den del de mindre produktionshusen, och filmer som Monkey Man, One-Percenter, The Crazy Dad och The Last Kumite finns definitivt på min radar. För att då inte tala om den ständigt underhållande Cobra Kai (så klart).

Så fullständigt hopplöst är det inte, även om jag bestämt hävdar att mycket av det som formade genren över tid gått förlorat, och kampsportsfilmerna idag hade helt klart mått bra av en gnutta självdistans. För att då inte tala om, glädje. Eller vad säger du, vad är dina tankar om kampsportsfilmerna som de är idag kontra 70 och 80, ja även 90-talet?



Loading next content