Nyligen rapporterades det om att det senaste Indiana Jones-äventyret gick back med över 1,4 miljarder kronor sedan dess sommarpremiär förra året och medan jag inte var stormförtjust med vad Disney hade gjort med franchisen var jag desto mer bedrövad över att denna genre inte längre verkar få den kärlek den förtjänar. Ni vet vilken genre jag pratar om: det där gamla hederliga actionäventyret, det som involverade svärdfäktning, karismatiska hjältar, damer i nöd, farliga skatter, pirater, mytologiska städer, exotiska miljöer, romantiska upptåg... skattjägarfilmen är inte vad den en gång var då den i princip är utdöende, särskilt efter att Dial of Destiny floppade så hårt.
Min smak för äventyr började i min morfars bibliotek. Medan kompisarna skrapade knäna på fotbollsplanen läste jag "swashbuckler"-romaner som exempelvis De Tre Musketörerna, Robin Hood och Cyrano de Bergerac. "Swashbucklern" från början var här en svärdfäktare i skinnstövlar som svingade en värja; denna hjälte var kvicktänkt, modig, hederlig, orädd och såklart karismatisk, vars drag går att hitta hos ikoniska actionfigurer såsom Zorro, Han Solo, Lara Croft Nathan Drake och såklart Indiana Jones. Denna arketyp passade skattjägargenren som handen i handsken och Robin Hood byttes sedan ut mot Tintin-albumen och till slut kärade jag ner mig i Steven Spielbergs rasande underhållande filmäventyr om världens bästa pisksnärtare. Men frågan är om denna genre hör hemma i ett museum idag?
The Mummy från 1999 har anklagats för att vara rasistisk, men var samtidigt en film som visste precis vad den var och vad den försökte emulera...
Indiana Jones and the Dial of Destiny är idag det färskaste exemplet på hur svår genren är att tackla idag. Datorrenderade CGI-effekter rimmar exempelvis väldigt illa med de praktiska effekterna som Indiana Jones-serien har gjort sig så minnesvärd för, men det var inte bara effekterna som drog ner Indiana Jones - här saknades filmskaparglädje, vilket ju var ett signum för skattjägargenren. Det saknades karaktär, liv, kreativitet - något som saknas i dagens hårt styrda blockbusterfabrik. Samma sak kan sägas om Indy-klonen Uncharted, som i spelform lyckades fånga essensen hos Indy, medan filmatiseringen med Tom Holland var en trött imitation som varken förstod spelserien eller skattjägargenrens lekfullhet.
Idag är skattjägarfilmen är förlegad historia då man numera ska vara försiktig med att trampa kulturer på tårna, nu vill man undvika någon slags "white saviour"-komplex, nu vill man inte ta i med hårdhandskarna när det kommer till humor eller våld. Det ska vara lättsamt och tonårshunkigt som i Netflix-showen Outer Banks, eller oförargligt som i throwback-försöket The Lost City med Sandra Bullock i huvudrollen, som ju också misslyckades med att fånga genrens romantiska eskapism och förlitade sig mer på stjärnornas karisma, snarare än karaktärernas. Detta är vad som saknas idag, renodlade swashbucklers som använde sin kvickhet och förmågor för att rädda skatten från att hamna i fel händer. Idag handlar actionäventyr om att rädda världen och kläcka några desperata skämt iförd trikåer. Gäsp!
Jungle Cruise från 2021 bjöd på förbannelser och djungeläventyr, men det kändes också som en generisk rulle som bara plockade fritt från mer framgångsrika actionäventyr...
Man behöver inte backa bandet mer än Indiana Jones, som ju i sig var en hyllning till äventyrsfilmer från 50-talet och hjältar som Zorro. Jag minns hur sur jag var när min filmlärare i gymnasiet påstod att Indiana Jones inte var något annat än en bagatell, men han hade ju såklart rätt: det var ju hela charmen med karaktären, för Indy var knappt en karaktär i sig. Indy var likt Bond mer av en pojkfantasi som klarar hur mycket smällar som helst, ger skurkar på truten och dödar sig genom uråldriga tempel med hedern i behåll. Filmerna i sig är fortfarande löjligt underhållande tack vare filmskaparnas tydliga mål: att ha roligt. Jag minns exempelvis hur Indiana Jones inspirerade mig att filma egna Indy-kloner ute i skogen (som tacksamt nog ej finns upplagda någonstans!).
Jag tänker också tillbaka på Pirates of the Caribbean som ju var en suverän skattjägarserie som tappade sin identitet ju längre den pågick. Första tre filmerna var renodlade äventyrspärlor med massor av svart humor och trots Jack Sparrows egoism lyckades han fånga en hel filmvärld med sin alkoholiserade dunderpirat. Hur trött man än var på Johnny Depps clownerier kommer filmserien aldrig att vara samma sak utan honom och den där lekfulla swashbuckler-känslan som ju är som bortblåst idag.
National Treasure låg visserligen på den tamare sidan av skattjägaräventyr, men det är också en filmserie som jag minns med lite värme tack vare att Kristalldödskallens Rike visade upp sina fula nuna. Det finns en viss charm med Nicolas Cage som kläcker ur sig saker som "I'm going to steal the declaration of independence", där man rider den hårfina linjen mellan seriöst och löjligt på ett lika tramsigt som balanserat vis. Ah, och vem kan såklart glömma Goonies?! Odödligt skattjägarmys med både hjärta och själ. Det kommer aldrig att finnas en film som Goonies, eller Indiana Jones, igen av en enkel anledning: kreativitet är död i Hollywood. I denna cyniska informationsera är det bara siffror och algoritmer som talar, vilket leder till katastrofer som Madame Web. Lekfullhet är svår att uttrycka om den inte genuin, vilket ju nästan är ett krav för en renodlad skattjägarfilm. Det kanske bara är nostalgi som talar här? Kanske skattjägarfilmer bara är förlegat trams?
Romancing the Stone (1984) är också en självklar skattjägarklassiker som blandade djungeläventyr med hederlig filmromantik på ett naturligt sätt...
Den sista skattjägarfilmen jag imponerades av var den datoranimerade Tintin-filmen, som egentligen var mer Indiana Jones i sin actionfokus än Tintin i sig - även om Tintin snurrigt nog var Indy långt innan Indy kom till världen - men som ändå lyckades vara en tajtare skattjägarrulle än de senaste Indy-uppföljarna - kanske just för att Spielberg också regisserade. Det var renodlad sandlådelek, vilket är det mest jag förknippar denna ädla genre med: skoj! Att plundra tempel och skjuta sig genom djungel är skoj! Detta är anledningen till att jag exempelvis föredrog Uncharted 3 framför Uncharted 4, fjärde spelet blev för seriöst och självmedvetet. Att jaga skatter och rädda någon i nöd i samma veva är skoj, det var anledningen till att jag tyckte att de första 15 minuterna i Dial of Destiny var de bästa.
Jag gillade både Angelina Jolie och Alicia Vikander som Lara Croft, en gravplundrare som nyligen utsågs till den mest ikoniska spelkaraktären enligt en BAFTA-omröstning. Filmerna lämnade dock mycket att önska och samma sak kunde sägas om Crystal Dynamics deppiga överlevarspel. Den mumsiga remastern av Tomb Raider I-III fick det dock att skutta lite i mitt nostalgiska hjärta, då dess filmiska estetik och tydliga Indy-inspiration verkligen påminde mig om hur cementerad skattjakten är i vår popkulturella medvetande än idag.
Nu svamlar jag. Min slutsats är helt enkelt detta: det finns ingen plats idag för skattjägarfilmer eller swashbuckler-hjältar då det är svårt att återbygga gamla äventyrsfantasier i en värld som verkar ha glömt bort det roliga med skattjakt på vita duken. Det krävs ansträngning och skaparglädje att göra en genuint kul och romantisk skattjägarfilm, och vem orkar det idag? Skattjakt kanske mår bäst som en mytomspunnen artefakt, en nostalgisk kraft som påminner om hur skoj saker och ting kunde vara. Min förhoppning är att det kommande Indiana Jones-spelet The Great Circle lyckas hitta tillbaka till den där gamla goda filmmagin, den hederliga skojfriskheten som ju genren stod för.
Into The Blue handlade väl mer om heta strandkroppar och sköna sommarkänslor mer än skattjagandet i sig, men det är också en väldigt trivsam film med helt rätt äventyrsvibbar...