Tidigare delar ur denna artikelserie:
Itagaki behövde min arm
Gabes smutsiga tröja
Shigeru + omedvetet industri-spionage
2003, Gamereactor låg väl fortfarande egentligen i startgroparna och det fanns för min del extremt lite tid över, särskilt för att resa hela vägen till Nevada-öknen och väl där bete sig som ett tvättäkta turist-miffo. Men när Activision bjöd in för att titt närmare på Doom 3, kunde jag inte tacka nej. Min extrema fascination för casino-scener i diverse filmer gjorde dessutom att jag jag redan när inbjudan damp ned i brevlådan påbörjade förberedelserna för att spela tärning, på high stakes-bordet inne på Mandalay Bay.
Vegas... Varmt, torrt, dyrt och bisarrt - Med andra ord helt underbart.
Caeser's Palace, svit. Boom! Trots uråldrig heltäckningsmatta dränkt i torkade partyspyor var det 90 kvadratmeter stora hotellrummet inklusive egen jacuzzi det absolut flådigaste jag på den tiden hade sett. Känslan av att vandra igenom kasinot på bottenvåningen för att nå hissarna upp till toppen av hotellet var lika fascinerande som bisarr, minns jag. Där satt folk som bevisligen inte sovit på flera dygn och avsaknaden av såväl fönster som klockor samt hur hela kasinot konstruerats för att förvirra besökaren och se till så att samtliga betalande kunder stannade kvar så länge som möjligt, gjorde att jag vid ett par tillfällen greps av någon slags mild panik.
En ytterst fjunig Hegevall testar lite olika skjutvapen.
Väl på plats, incheckad, bubbelbadad och klar minns jag att det var middag som gällde, och då närmare bestämt mexikansk mat - som smakade riktigt illa. Detta var första gången som jag insåg att alla de tacos jag ätit under hela mitt liv inte hade en enda sak gemensamt med äkta mexikansk mat och besvikelsen var naturligtvis grandios. Det blev lyckligtvis roligare så fort jag intagit kasinogolvet på Mandalay Bay, hyrt en kavaj och precis som min initiala plan skvallrade om - satsat 2400 kronor på ett enda tärningskast. Jag hade aldrig varit på kasino, då. Jag hade aldrig spelat "craps" och jag hade noll kännedom om reglerna men jag minns hur "The stickman" ropade högt och ljudligt att nummer 7 "killes the dice". "Roll it, do'nt roll seven, go!" skrek han. Vilket jag gjorde, utan att slå sju. Jag slog dubbla sexor, en tia, ett antal kombinationer till utan att slå sju och innan jag ens hann fatta vad som hade hänt hade jag skramlat ihop dryga två tusen dollar och en övergödd kvinna i ljusblå aftonklänning kysste mig högljutt på kinden och skrek "You, young man, are my lucky charm".
Äkta mexikansk mat som i stort sett enbart smakade barnmat.
Jag lämnade craps-bordet sekunden därpå, med mina dryga 18 000 kronor i vinst i form av röda och mörkgröna markers i famnen. Jag löste in dem och spenderade rubbet på en hyr-Ferrari samt vapen. Åkte dagen därpå ut till The Gun Range för att skjuta så många automatvapen som det bara gick och efter det mosades det hamburgare på In N Out, minns jag. Doom 3 då? Det såg kanonbra ut, jag minns det väldigt tydligt. Spelet bjöd på det som då var världens snyggaste grafik med rätt fläskig marginal och även om det återstod ett år av utveckling minns jag hur "färdigt" det kändes vara. Carmack, Willits och Hollenshead intervjuades och det var en gemytlig stund av nördigt tekniksnack som jag kommer ihåg blev en trevlig liten artikel.
The Gun Range var och är ett ganska bisarrt ställe.
Osama fick smaka bly...
Min första resa till Las Vegas var underbar. Kort, intensiv men så otroligt minnesvärd. Jafg har sedan dess varit där fyra gånger till, flugit helikopter över Hoover Damm, åkt wakeboard på deras konstgjorda sjö, kört hyrd Lamborghini och ätit ganska precis hur mycket supergod mat som helst, men det är material till en annan artikel det. En annan gång.