Jag minns det mycket väl. Februari 2005. Playstation 2 och Xbox var vid det laget redan lastgamla. Daterad teknologi, gamla hårdvarumässiga lösningar och ett spelklimat som kändes sömnigt och idéfattigt. Det mesta som släpptes i actiongenren var mer eller mindre påkostade Halo-plagiat. Alla ville vara Halo, fantasirikedomen var lika med noll. I en krönika kallade jag actionspelsklimatet för katastrofalt. I en artikel om fightingspelsgenren kallade redaktör Jonas Mäki Capcom för "Crapcom" och gnällde på den japanska speljättens envishet när det gällde deras slarvigt hopslängda uppgraderingar av beprövade, kultklassiska spelserier.
Pariah var bara ett av många spel som stank fränt av Halo-plagiat.
Jag minns att vi under årets redaktionsträff, Summer Meet 2005, pratade om att vi alla behövde något nytt, att spelindustrin behövde nytt blod, nya konsoler, nya spelidéer och att vi behövde blicka framåt igen - inte bakåt.
Breed floppade, trots att utvecklarna kallade det för en "Halo-dödare".
Ett halvår senare satt vi och pillade på Microsofts hypade uppföljare till kraftpaketet Xbox. Vi spelade Project Gotham Racing 3 och Call of Duty 2 och bländades av såväl spelens fantastiska grafik som en viss mån av nytänkande, både när det gällde spelidéer och tekniska lösningar i den nya hårdvaran. Vi stod vid startlinjen inför en helt ny generation och precis som historien lärt oss skulle de kommande åren bli tillräckligt spännande för att vi snabbt skulle glömma den sömniga tristess som rått på slutet.
Xbox 360 släpptes i helt rätt tid och vågen av trötta Halo-plagiat dog mer eller mindre ut.
Det känns på något sätt lite äckligt att sitta här och gnälla över klimatet i spelvärlden och på den idétorka som trots allt råder. Inte minst när man jobbar med sin största hobby, nyss varit i ett sommarsoligt Toronto för att tillbringa tre hela dagar med en topptränad Sam Fisher och under gårdagskvällen lirat ett par timmar av Metro: Last Light. Samtidigt känner jag så himla väl igen det mönster som nu upprepar sig. Den här genomgående känslan av att mången bortskämd gamer är less, och att inget av det kommer att bli bättre förrän spelbranschen, kollektivt, tar nästa rejäla steg in i framtiden.
Jag träffade en Gamereactor-läsare igår. 22 år gammal och en flitig gamer sedan barnsben. Han frågade mig om det bara var han som kände sig trött på spel rent allmänt, om det bara var han som mer eller mindre slutat spela och slutat traggla sig igenom alla dessa Call of Duty-spel (och Call of Duty-plagiat) och om det bara var han som visste att han väntade på något nytt för att ännu en gång väcka den där glöden, den där omåttliga spellustan.
Modern Warfare förändrade allt... Och fortfarande, sex år senare, är actiongenren hårt präglad av Activisions bästsäljande militärpärla.
Vi pratade en bra stund om dagens spelklimat, och om att jag fått höra detta från massor och åter massor av läsare samt av flera av mina bekanta. Personligen har jag såklart sällan tid att sitta och fundera på huruvida jag i grunden är mer eller mindre sugen på spel som underhållningsform nu än för ett antal år sedan då vi på Gamereactor dagligen överöses med utmanande arbetsuppdrag och spel i drivor. Jag kan personligen, egentligen, inte klaga heller då framförallt Journey och Bioshock Infinite är två av de bästa spelupplevelserna jag haft i hela mitt liv, och båda de spelen släpptes under samma period som om några år kommer att kallas för "militärskjutarpesten".
Jag minns mycket väl dagen då vi mottog recensionsversionen av Call of Duty: Modern Warfare till redaktionen. Efter bara en timme visste vi alla vad som skulle hända. Det kändes så tydligt att actiongenren aldrig skulle bli sig lik igen. Vi stod inför ett tronskifte, och alla småtröttna Halo-plagiat fick lämna plats för en sexårsperiod där i princip allt präglats av sandbruna miljöer, hattig miljövariation och raketsnabb, ultralinjär spelbarhet.
Bioshock Infinite är ett av de där sällsynta spelen som bevisar att spel som underhållningsform verkligen kan vara något... Mer. Samtidigt tror vissa att spelet kan komma att sälja sämre än förväntat eftersom mången spelköpare ledsnat på actionklimatet de senaste åren och helt enkelt lagt handkontrollen/musen åt sidan i väntan på nästa stora grej.
När läsaren jag pratade med under gårdagen försökte sammanfatta sin nuvarande syn på spelbranschen i allmänhet (och actiongenren i synnerhet) valde han att kalla den för färglös och spänningslös. Det går såklart slå ett slag för spel som Planetside 2, Bioshock Infinite och Far Cry 3. Spel som proppats av färg, innovation och framförallt spänning. Men jag förstår såklart ändå vad han menar. Och som jag redan varit inne på vet jag att många känner exakt samma sak.
Jag pratade om detta med Bioshock-seriens pappa Ken Levine under mitt Boston-besök för ett par månader sedan. Han höll med, menade att indie-spelens frammarsch under de senaste fyra åren agerade välkommen motvikt mot den brist på "balls" som de flera av världens utgivare lider av som enbart satsar på samma gamla idéer i ständiga försök till att skapa den där mainstream-doftande supersuccén.
Ken blickade framåt. Han berättade om hur otroligt nyfiken han var på nästa generations hårdvara om om sin tilltro på hur ett skifte av hårdvara kommer att tillföra ett fräscht och efterlängtat synsätt på underhållningsformen, igen, samt nya spelidéer.
Kommer dagens militärskjutare att överleva skiftet från den här generationen till nästa eller kommer utvecklarna att behöva tänka om på samma sätt som de gjorde när WWII-spelen slutade sälja?
För vid en jämförelse skiljer sig dagens actionklimat inte mycket från det som rådde innan Xbox 360 och Playstation 3 ersatte de gamla trotjänarna Playstation 2 och Xbox. Då var det Halo som stod som grundmall för hur man som spelutvecklare kunde lyckas attrahera såväl hardcorespelare- som icke-initierade gamers. Idag är det Call of Duty och Battlefield som spelat (och spelar) den rollen.
Jag försöker knappast hävda att det skulle vara Bungie, Infinity Ward eller Dice fel att det såg ut så för åtta år sedan, eller att det ser ut så just nu. Det är snarare en hel rad konkurrenter som, hur svårt det än må vara, kommer att behöva se förbi den jämnbruna prägeln av tjattrig militärporr och Hollywood-doftande linjäritet och istället jobba extra hårt på att hitta en egen anfallsvinkel. För originalitet och framåtanda behövs just nu, och det räcker inte med ett Columbia...