Det är rätt lustigt. Jag har fortfarande inget bra svar på Frågan. Ni vet, den där som alltid envisas med att dyka upp i alla möjliga sammanhang. Oavsett om du konverserar en kurvig donna på någon halvdan hotellbar, eller övre medelklass på en stel middagsbjudning. Den dyker alltid upp.
Vad jobbar du med?
I min bransch - där mord, narkotika och vapen är vardagsmat - svarar man varken lätt eller ärligt. "Problemlösare", brukar det bli. Blickarna jag får varierar kraftigt. Ibland är de roade, som hos en åttaårig grabb som sett sitt första trolleritrick. Oftast är de förvirrade, som ett rådjurs hypnotiserade stirr i strålkastarna från en Ford GPW.
Så kommer följdfrågorna. Då brukar det bli ännu knepigare för en problemlösare att berätta om sin vardag, och oftast ursäktar jag mig med att peka mot min mage och närmsta toalettdörr. Men på sistone har ett annat, riktigt behov krypit sig på. En vilja att berätta. Berätta allt om en lika lång som brokig karriär. Vi gör så här: häll upp tre fingrar billig bourbon så gör jag detsamma. Vi tar historien från början. Mitt liv som detektiv.
Deja Vu
Format: Amiga, Atari, NES, PC Premiär: 1985
Oerfaren och omyndig; jag i ett nötskal tiden kring mitt allra första fall. Nyss anländ i Chicago i december 1941 hade jag knappt en cent på fickan, och magen kurrade konstant i den blåsiga staden. Japsarna hade precis avlagt Pearl Harbor oväntat besök och ingen ville bjussa på Gevalia - stämningen i hela landet var oroligare än någonsin. Alla ville dock hjälpas åt, och även jag ville visa upp någon slags välvilja mot mina medmänniskor. Det var då jag träffade Ace.
Theodore "Ace" Harding var en gammal boxare som pensionerat sig från ringen för att pröva lyckan som privatdeckare. Första gången jag såg honom verkade han dock ha gått 12 ronder mot självaste Rocky Marciano. Ace vaknade upp med minnesförlust på en sjaskig toalett på Joe's Bar, utan den blekaste aning om vem han var. Jag minns hur vi stapplade omkring i byggnaden och hittade ett lik på kontoret en våning upp. Paniken i Aces ögon var värre än den då han tittade sig i spegeln och inte kände igen ansiktet som stirrade tillbaka. Snacka om en jobbig reflektion.
Vi hade knappt en dollar mellan oss, och var dessutom jagade av bylingen och en tickande klocka. Tillsammans pusslade vi ihop de få ledtrådar vi hade. Jag minns fortfarande de otaliga taxiresorna mellan Chicagos olika kvarter, i jakten på nästa tips, nästa halmstrå. Oerfaren som jag var tog pusslen längre tid än vad de kanske hade gjort idag, och det kändes som att en orättvis död lurade runt varje knut. När Ace till slut hittade ett motgift till den minneshämmande medicin han fått började konspirationen klarna. Idag är han en fri man och mig evigt tacksam. Ta det lugnt Ace, var du än är.
Police Quest
Format: Amiga, Atari, PC Premiär: 1987
Noggrannhet och disciplin har aldrig varit min starka sida. Fan, jag skulle glömma örsnibbarna hemma på hatthyllan om de inte satt fast. Min slarvighet blev extra tydlig när jag träffade Sonny Bonds, ett par år efter att jag bytt ut Chicagos snålblåst mot ett behagligare västkustklimat. I Lytton, CA blev jag snabbt vän med denne Sonny, en prydlig polis som alltid gjorde saker "by the book", ett nytt uttryck jag börjat använda vid denna tidpunkt (donnorna älskade det).
Till en början såg jag fram emot jobbet. Men upprymdheten av att kasta sig i en snutbil för att jaga rattfyllon infann sig aldrig riktigt då Sonny ständigt propsade på att göra säkerhetskontroller av kärran. Allt skulle göras enligt reglementet. När vi stoppade en fortkörande donna, Helen Hots, motstod Sonny varenda flört. Själv golvades jag av bara en blinkning. "Plikten framför allt, grabben", brukade Sonny säga och jag gav honom alltid en nickning följd av ett himlande med ögonen.
Visst, vi svävade högt på våra zeppelinaregon när vi till slut gäckat den knarklangande Jessie Bains - Dödsängeln - och gjort gatorna lite säkrare. Vi skrattade gott när vi råkade välta de där MC-knuttarnas hojsamling utanför ett café. Men det dröjde inte länge innan jag lämnade Sonny för galnare äventyr och lite roligare sällskap...
Sam & Max Hit the Road
Format: PC Premiär: 1993
En av höjdpunkterna i min karriär tog sin början när jag först steppade in i Sam och Max New York-kontor. Det första intrycket var dock långt från ljuvt. Kontoret var en jävla håla. Råttor rusade över golvet, väggarna var perforerade av kulhål och Max äckliga myrfarm fick mig att längta tillbaka till Sonnys städade snutskrivbord. Men den färgstarka duon var sympatisk. Och deras titel, "frilanspolis", var lockande. Den var lika märklig som mitt problemlösar-epitet och inom kort hade jag börjat jobba heltid med hunden och kaninen.
Vi påbörjade mitt absolut konstigaste fall någonsin. En giraffhalstjej och en hårig bigfoot hade sjappat från en karneval och med Sams risiga Desoto Adventurer påbörjade vi en sanslös roadtrip i USA för att nysta i mysteriet - och i världens största garnboll. Vi satte dit en slemmig countrysångare, åkte kärlekstunnel, hoppade bungy jump från Mount Rushmore, miss-handlade en katt och besökte varje turistfälla Staterna kunde erbjuda. Tiden med Sam och Max var härlig: full av skratt, färgstarka miljöer och rafflande arbetsuppgifter.
Under a Killing Moon
Format: PC Premiär: 1994
Knappt hade jag hämtat mig från andra världskrigets fasor innan det tredje fick världen att skaka värre än en Balder-åkande salsalärare på fultjack. När jag lärde känna Tex Murphy hade kriget satt tydliga spår i San Francisco, min nya hemstad. Under den här tiden var befolkningen indelad i Mutants och Norms, och som normal stack både jag och Tex ut rejält i de mutanttäta områdena i stadens äldre kvarter.
Det var en jädra kontrast mot mitt tidigare kneg. Tex var en nedgången man när jag träffade honom, ljusår från Sam och Max livsbejakande, våldsamma attityd. Efter att ha löst ett fall med en rånad pantbank började vi se ljuset i tunneln, men inom kort kastades vi in i ett större mysterium med en riktigt rutten kult. Men även under dessa livsfarliga uppdrag var det något särskilt med att lösa fallen med Tex. Det var som om omgivningarna fått en till dimension. Som om allt hade ett annat djup. Jag brann av nyfikenheten att veta vad som skulle hända oss härnäst. Även om folket vi stötte på pratade konstigt, nästan som dåliga skådespelare, älskade jag varje minut i Tex Murphys sällskap.
Max Payne
Format: PC Premiär: 2001
Jag förstod inte hur Max härdade ut. Allt hade tagits ifrån karln; hans fru, hans barn och nästintill hans tro på en framtid. Precis som jag var han gift med jobbet, och lade allt krut på sitt kneg på narkotikaroteln. Tillsammans upplevde vi en av de jävligaste snöstormarna New York sett, maffiakrig och den vidriga drogen Valkyr som orsakat eländet från första början. Det var med Max jag på allvar lärde mig hantera skjutvapen och jag fick en god portion av konstant action (mer än hos hans kanin-namne).
Eldstrider var det gott om, men lyckligtvis hade jag en kraftfull vapendragare i min polare Payne. Han hade en absurd fysisk förmåga som lät honom hoppa in i ett rum, liksom sväva ett tag i luften, och sedan peppra allt motstånd som hade olyckan att kliva framför hans dubbla Uzis. "Jag äter mycket fiber", var den enda förklaringen han gav mig. Det enda han gick bet på var naturligtvis en kvinna. Mona Sax, en genomlömsk femme fatale, spetsade Max drink och lämnade över honom till maffian. Dessa donnor...
Heavy Rain
Format: PS3 Premiär: 2010
Jag ska inte ljuga. Att gå utan jobb de där åren var en tuff period. Jag tog till flaskan. Grannkärringen klagade ständigt på Trocadero-doften från min allt sunkigare kvart. Donnorna uteblev. Nu tycker ni säkert att jag skyller ifrån mig, men ingen tycktes vilja anlita en problemlösare i början av 2000-talet. När jag vid morgonciggen bläddrade genom platsannonserna sökte folk bara rymdhjältar, soldater, gitarrhjältar och fotbollscoacher. Men till slut, så sent som ifjol, fick jag under en regnig dag äntligen ett nytt gig.
Tiden med Ethan, Madison, Scott och Norman var en prövning. Pressen talade om Origami-mördaren och inte nog med att aset ifråga var en av mina mest obehagliga fiender någonsin: jag hade dessutom en stark förnimmelse av att gärningsmannen fanns bland oss. En ruggig sak att upptäcka.
Oro eller inte, efter en så lång period på dekis kunde jag inget annat göra än att rulla upp skjortärmarna. Jag tog mig an varje prövning. Jag krälade i glas, tog skitskum medicin, lekte med barn, slogs mot inkräktare och kapade kroppsdelar framför en kamera. I en ytterst pinsam stund tvingades jag bevittna en kärleksakt mellan Ethan och Madison, helt oberörda av min närvaro i motellrummet. Exhibitionister, mumlade jag och började vika papperssvalor.
Men jag var tillbaka. Tillbaka där jag hörde hemma, bland utmanande mordgåtor, mitt i ett äventyr som tycktes kunna sluta hursomhelst. Det kändes som om det börjat våras för deckare igen.
Och där är vi nu. Inte i slutet, utan i en ny början av en lång karriär som problemlösare. Förlåt mig om jag låter skrytsam, men jag är nu en vecka in i ett nytt, fint kneg hos Los Angeles-polisen. Nej, det är inte gamle Sonny som behöver hjälp igen, utan en lirare vid namn Phelps. Cole Phelps. En gammal krigsveteran, säger de. Han behöver assistans med några enklare rutinbrott i Hollywood-trakten. Småärenden. Något säger mig att det kommer att bli galnare än så. Jag kan det här jobbet.