Fable: De många äventyren rankade från sämst till bäst

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Epost *

Namn *

Älskade underbara Fable. En evig kärlek som enträget består och vägrar släppa taget trots vad som bäst kan beskrivas som en lång och förbannat kylig vinter. Krossade drömmar, löften och inte minst en handfull av rejäla klavertramp till trots så verkar det ju nu slutligen som att vi kommer få det Fable vi alla väntat så vackert på. Så snälla Playground Games, misslyckas inte. Just krossade löften är ju något som har förföljt Fable sedan allra första början. Säg den som inte minns Peter Molyneux upphetsat snacka om hur man skulle kunna plantera träd och se dem växa i realtid. Serien har alltid varit full av hans särpräglade idéer, halvt infriade visioner och ett slags naiv tro på att kunna skapa den ultimata spelvärlden. Komplex, djup, rolig och smart. Med handen på hjärtat så gick det ju sådär bra, men emellanåt uppstod det trots allt magi. Här är alla Fable-äventyr rangordnade från det sämsta till det bästa.

5. Fable Heroes (2012)

Ärligt talat, hur många av er minns ens detta klavertramp? Det är svårt att ens kalla Fable Heroes för ett riktigt Fable-spel och istället påminner det mer om ett stressat sidoprojekt. Något som egentligen skulle bli något helt annat men som fick låna varumärket för att boosta försäljningen. Istället för rollspel fick vi en sladdrig arkad-historia i form av ett isometriskt actionspel där charmiga figurer från Albion reducerades till själlösa pjäser. Visst finns det färg, humor och lite av den där typiska Molyneux-absurditeten kvar i marginalerna. Men hjärta och själ, det är något som Fable Heroes helt saknar. Det är ett spel som existerar utan anledning, och som är fullständigt bortglömt av en god anledning. I särklass det sämsta i franchisen.

4. Fable: The Journey (2012)

Kinect var en mörk period för Xbox. I varje fall för alla oss core-fans som hängt med varumärket sedan dess begynnelse, och att man dessutom valde att solka ner Fable med motion-kontroller var bara sorgligt. Varningsklockorna ringde från första stund när spelet presenterades och det kändes aldrig som ett projekt Lionhead själva hade valt utan snarare blivit påtvingade efter att Fable III inte nått upp till de höjder man hoppats. Istället blev vi tvingade att stå framför TV:n i vardagsrummet och vifta med händerna som osaliga apor i ett träd. Det ska dock sägas att Lionhead gjorde det bästa av en dålig situation och The Journey är inte utan sina ambitioner. Berättelsen är oväntat mörk och tonmässigt mer seriös än resten av serien. Men tekniken och kontrollerna står i vägen för upplevelsen och det är som att någon tagit en container av sand och dumpat i maskineriet. Inget fungerar som det ska och världen släpper aldrig in en, allt viftande blir en barriär och något som skapar på tok för mycket medvetenhet kring att det är ett spel man spelar. Nä, Fable: The Journey är som det mesta annat till Kinect - en upplevelse som borde ha stannat i konceptstadiet.

3. Fable III (2010)

Jag är nog en av de få som faktiskt verkade uppskatta och ja, bitvis till och med genuint älska det tredje äventyret i serien. Vilket också på många sätt det mest frustrerande i hela franchisen, just för att det är så fragmenterat. Bitvis helt fantastiskt, men emellanåt också hejdlöst frustrerande. Idén att låta spelaren gå från revolutionär till härskare är klockren, och resan är fylld av moraliska val som faktiskt får långsiktiga konsekvenser - vilket ju är exakt vad Fable alltid handlat om i grund och botten. Men många av idéerna är också extremt förenklade i sin implementering och ofta känns det som att spela rollspel på autopilot. Menysystemet är ersatt av det knarkiga "The Sanctuary", all utrustning är extremt banaliserad och många av de moraliska valen saknar tyngd och landar som en våt pannkaka på golvet. Ambitionerna är skyhöga, men utförandet är märkligt platt.

2. Fable II (2008)

Om det tredje äventyret i serien är det mest ambitiösa, så var det andra det mest bekväma. Fable II var lättspelat, polerat och konsekvent i sin ton - nästan till det extrema. Albion känns levande, moraliska val är tydligare än någonsin och världen är full av små detaljer som gör att man faktiskt bryr sig om den. Samtidigt är det också här som franchisen tyvärr förlorar lite av sin mystik också. Allting är lite väl strömlinjeformat, lite väl snällt. Fable II må vara en fantastisk spelupplevelse men det saknar också det där lilla extra, det udda och obehagliga som ofta gjorde det första spelet så unikt. På pappret är Fable II det bästa Fable-spelet - förutom när det inte är det.

1. Fable (2004)

Fanns det egentligen någonsin något tvivel? Det första äventyret är än idag också det mest förtrollande och magiska, just för att det vågade, försökte och snubblade. Många av löftena infriades aldrig - men vad spelade det för roll. Där och då kändes Fable helt magiskt och jag minns själv hur jag och en av mina närmaste vänner köade inför natt-lanseringen, skaffade oss var sin kopia och spelade bredvid varandra på var sin TV och Xbox. Albion var en sagovärld full av konstiga figurer, moralpoäng, demoniska portar och bybor som reagerade på hur du såg ut och betedde dig. Det var tekniskt begränsat, ganska simplifierat, emellanåt ofta ganska naivt men också helt underbart. Det allra första Fable har något som gick förlorat i efterföljande spel, och försvann helt ju längre serien höll på. Det var en känsla av äventyr på riktigt, som att snubbla rakt in i en interaktiv sagobok som skrivits av en dåre med på tok för mycket fantasi och alldeles för lite självkontroll. Fable är inte perfekt, det är fyllt av brister och skavanker, men också fullständigt oersättligt och magiskt.

Håller du med om listan? Vilket är ditt favoritspel från serien och vilka är de bästa minnena från de många äventyren i Albion som du haft chans att uppleva?