Det tar verkligen emot nu att behöva säga det, men jag har sedan en lång tid tillbaka tagit farväl av spel med fokus på multiplayer. Låt mig ge en närmare förklaring till varför genom att spola tillbaka bandet och ta med er på en liten resa där multiplayer stod i fokus i princip hela tiden. Jag talar om en tid där en yngre upplaga av mig själv kunde spendera en hel sommar med att spela Counter Strike, när det fortfarande var en mod. Ja, så gammal är jag faktiskt och det kanske är en delförklaring till varför jag tar avsked från allt vad heter online-spelande.
När jag tänker tillbaka på mina spelupplevelser med spel som Counter Strike så är det främst en tid innan plattformen Steam blev en grej. För er ungtuppar där ute så var alltså Counter Strike en mod tillhörande spelet Half-Life vilket samtliga i min vänskapskrets spelade, nästan maniskt. I princip varje helg var det lan-kalas, som man också kallade det, där kompisgänget spelade orimligt många rundor av kartorna de_dust, de_dust2, cs_assault och fy_snow. Poängtavlan visade vem som var bäst och det räckte för mig, där och då. Efter ett tag började man snabbskifta sina vapen och hoppa runt likt en speedad kanin och då visste man att man hade spelat för mycket. Att lyssna till fotsteg, peppra ventilationstrummor, desarmera bomber och rädda gisslan, det var grejor det! Efter ett tag började jag fundera över konsten att skapa kartor i Counter Strike, vilket blev ett kall under ett helt år, vilket är en lång tid för en finnig tonåring. Med verktyget Valvehammer lärde jag mig massvis om fallgropar och knep i skapandet av banor. Men som så mycket annat, för den lata tonåringen, så dog intresset för kart-editorn lika snabbt som det dök upp.
Introduktionen till Halo: Combat Evolved är oslagbar.
I stället blev Microsofts Xbox en grej och likaså spelet Halo: Combat Evolved och med det ett flyttat fokus från PC till konsol. På likartat manér blev Halo en viktig kulturyttring i den lilla vänskapskretsen med timtals av spelande under helger och vardagkvällar. Halo var länge det enda samtalsämnet bland kompisarna under skoltiden och det spekulerades vilt om en potentiell uppföljare. Jag var helt tillfreds med att försöka bemästra den, med moderna ögon, enkla spelmekaniken, spendera helger i splitscreen med polarna och spela om kampanjen fler gånger än vad som kan anses vara normalt. Även här fanns en enkelhet med multiplayerläget. Man överblickade stundom poängtavlan och upplevde glädjen i de få spellägen som fanns till förfogande. Jag hade utan tvekan hittat min favoritgenre och det skulle förbli så, tänkte jag.
Något år senare så stod ett annat intresseområde att finna. Av någon anledning så intresserade jag mig som tonåring för i princip allt som behandlade det andra världskriget, vad gällde historiska och politiska perspektiv, vapen, fordon och annat. Jag hade böcker om de olika slagen och om den teknologiska utvecklingen. Då passade det som handen i handsken också att spelbranschen, just där och då började fokusera på detsamma. Nu började spel som Medal of Honor, Battlefield 1942 och Call of Duty göra entré. I samband med detta lämnade jag spelkonsoler och återvände till PC-plattformen. Efter några år valde Activision och Infinity Ward att fokusera på modern krigföring med Call of Duty 4: Modern Warfare och då var jag fast, på riktigt. Med detta följde ett allt större intresse för multiplayerspel och flera år av införskaffande av Call of Duty och Battlefield.
Modern krigföring lade grunden till franchisen
Men så hände någonting. Dels så blev jag äldre vilket såklart fordrade andra åtaganden och jag började intressera mig mer och mer för andra typer av spelupplevelser, dels började det också ske ett skifte i spelbranschen. De spel som jag vuxit upp med hade kommit att bli gigantiska franchiser med allt fler spelare världen över och på så vis kunde antas att spelen skulle börja tilltala en bredare publik. Vinstmaximering stod på agendan och det blev tydligt att där fanns stora pengar att tjäna, för dessa företag, med väldigt små egna kreativa insatser. Helt plötsligt kände jag inte längre igen mig. Säsongspass blev en grej och spelen hade egen valuta och inbyggda digitala butiker där det gick att köpa skins och vapen för riktiga pengar. Vad hände egentligen med spelen som jag växte upp med, där det räckte med en teknologiskt begränsad enkelhet för att vara nöjd? För visst är det så att multiplayerspel, i synnerhet inom FPS-genren, blivit allt mer komplexa och därigenom också vidgat perspektiven för vad vi trodde var möjligt, men har de verkligen blivit bättre?
Call of Duty med en Peter Stormare som tramsar runt
Jag försökte, plikttroget genren, att acceptera förändringens vindar och fortsatte konsumera dessa spel. Men allt eftersom började en insikt landa hos mig. Jag kände en slags stress som jag inte upplevt tidigare. Spel för mig var ett sätt att umgås med polare eller att slappna av och koppla bort en tråkig eller stressig vardag. Men nu började jag uppleva en märklig stress. Spelen krävde uppmärksamhet som aldrig tidigare i samband med det som ofta kallas för FOMO (fear of missing out). Jag behövde hålla mig uppdaterad och ständigt spela, för att låsa upp saker, och för att inte missa tidsfönstren. Samtidigt började jag fundera över den tiden som jag spenderade i dessa spel och om det inte hade kunnat läggas på annat eller andra typer av spel? Kanske skulle jag då uppskatta tiden mer? När jag spelade Battlefield kom jag också allt oftare på mig själv med att springa och leta efter fordon som inte fanns tillgängliga på kartor som dessutom var onödigt stora. Merparten av tiden gick åt till att springa runt på stora och öppna ytor, bli dödad, för att sedan upprepa proceduren åter, vilket började kännas mer och mer meningslöst. Battlefield hade kommit att bli lite av en springsimulator för mig. Då valde jag att byta över till spellägen med mindre kartor. Helt plötsligt stod jag inför regn av granater och där jag dog av anledningar som jag inte kunde begripa. Jag tittade på poängtavlan och insåg att där fanns flertalet individer som fuskade. Jag valde att helt fokusera på Call of Duty men det sistnämnda kunde även sägas om denna franchise och jag hade kommit till insikt.
Det kändes konstigt att behöva medge det faktum att jag nu började tappa intresse för dessa spel, allt oftare mötte fuskande spelare, men också att jag nu var riktigt dålig på dem. Jag som hade vuxit upp med genren och som älskade adrenalinkickarna, doppa röven i mina offer (teabaggin) och snabbswitcha mina vapen likt en kanin. Nu satt jag där som en grinig gammal gubbe, med sämre reflexer än tidigare, en rädsla att missa tidsfönstret för innehåll och började värdera min tid på sätt som jag inte tidigare gjort. Samtidigt måste jag ju vara helt ärlig med att jag ofta känner ett sug efter dessa spel som jag nu valt att lämna bakom mig. För innerst inne så tycker jag, i någon mening, om dem. Så fort en ny trailer lanseras så känner jag adrenalinpåslaget. Men lika fort landar den där insikten om att det är en falsk förhoppning som gror. Det kommer inte kännas så där storslaget när jag väl startar spelet. Dessa spelfranchiser, som jag en gång i tiden tyckte så mycket om, är gigantiska monster för att tilltala en annan publik än jag utgör, och det är helt okej. På ett sätt är jag glad över den insikten för då kan jag också fokusera på de spel som faktiskt ger mig äkta spelglädje, istället för att försöka intala mig om att det kommer bli annorlunda nästa gång, bara jag lägger lite mer tid i nästa Battlefield eller Call of Duty.