Fightinggenren dominerade nittiotalet, något annat kan man knappast påstå. Efter att Street Fighter 2 revolutionerat och definierat genren släpptes hundratals mer eller mindre genomtänkta kopior och efterföljare. För varje Virtua Fighter, Tekken och King of Fighters fanns ett Angel Eyes, D-Xhird och Sonic Blast. Men evolutionen fungerar även i spelvärlden och de usla spelen försvann oftast ganska omgående, medan kvalitetsspelen (och en del spektakulära uppstickare som Mortal Kombat) frodades och utvecklades.
Idag är situationen en annan. Fightingspelsboomen är sedan länge över och i praktiken existerar bara fem stora serier: Tekken, Dead or Alive, Soul Calibur, Mortal Kombat och Virtua Fighter. Utöver dessa ser vi enstaka Capcom-nyreleaser av gamla spel och så förstås en massa kvalitativa SNK-spel - som aldrig hittar till Europa. Men den här krönikan ska inte handla om dem, utom om spelen som faktiskt var bra, men liksom försvann i mängden och aldrig riktigt fick den chans de förtjänade. Får jag lov att presentera: Fem bra fightingspel du aldrig har hört talas om.
Jojo's Bizarre Adventure
Capcom / 1999 / Arkad, Playstation, Dreamcast (släppt i Europa)
Ett av Capcoms kanske mest unika fightingspel som släpptes nästan samtidigt som Street Fighter 3: Third Strike på samma arkadhårdvara. Spelet baserar sig på mangan med samma namn, närmare bestämt episod 3, där sex osannolika hjältar kämpar mot ännu mer osannolika skurkar, var och en beväpnad med ett "stand", en psykisk kraft som kan ta alla möjliga former. Upplagt för ett lika hysteriskt som varierat fightingspel alltså. Huvudpersonen Jotaro har ett stand som slår blixtsnabbt och mycket. Mariah gör sina fiender magnetiska och anfaller sedan med knivar, nerhuggna elledningar och en och annan rosa cadillac. Alessy förvandlar motståndaren till ett barn och jagar dem sedan med yxa och kulspruta. Och den kroniskt fege Hol Horse använder enbart avståndsattacker och olika medhjälpare. Med attacker tagna direkt från serien är Jojo ett grafiskt läckert fightingspel där precis vad som helst kan hända. Den enda egentliga bristen är att det är ruskigt obalanserat - vissa karaktärer som falken Petshop har inte en chans i en seriös strid och vampyren Vanilla Ice kan obekymrat ha ihjäl vem som helst. Men å andra sidan är det få som verkligen gett Jojo en chans och satt sig in i spelsystemet.
Det är väl för övrigt omöjligt att undgå det faktum att Jojo's Bizarre Adventures alla karaktärer har namn tagna från musikvärlden. Samtidigt utspelar sig spelet till stor del i Egypten och de olika standen är döpta efter tarotkort och egyptiska gudar. En salig blandning av kulturer och referenser som bidrar till den allmänt vansinniga stämningen.
Jojo's Bizarre Adventure är faktiskt en uppföljare till Jojo's Venture, ett ganska simpelt spel med få karaktärer. Bägge spelen hamnade i en minisamling som släpptes till både Playstation (då med ett långt storyläge med ytterligare karaktärer och minispel) och i arkadperfekt version till Dreamcast, men köparna uteblev. Vilket är synd, för näst efter toppspelen Street Fighter 3: Third Strike och Capcom vs SNK 2 är Jojo's Bizarre Adventure Capcoms bästa fightingspel i modern tid, och det är helt klart deras mest kreativa och lekfulla.
Varför försvann Jojo? Förmodligen för att originalserien är praktiskt taget okänd utanför Japan, även om den faktiskt har börjat översättas nu, sent omsider. Det hjälpte inte heller att Capcom själva dränkte marknaden i fightingspel mellan 1998 och 2000.
Galaxy Fight
Sunsoft / 1995 / Arkad, Playstation, Saturn, Neo-Geo (släppt i Europa)
Även om det främst var SNK själva som gjorde spel till Neo-Geo fanns det några tredjepartstillverkare också, och en av dem var Sunsoft. Liksom många andra spelföretag hängde de på fightingtrenden och släppte ett par spel, men Sunsofts spel var faktiskt bättre än de flesta. Waku Waku 7 är ett originellt och tjusigt spel med flummig design, och Astra Superstars är ännu mer mysko med flygande karaktärer i halv-tredimensionalla miljöer.
Men själv föredrar jag fortfarande Galaxy Fight. Upplägget är mer eller mindre en ripoff av Street Fighter, fast med den lilla finessen att banorna är oändligt stora. Därmed går det inte att slå in folk i hörn, och det finns också utrymme för att springa runt lite. Resultatet är ett fartfyllt spel som zoomar in och ut hela tiden (en effekt som fanns inbyggd i Neo-Geo och ofta användes i överflöd). Karaktärerna är spelets höjdpunkt, med den ohyggligt söta kaninflickan Roomi i spetsen. Trots att de inte var särskilt många var de allihop helt olika och bjöd på omväxlande strider. Hela spelet slutade med en klimaktisk kamp mot den intergalaktiske Felden Cryce - och kanske som en bonus Ryu-kopian Rouwe och hans levande sandsäck Bonus-Kun.
Varför försvann Galaxy Fight? Sunsoft satsade på nya karaktärer och upplägg i de båda efterföljande spelen, och det ursprungliga spelet glömdes bort.
Asura Blade & Asura Buster
Fuuki / 1998 & 2000 / Arkad (bara i Japan)
Under min Japan-resa för fem år sedan besökte jag förstås så många arkadhallar jag kunde och spelade alla möjliga fightingspel. Jag trodde att jag hade sett allt, men så stötte jag på något helt nytt. Spelet var Asura Buster, ett färgglatt och mysigt fightingspel som mest påminde om Darkstalkers. Jag spelade så långt slantarna räckte, och vid hemkonsten försökte jag hitta en eventuell hemversion.
Men någon sådan existerar inte. Det visade sig att Asura Buster var en uppföljare till Asura Blade, men inget av dem hade lämnat arkadhallarna. Fuuki är ett pyttelitet företag som utöver Asura-spelen mest gör enkla äventyrsspel av japanskt slag, och varken Blade eller Buster blev framgångsrika nog för att berättiga en hemversion.
Varför försvann Asura Blade och Asura Buster? Fuuki är helt enkelt ett för litet företag för att kunna lansera spelen ordentligt.
Groove on Fight
Atlus / 1997 / Arkad, Saturn (bara i Japan)
En i mängden av Street Fighter-kloner i början och mitten av nittiotalet var Power Instinct. Trots en del roliga inslag som att kunna kasta domaren på sin motståndare, och det faktum att två av karaktärerna var åttioåriga tanter, var det i stora drag en ganska skamlös kopia med sin egna Ryu, Chun-Li, och så vidare. Trots detta fick spelet en uppföljare och 1997 tog serien samma steg som Tekken 3, Art of Fighting 3 och Street Fighter 3: nästa spel utspelade sig i framtiden och nästan hela karaktärsuppsättningen var utbytt.
Det var ett bra val, för Groove on Fight ersatte de tråkiga klonerna med ett gäng som aldrig tidigare eller senare överträffats vad gäller originalitet. Lilla Popura är en magiker som förvandlar både sig och motståndaren till allt möjligt, Remi är en söt flicka som slåss med en magisk not, Oume & Otane är de två tanterna från Power Instinct, fast tjugo år äldre (jepp, hundra år gamla den här gången) och ihopknutna så de slåss rygg mot rygg, Gartheimer är en företagsledare med S&M-mask och stora järnkulor att slåss med, och Damian är hans homosexuelle sekreterare. Och så gamblern Falco som kastar kort, robotpolisen Solis R8000, festfixaren Sujiroku Tenjinbashi (komplett med fyrverkerier) och Max Ax Dax som går omkring i en robotlabbrock som skjuter lila iglar ur ärmarna. Ja, ni ser. Själva spelet använder ett tagteam-system där man när som helst kan byta till sin medhjälpare (som annars står i bakgrunden). Utöver alla bisarra specialattacker finns superkombinationer som verkligen imponerar.
Varför försvann Groove on Fight? Trots innovativa karaktärer försvann spelet i mängden bland andra tagteam-spel. När serien återupplivades med Power Instinct Matrimelee återkom alla de gamla karaktärerna och det var som om Groove on Fight aldrig existerat.
Advanced Variable Geo 2
TGL / 1998 / Playstation (bara i Japan)
Att det görs en del obskyra spel i Japan är ingen nyhet. Variable Geo var en Street Fighter-kopia med småpornografiskt tema: alla kämparna var unga söta servitriser som tvingades strippa om de förlorade. Men spelet blev populärt och snart släpptes såväl en anime som SNES-, Saturn- och Playstation-spel som förstås var mer rumsrena. Snart kom även en uppföljare, den här gången exklusivt till Playstation eftersom de övriga formaten i stort sett spelat ut sin roll 1998.
Fortfarande rör det sig om ett gäng söta flickor som slåss, lite som Dead or Alive fast utan killar. Spelmotorn påminner ordentligt om Street Fighter Alpha-spelen och det är främst den enkla men gedigna kontrollen som gör Advanced VG 2 så bra. Karaktärerna stjäl attacker hejvilt från befintliga Capcom- och SNK-figurer, men det gör inte så mycket, och det är faktiskt lite charmigt att se en japansk motorcyklist göra Terrys Power Geyser eller en liten flicka kopiera Kyos eldattacker. Utöver standardläget finns ett påkostat storyläge där nykomlingen Tamao letar efter sin idol Yuka, hjälten från det förra spelet.
Varför försvann Advanced Variable Geo 2? Även om spelet i sig inte innehöll något naket var det ingen titel som större utvecklare vågade lansera utanför Japan, och TGL var knappast stora nog att göra det själva.