(5) Super Smash Bros Melee
Det här med fighting och Nintendo var två saker som inte längre hörde ihop efter Super Nintendo. Till Nintendo 64 var odet också i princip tomt, men till Gamecube kom Soul Calibur II och Super Smash Bros Melee. Och det var med sistnämnda alla komponenter föll på plats, och jag betraktar detta som det första riktiga spelet i serien enligt dagens snitt. Jag spelade detta regelbundet i drygt 15 år innan Ultimate släpptes till Switch och betraktar det som ett absolut magiskt stycke spelhistoria.
(4) Animal Crossing
Jag hade ju hört om Animal Crossing innan, så det kom en japanska version till Nintendo 64. Men det var här jag förälskade mig i Nintendos livssimulator och under ett års tid var jag noga med att klämma in spelande varje dag, skaffade digitala vänner, skickade paket till min sambo som jag delade konsol med och bara trivdes. Än idag betraktar jag Animal Crossing som en av mina absoluta favoritserier, och det var här det startade.
(3) The Legend of Zelda: The Wind Waker
Nintendo hade ju visat upp en nästan makabert läcker sekvens med Zelda i en mer realistisk stil (en arvtagare till Ocarina och Majoras Mask), så när de avtäckte Wind Waker efter det undrade alla varför de inte satsade på den andra designen. Men det var jag bara glad att de inte gjorde. Wind Waker bjöd på ett absolut ljuvligt gameplay och en underbar värld att utforska som jag sedan dess spelat igenom flera gånger - och jag betraktar detta som ett av de tre bästa Zelda-spelen någonsin.
(2) F-Zero GX
Otippat? Kanske. Men faktum är att det här är perfektion. Sega hade precis lämnat Dreamcast bakom sig men hade all arkadexpertis kvar, och de gjorde det närmast chockerande underhållande F-Zero GX. Det hade precis allt man kan begära av ett bra arkadspel som att det var lättspelat men oändligt djupt och hade en evig spelbarhet. Jag betraktar detta som det sista riktiga spelet i serien och drömmer än idag om en uppföljare eller till och med en remake. Sorry Wipeout, men bättre svävarracing än såhär finns inte.
(1) Resident Evil 4
Bara året efter det hyllade Resident Evil 3: Nemesis kom spinoffen Code: Veronica (år 2000), varpå Capcom började mixtra med serien. Det resulterade i märkliga projekt som ljuspistolspel, en Game Boy-titel och ytterligare en spinoff i form av Resident Evil Zero. Först 2005 var det dags för Resident Evil 4, och Capcom hade till slut bestämt sig för att våga lämna de förrenderade omgivningarna. Hypen var faktiskt inte så stor som man hade kunnat tro eftersom spelet kom till den kommersiellt mindre framgångsrika Gamecube och många saknade på förhand de statiska omgivningarna. Men... resten är historia. Resident Evil har aldrig varit bättre än i det fjärde spelet i serien, som dessutom en gång för alla visade vilket kraftpaket Gamecube faktiskt var. Detta är formatets överlägset bästa spel men även det bästa Resident Evil-spelet, det bästa skräckspelet och ett av de bästa spelen som någonsin gjorts, varken mer eller mindre.
