Fem i topp: Sega Saturn

(5) Virtua Fighter 2
30 november 1995 fanns det inget annat fightingspel till någon annan spelkonsol som ens kunde drömma om att mäta sig med Saturn-konverteringen av Yu Suzukis makalösa uppföljare. Animationerna var så realistiska, så följsamt smidiga och fightingen så strategiskt finurligt upplagd där knappmörderi som i Tekken (exempelvis) snarare bestraffades än belönades.

(4) Panzer Dragoon Zwei
Det finns relativt få stora, påkostade Sega-actionspel genom tiderna som ter sig märkliugare än det tyskdöpta Zwei, som släpptes till Saturn under våren 1996. Denna prolog till det första spelet gav oss chansen att på ett mer genomtänkt och belönande vis kontrollera Lundi / Lagi och allt från den förtrollande vackra designen till den bombastiska musiken gjorde detta till ett av konsolens finaste titlar.

(3) Sega Rally Championship
Soul Calibur, Virtua Fighter 2, Sega Rally Championship... Sega står som vi alla vet bakom några av tidernas absolut mest påkostade och lyckade arkadkonverteringar som någonsin släppts och hemma-versionen till Saturn av deras hyperpopulära arkadklassiker, var ett sånt spel som verkligen förtrollade.

(2) Athlete Kings
Track & Field II och Segas plågsamt underskattade London 2012 - The Official Video Game of the Olympic Games i all ära, två suveräna OS-spel, men inget av dem kunde någonsin rå på Athlete Kings (Decathlete i Japan), för det var bäst. Det enskilt bästa olympiad-spelet genom alla tiderna utvecklades av Sega själva och är faktiskt fortfarande snudd-på precis lika underhållande. Lysande design, lysande humor och strålande spelmekanik gjorde detta till en vinnare av det åtråvärda OS-guldet.

(1) Nights: Into Dreams
Sonic the Hedgehog-skaparna Yuji Naka samt Naoto Ohshima hade en idé efter att ha slutfört Sonic & Knuckles om ett plattformsspel i samma anda där hjälten kunde flyga. Efter flertalet olika koncept tagits fram enades de om att Nights var rätt väg att gå, och resten är som vi såklart alla vet - Historia. Nights hade små fragment av den mystik som återfanns i det första Sonic-spelet, men det var konstigare, mindre lättbegripligt och därmed mer originellt. Det var atmosfäriskt som ingenting annat till Segas 32-bitsmaskin, ursnyggt och erbjöd alldeles lysande spelmekanik som snabbt blev beroendeframkallande.