De kommande 24 månaderna är späckade med stekheta releaser. Vissa har utannonserats och visats upp, andra är ännu hemliga men vi vet att de är under utveckling. I en artikelserie på fem delar pratar vi på Gamereactors redaktion ingående om vad vi förväntar oss av ett helt gäng kommande storspel.
Petters förväntningar på årets Call of Duty
Jag gillade verkligen Call of Duty: Black Ops III och höll inte för en sekund med om det spott och det spä som spelet fick utstå i många av läsarbloggarna här på siten. Singleplayerdelen var mer köttig och betydligt mer ambitiös/välfylld än samtliga av de tidigare spelen i serien och multiplayeraspekten var riktigt, riktigt underhållande. Inför årets Call of Duty hoppas jag dock att framtidstemat fått vila, fått lämna plats för en återgång till det som fick mig att älska spelserien från första början. Jag vill till Bastogne, Frankrike.
Jag vill vara en brittisk infanterist som tillsammans med fransoser och jänkare sätter hårt mot hårt mot Adolfs vilt skrikande tyskar. Jag vill ha Crysis-öppna, enorma miljöer proppade med grafiskt supergodis och jag vill kunna meka med mina vapen mellan uppdragen, när mörkret faller och mannarna lägger sig i leriga diken för att försöka slumra en stund. Jag vill hoppa fallskärm, ha minst två stora, svåra sniper-banor samt multiplayer med 64 spelare.
Mina realistiska förväntningar ser annorlunda ut, dock. Jag förväntar mig en fortsättning på Ghost/Advanced Warfighter där vi kommer att återstifta bekantskap med såväl drönare som jetpacks, rymdfärjor och rymdvapen. Jag förväntar mig en klart kortare historia än den som Treyarch bjöd på ifjol samt ett ännu mer slipat multiplayerläge då det är Infinity Ward som står för utvecklingen. Jag förväntar mig att ryktet rörande möjligheten att likt GTA V kunna hoppa mellan tre klassiska huvudpersoner från spelseriens mångåriga historia kommer att stämma samt att de där ursmarta (OBS! Ironi) schäferhundarna är tillbaka.
Kims förväntningar på The Last Guardian
Vi har väntat länge nu. Extremt länge och det kanske är en aning dammigt att längta efter The Last Guardian. Men, jag kommer ihåg det som igår, den där kvällen när det visades första gången på E3-mässan 2009 (!) och jag, likt många andra, satt mest och gapade. Skulle Playstation 3 verkligen mäkta med det där? Åren gick och likaså gjorde The Last Guardian. Ryktena avlöste varandra, ena stunden var spelet nerlagd och i andra skulle det släppas snart, klart är i alla fall att The Last Guardian faktiskt kommer, och datumet är än så länge satt till 2016, i år alltså. Jag hoppas att Fumito Ueda och resten av gänget har tagit vara på dessa långa år och pumpar ut ett spel som får allt annat i mediet att skämmas byxorna av sig.
Jag hoppas på en maffig, storskalig berättelse, kryddad med starka teman om spretig, ungdomlig kärlek, stora fågelkatter (i plural, inte bara en) och tragiska förluster. Jag hoppas på ett spel med grafik som får min Playstation 4 att frusta av förtjusning, svinigt tight spelkontroll och variation som gör det till en fröjd att avnjuta under långa nattliga spelstunder. Av de vi har fått se hittills så skvallrar det dock om en upplevelse som kan liknas vid Ico eller Shadow of the Colossus då det ser så sådär stelt och o-precist ut, men, jag hoppas att åren som har gått har gjort att teamet haft den tid de behöver för att göra detta till ett spel som vi kommer att minnas under lång, lång tid framöver.
Jonas förväntningar på Elder Scrolls VI
Bethesdas rollspel är bland spelvärldens främsta, och Fallout 4 var direkt makalöst bra. Men det hjälps inte att jag nu börjar känna att det är dags att förnya konceptet. Det behövs en rejält förändrad grafikmotor, betydligt större möjligheter och mer varierad spelbarhet. Varför inte snegla lite på den grafiska nivån i The Witcher 3 och allt man kunde göra där. Jag vill ha oerhört mycket bättre grafik, möjlighet att segla, bygga städer, spela kort, flyga (ballong, drake, magi - det finns lösningar), flytta in i slott och så vidare. Dessutom förväntar jag mig att Bethesda tar itu med seriens kanske svagaste kort, nämligen huvudäventyret. Nu vill jag ha en riktig story som faktiskt berör, överraskar och fyller mer syfte än att bara vara ett ramverk till världen.
Lisas förväntningar på Alan Wake 2
Remedy Entertainment är min absoluta favoritstudio, det är ingen hemlighet. Det är heller ingen hemlighet att jag längtat efter Alan Wake 2 sedan släppet av originalet. När Alan Wake 2 släpps (detta kan absolut vara önsketänkande, men det är känt att Remedy fortfarande har tankar kring en uppföljare) tror jag att vi får se något mer i stil med hur originalet skulle varit från början. Ett öppet spel med verklighetstrogen miljö och ett övernaturligt liv.
Jag tror vi får ett spel med smartare spawn-system (som inte är konstant och stressuppmanande) som låter oss utforska nämnda öppna värld utan att behöva vara oroliga för en hastig död och en yxa fast i bakhuvudet på stackars Alan (se vad mycket bättre utforskningen gick i det nya Quantum Break, som hade smartare spawn-system). Jag förväntar mig, till min fasa, enorma mängder collectibles och viktiga delar av storyn fast på pappersbitar á la manussidor långt in i de djupaste skogarna. Jag förväntar mig även en fräsig dag/nattcykel och kanske till och med vädervariation i Alans mardrömsvärld. En riktigt inkluderande, fantastiskt mörk och sorglig story är självklart. Det är ändå just storyn finnarna fokuserar allt på.
Joakims förväntningar på Mafia III
Jag älskar Mafia II. Jag älskar det verkligen. Inför del tre hoppas jag sedan att man väljer att behålla fötterna på jorden och kommer ihåg vad det var som gjorde föregångaren så njutbar och minnesvärd. Jag vill inte att man börjar sväva iväg, ska börja tillfredsställa alla och med det ställer in siktet mot genregiganter som GTA och Watch Dogs. Det är nämligen enligt mig helt fel väg att gå och jag ser mycket hellre att man försöker ta inspiration från den egna historian samt liknande spel som L.A. Noire. I Mafia III ska spelvärlden inte vara i fokus utan bara vara en pusselbit i det nerviga och välregisserade drama man vill måla upp. Precis som i Mafia II.
Jag vill inte se en massa miniuppdrag överallt, inte en löjlig mängd collectibles att samla på och inte heller en massa patrullerade styggingar att peppra ner runt varje gathörn. Håll det koncentrerat, håll det tajt och ge mig en mörk och snudd på obehaglig story om den kriminella undervärlden där hela spelupplevelsen från start till mål andas av konceptet "Less is more". Dessvärre känns det dock som Hangar 13 kommer kompromissa. Man lär försöka stå med benen på varsin sida staketet för att maximera sina intäkter vilket troligen i slutändan enbart kommer resultera till en något mer splittrad spelupplevelse. Tyvärr.
Andrés förväntningar på Recore
Det absolut värsta manusförfattare kan göra i spel, film och böcker är enligt mig att ta död på urgulliga djur. Det hände i Shadow of The Colossus, I Am Legend, och kommer med största sannolikhet också hända den genmodifierade hönan i The Last Guardian. Med detta i åtanke var det i ren chock jag tvingades skrikblåsa i en påse efter att ha sett E3-trailern till Recore där vi bevittnar den sötaste av robot-jycke göra ett ädelt självmord för att skydda protagonisten. Sedan utannonseringen kom har det varit så gott som knäpptyst från utvecklarna, det blir alltså endast utifrån det videoklippet jag kan spekulera, längta, och hoppas på vad som komma skall. Då just trailern bjuder på något så seriöst som sprängd valp banar det ändå väg för fler hjärtskärande ögonblick, gärna i form av blytung handling som går karaktärerna på djupet och kanske tvingar oss som spelare till svåra beslut som ifrågasätter våra egna värderingar.
Jag vill spela Recore från ett tredjepersonsperspektiv, kunna pausa mitt i ett fiendemöte och kommendera mina robotpolare till vissa utföranden. Alltså snarare ett taktiskt stridsupplägg än att simpelt skjuta sig fram genom horder av lätterövrade busar, och sedan i timtal leta ammunition i den hemska öknen. Gällande spelet i sin helhet känns det tryggt att folket bakom Metroid Prime samt Mega Man-farsan Keiji Inafunes rattar på Recore, men att manuset ligger i Joseph Statens händer som senast skrev för Destinys räkning oroar något. Förvisso var han tidigare inblandad i Halo, så det är onödigt att vresa upp sig på förhand.
Olivers förväntningar på Gears of War 4
Min (orealistiska) förhoppning när det kommer till Microsofts fetaste höstspel är att det kommer slå lika hårt som originalet gjorde. Men det tror jag inte kommer hända. Blixten slår sällan när på samma ställe två gånger. Vad jag å andra sidan förväntar mig är ett mekaniskt välsvarvat och hårdkokt actionäventyr som utan problem underhåller under de åtta till tio timmar det lär ta att klara kampanjen men att det kommer kännas lite för bekant för sitt eget bästa. Jag förväntar mig inte att någon av de nya karaktärerna, som jag på förhand tycker ser olidligt intetsägande ut, kommer vara lika minnesvärda som slumpmässigt utvald medlem ur originalkvartetten.
Gears of War 4 har en ordentlig uppförsbacke att kravla sig upp för, helt klart, men även om jag inte vågar räkna med några mirakel är det ändå få spel som jag ser mer fram emot i år. Det kommer bli spännande att få se en helt ny art av mardrömslika monsterkrigare födas, särskilt i och med att vi aldrig fick se Locust-varelsernas första möte med mänskligheten själva. Och jag väntar mig att få gott om roliga referenser till tidigare titlar och dess karaktärer. För mig som dyrkat serien från första början ska det bli grymt kul.