Filmer och författande - en livsviktig passion

Jag har alltid älskat film. Jag minns åren på gymnasiet. Jag var skoltrött, saknade riktning, men drömde om att jobba med - precis - film. Jag läste media, inriktning film och redigering. Skulle bli regissör. Blev jag det? Nej. Jag blev författare istället, så jag jobbar åtminstone med fiktion och älskar att bjuda på upplevelser.

Jag minns första året på gymnasiet väldigt väl. Främst när vi fick pröva på skolans olika inritkningar: 3D-programmering, foto, journalistik, TV-produktion, grafisk design - och film och redigering. Filmläraren höll ett litet brandtal. Inte lika känslomässigt som Bill Pullmans snack inför mänsklighetens motstånd i Independence Day, men ändå. Hon sa en sak som fastnade: "Ni ska inte bara jobba med film. Ni ska andas film."

Under allhelgonahelgen 2025 åkte vi till Skogskyrkogården och Bromma kyrkogård och hälsade på mina mor- och farföräldrar. Efteråt bjöd vi mamma och pappa på middag. De hade tagit med sig lite saker de hittat på vinden. Bland annat gamla filmtidningar. Ni vet de där som fanns på biograferna. Där skvaller och krönikor blandades med matiga nyheter om kommande filmer. Men i papperskassen fanns också en dagbok. Från 1997. Vi hade tydligen fått i uppgift i skolan att föra dagbok under någon termin och efterföljande sommarlov. På den här tiden var jag tio år lillgammal.

Dagboken innehöll många inlägg. Ofta med tillhörande bilder. Jag överdriver inte när jag säger att vartenda dagboksinlägg handlade om film. Varje. Jävla. Inlägg. Jag andades redan film. Det här var året då jag såg Men In Black. En av de första filmerna som skulle komma ett definiera min barndom. Så till den grad att jag vid ett tillfälle när jag var elva, och det här är inget skämt, tog med mig den booklet med bilder som följde med filmsoundtracket, till frisören. Jag hade bestämt mig: Jag ville se ut som, ja ... antingen Agent J eller Agent K. Jag slog upp sidan med bilden på Will Smith och sade; "Jag vill ha samma frisyr."

Det här var samma frisör som hela familjen gick till. Ja. Det funkade så på den gamla goda tiden. Jag undrar fortfarande hur Margot lyckades hålla sig för skratt. Svaret: "Det ... Kan bli lite svårt. Han har liksom en annan typ av hår än du."

"Aha. Men han då?" Vände blad. En bild på Tommy Lee Jones. Här är det kanske dags att stanna upp och se det utifrån: Elvaåriga Peter ville ha samma frisyr som en femtioårig, gråhårig Hollywood-skådis. Så blev det. Eller något. Första jobbet efter gymnasiet: Orderplockare på ett tredjepartslager som lagerhöll DVD-filmer. Till nittio procent B-filmer som absolut ingen ville se. En av arbetsuppgifterna: Att byta ut omslagen på fodralen för att ändra språk när filmerna skulle skickas till butik i Norge istället för Sverige. Jag satt på intervjun, glad som fan över chansen till det första riktiga jobbet som "vuxen" (jag hade delat ut reklam sedan jag var elva och sedan jobbat extra i leksaksaffär i några år), och stoltserade med att jag ville jobba med film. "Och det här är ju en bit på vägen".

Cringe, som dagens ungdomar hade sagt.

Och det har fortsatt. Om än kanske inte riktigt på samma nivå. Men visst. Jag har tatueringar: The Thing. Charlie Chaplin. Joker (Heath Ledger). En nästan bortlasrad Clint Eastwood. Och en underarm med Victor Sjöströms Körkarlen. En av filmerna som påverkat mig mest efter Men In Black är faktiskt 28 Days Later. Det är en bioupplevelse jag aldrig kommer att glömma. En av de första skräckfilmerna jag såg på bio. Och en av mina absolut första dystopier. Man får inte säga zombiefilm, för de är ju inte zombies. Efter visningen stod jag på perrongen och väntade på pendeltåget. Såg mig omkring utan att framstå som ett psykfall. Såg folk normala ut? Rörde sig någon konstigt? Hade någon röda ögon? Det här var våren 2003. Redan här föddes drömmen om att bli författare. Boken? En dystopi i stil med filmen jag just sett.

Intresset för zombiefilmer höll i sig länge. Vår "examensfilm" sista året på gymnasiet blev, inte helt otippat, en zombiefilm. Den blev omtalad redan innan för att det lades så oerhört mycket krut på att leta inspelningsplatser, hitta skådisar och så vidare. Slutresultatet? Allt annat än bra. Men rolig? Absolut. Titeln, kanske ni undrar? Det helt klart bästa med filmen: "Ursäkta, de där är min arm!"

Drömmen levde vidare. Jag hade ändå skrivit ända sedan jag lärde mig använda penna och papper. Noveller. Ofta våldsamma, med skräckinslag. Det var vampyrer. Spöken. En svit om ett par spöken som åkte på semester. "Spökena på Lanzarote" med uppföljare. Skrivuppgifter i skolan togs på största allvar. Berättelserna jag skrev skickades runt mellan skolbänkarna. Alla ville läsa. Till och med de som knappt var läskunniga (sorry, den var oschysst).

En av de bästa: Täcknamn Raindrop. Skriven som trettonåring. En parodi på Täcknamn Rainbow (Rainbow Six, spelälskare!) av Tom Clancy. Här hotades teamet av nedstängning på grund av budgetnedskärningar. Lösningen? Chefen för styrkan pyntade ryska terrorister för att iscensätta en gisslansituation på Rosenbad. Problemet? Det var inte Raindrop-styrkan som löste situationen. Det var politikerna. Alf Svensson med karate-moves (eller var det en saxofon?). Göran Persson som rasade över terrorister. Mona Sahlin som försvarade sig med kreditkort.

Vi spolar fram bandet. Först till en lägenhet i Upplands Väsby. Mitt första egna boende. En sen kväll efter för många öl och alldeles för mycket vodka satt jag och min då bästa vän Olivia och pratade om drömmar. Jag pratade om författardrömmen. Vi skämtade och spånade fram en idé. En fantastisk jävla idé.

"Tänk dig ett zombieutbrott. På en Finlandsfärja. Så jävla kul. Men twisten: Ingen skulle ju lägga märke till något. För alla är stupfulla och raglar redan runt som zombies."
Ett par år senare läste jag om Mats Strandbergs Färjan. Med nästan samma story. Fast med vampyrer. (Fotnot: Se Färjan på SVT-Play om ni inte gjort det.) Det är en fin produktion. Fantastiskt att Sverige faktiskt vågar satsa på blodig skräck. Mats Strandberg är för övrigt en väldigt trevlig man. Bekant, men vi känner inte varandra så väl att jag slår mig för bröstet och säger vän.

2014 var året då jag tog tag i författardrömmen på allvar. Jag började faktiskt skriva på den där dystopin. Några kapitel. Det gick trögt. Jag höll på i kanske två-tre månader. Minns att jag berättade för min dåvarande flickvän att "Det här är något jag måste göra, jag har drömt om det så länge".

Svaret? "Självklart ska du försöka."

Jag skrev som sagt några kapitel. Fastnade. Strax därefter läste jag i Mitt i Solna om en polis från Värmdö som precis skrivit klart sin debut. Den hade nästan exakt samma handling som min bok.
"Snutjävel."

Jag gav upp. La ifrån mig manuset. (Fotnot: Snutjäveln heter Andreas Ek. Han är en fantastisk författare. Och en fantastisk vän. Men lite så där vältränad och bildskön att man nästan blir lite sur.) 2017 tog jag tag i det igen. Mitt i Solna utlyste en novelltävling. Enda kravet var att novellen skulle utspela sig i, just det, Solna. Jag tog det första kapitlet av boken jag gett upp på. Skrev om den. Döpte till "Tubular bells" (Mike Oldfield). Skickade in. Vann. Novellen publicerades som följetong under sommaren.

En ny tävling utlystes. Av skräckförlaget Swedish Zombie. Vinn en bokutgivning. Jag maratonskrev den där jävla boken under några månader. Hade ingen aning om vad jag höll på med. Skickade in. Vann. Inte. Skickade till lektör. Blev peppad av responsen, men fan. Blev tvungen att lägga månader på att redigera och skriva om. Skickade till en massa förlag. Fick refuser. Åkte till Bokmässan 2018. Var med i några novellantologier. Efter mässan fick jag bokkontrakt.

Debuten: Europa Pandemus.

Det var tänkt att jag skulle uppfinna hjulet. Skriva en nyskapande, otroligt originell dystopi. Den blev ganska standard. Men också ganska bra. Faktiskt.