"Grooptryx 3 är uppföljaren till Grooptryx 2 som släpptes förra våren. Utvecklarna Groop Games har pressat ut ytterligare lite kraft ur Playstation 2:an och lovar större världar som är vackrare än någonsin, fler fordon och min morsa gör världens bästa köttbullar."
Hur ofta skriver vi inte sånt? Komparativen haglar i alla förtittar och utannonseringar, för väldigt många spel som släpps bygger vidare på samma koncept som den inte särskilt gamla föregångaren, med små förbättringar. Men frågan är om det inte har blivit mer kvantitet än kvalitet. Frågan är, behöver vi tre-fyra varianter av samma spel inom loppet av en generation? Det högst fiktiva Grooptryx må ha varit en höjdare, men någonstans mellan andra och tredje spelet tre år senare brukar min entusiasm vara i botten.
Det finns goda anledningar att göra uppföljare. För företagen. När en producent ska sälja en idé är det betydligt lättare att säga "det är en uppföljare till Grooptryx 2 som sålde 1,2 miljoner" än "det är en helt ny grej, ingen har någonsin gjort något sånt förut". Dessutom kan man återanvända gammalt material och gamla spelmotorer, och kontakta samma skådespelare igen. Det är enkla pengar, för alla dessa uppföljare säljer förstås hyfsat bra. Näst efter sportspelen och filmspelen ligger uppföljare och trycker på nästan varenda topplisteplacering. Däremot är det en klar trend att uppföljare säljer lite sämre varje gång, och det är något som företagen borde vara väl medvetna om vid det här laget.
Kolla bara in de här. Och då har jag inte ens räknat bärbara versioner av konsolserier, för att inte tala om EA:s sportserier.
* Jak & Daxter: tre spel plus en spinoff på fyra år
* Sly Raccoon: tre spel på fyra år
* Hitman: tre spel på fyra år
* Prince of Persia: tre spel på tre år
* Grand Theft Auto: tre spel på fyra år
* Devil May Cry: tre spel på fem år
* Ratchet & Clank: fyra spel på fyra år
* Splinter Cell: fyra spel på fem år
* Onimusha: fyra spel på fem år
* Burnout: fyra spel på fem år
* Mario Party: fyra spel på fyra år
* Mega Man Battle Network: fem spel på fem år
* Final Fantasy: tre spel och två spinoffs (samt sjutusen planerade titlar) på fyra år
* Tony Hawk: sex spel på fyra år
* Baldur’s Gate: Dark Alliance och dess identiska kopior på samma motor: sex spel på fem år
* Dynasty Warriors: fyra spel plus fyra specialversioner på fem år
* Resident Evil: tre nya spel, tre spinoffs, en remake och två nyutgåvor på fem år
Allihop är bra spel, det är det inget snack om, och jag har spelat de flesta. Den här listan representerar några av de bästa spelen de senaste fem åren. Men frågan är om vi behövde så många nästan identiska versioner av precis samma spel med samma grafik och samma upplägg. Tänk om det hade varit helt nya spel, lika bra men med andra världar och nya idéer. Jag vet inte hur det är med er, men jag har tröttnat helt och hållet på samtliga dessa serier, trots att det i grunden rör sig om toppspel. Det är samma sak överallt. Oxfilé är gott, men äter man det varje dag blir man förr eller senare less och vill ha falukorv istället. Världens bästa låt ("Pain" från Xenosaga-soundtracket) blir förbannat enformig efter att ha loopats tjugofem gånger på en timme och då måste jag spela lite Britney Spears för att rensa systemet (obs: lögn). Hellre en ny medelmåtta än samma gamla toppspel en gång till, hur konstigt det än kan låta.
Jag spelade första Jak hur länge som helst, tvåan plöjde jag genom, trean spelade jag kanske tio timmar. Ur ett objektivt perspektiv var alla spel i serien lika bra och som en god recensent ser jag förstås kvaliteten, men högst subjektivt är jag less och vill aldrig se Jak och hans förbannade råtta igen. Dynasty Warriors var nyskapande och spännande - 2002. Jag älskade Guan Yus och Xiahou Duns episka slagsmål mot tusentals soldater, köpte plastfigurerna, läste boken, såg den kinesiska tv-serien. Nu orkar jag bara inte bry mig, åtminstone inte så länge det har samma grafikmotor och samma grådimmiga miljöer. Jag vill se Guan Yus skägg med minst hundratjugotusen polygoner innan jag orkar vifta hillebard igen. Och jag har för mig att många tycker likadant. Därför tror jag faktiskt inte att det spelar så stor roll vem som får Grand Theft Auto eller Metal Gear Solid nästa generation. Ge oss något nytt, för sjutton!
Lyckligtvis verkar det bli en viss bättring nu i generationsskiftet. Eftersom det inte går att återanvända särskilt mycket från de gamla spelen passar många på att börja om. Assassin's Creed, Heavenly Sword, Naughty Dogs nya (ge det ett namn för sjutton, jag kan inte vara peppad på "Naughty Dogs nya" hur länge som helst), Blade Storm, Gears of War, Too Human, Mass Effect, Viva Pinata, Red Steel, allihop är helt nya titlar. Visst, jag är fullt medveten om att vi kommer att få nya uppföljare på de här spelen också de närmaste fem åren och att jag kommer att skriva en lika bitter krönika 2010 efter att ha spelat Too Human 3 (som redan är under planering, gubevars) och Heavenly Sword 5. Men åtminstone för tillfället känns det lite fräscht och nytt, och det känns vansinnigt skönt att inte ha ett Jak 4 eller Prince of Persia 4 att se fram emot att recensera i höst, utan några nya och lovande titlar. Som kanske, kanske kan bjuda på en och annan överraskning. Det är faktiskt mer än vad jag väntar mig av både Halo 3, Metroid Prime 3 och Final Fantasy XIII.